Morgonstund

har guld i mund

Väcks av akut äckelmage kl 05:30 och krånglar mig ur bittida morgonvandrande lillebrors bläckfiskgrepp. Kikar in till storebror som redan ligger och plirar mot solstrilet som letar sig in mellan persiennskarvarna. Kommer överens om att försöka sova lite till.

Exakt två minuter senare smyger en resfebrig liten stor in till mig och vill att vi letar fram mina gamla rosa plastsandaler som han ska packa ner inför sin greklandsresa med mormor. Om tre veckor ...

Inser att denna morgon inte kommer innebära mer vila, men förhandlar fram en kompromiss; han gör morgontoalett inklusive påklädning och frukostfundering medan jag mornar mig lite. Sedan följer mysmorgonmål i kökssoffan med stora diskussioner om livet och döden, skuld och skolstart. Därefter gummisnoddsträning på yogamatta i flödande sol med friskgymnasten. Följt av Budfirman Bums på Bolibompa (inspelat i Falsterbo/Skanör och åååh, vad vi längtar). Det är förunderligt hur många utvecklingsstadier som får plats i en 5½-åring. Känslostormarna är lätta att förstå.

Speciellt när man som jag lever ett varannandagsliv. Måndagen var bra, tisdagen inte lika okej, trots (eller kanske på grund av rentav?) solig power walk ToR Slakthusområdets persiska mezeresto med föräldraledig kollega för att luncha med efterlängtade jobbarkompisar. På hemvägen stannar vi till en stund på Skeppsbron, kikar lite lätt suktande på sovande sötnos (i mina barns gamla vagn, farlig nostalgi) och vi suckar och utbrister likt turisterna i en mun att Stockholm i sol är bra vackert ändå. Tror att onsdagen fortsätter fint:

Fitness med familjens filosof följs av uppåtgående form- och födointagskurva på Feel Good med fysioterapeuten. Allt medan fyra- och femåringarna följs åt av fantastiska fröknar på "Klassiska stunder" vid Fridhemsplan. För att inte förglömma fotbollsträning med femochetthalvtåringar klockan fem. Och en fyraårig adept som fullt koncentrerad följer allt storebarnen gör på planen. Fokus. Vill gärna tro att förmågan är nedärvd från fighterföräldern i rakt nedstigande led.

Som nu snällt ska väcka den snarkande fadern som hade en sen frikväll hos F igår. Undrar om hans söta mun är lika guldskimrande som min morgonstund?

Falsterbosonen

Falsterboveckan pågår för fullt.
Hästtävlingar i nio dagar, folk och fä, fartig fest!
Och idel, ädel adel.
Blått blod ett par dagar.

Vi har sån tur att vi brukar vara där några veckor.
I svärfars femtiotalsholk, belägen på samma gata som han och bästa B bor på. Nära kusiner och vänner. Samt grevar och baroner.

I dagarna brukar dagens födelsedagsbarn, kronprisessan, hälsa på. För att vila upp sig i vanliga kläder efter ölandstokfirnadet i barnslig folkdräkt. Med sig har hon en massa säpovakter som smyger i buskarna kring Vickans bästis sommarhus.

Hon bor mittemot svärfar och ett par hus bort från oss.
Vi är aldrig säkrare än just denna veckan.
I normala fall.

Så denhär sommaren är något annorlunda.
Osäkerheten lägrar oss långt från Falsterbo.
Men efter alla behandlingar tar vi en hösttur till skånska, gästvänliga släkten.

Eller Skånes riviera.
Som min man sa första gången vi träffades, blott 19 år unga på franskt universitet.
Är han snobbig eller ironisk, tänkte jag medan jag drunknade i hans klarblå ögon då han som redan varit där en termin hjälpte mig med de franska verben samtidigt som han spelade förförande gitarr. Bestämde mig där och då för att om jag mot all förmodan någon gång skulle gifta mig, så var det med honom.

Några år gick.
När jag förvandlades från blyg viol genom att kyssa ett gäng grodor.
Sedan återförenades vi som vänner, trodde vi, en Valborg i Uppsala.
Pluggade i Spanien, genomled leukemi och lycka.
Och gifte oss några år senare.

Har jag sagt att jag är ett envist, bortskämt ensambarn som ser till att få som jag vill?
Prinsen och halva kungariket till exempel.
Och två barn som smått medicinska mirakel, på naturlig väg, första försöket för båda.
Man ska ha lite tur i livet.
Som motvikt till prövningarna som stärker.