Skatudden i sol.
Storebror på strålande humör.
Här tog Esset i JES! Kommunikation våra bröllopsfoton för fem och ett halvt år sedan. Då låg storebror i min mage.
Att han och hans lillebror finns är ett litet mirakel i sig, efter första slängen av leukemi. Att jag finns här och nu tillsammans med dem och den stora kärleken är ännu ett smärre under. Slår det mig nu. När slangarna är borta och orken blir bättre för var dag.
Skulle man kunna få behålla lite mat också? Eller gapar jag efter mycket och förlorar hela stycket då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar