tisdag 30 mars 2010

Påskoperation


CVK
Törs ni får ni se mina maskar.
Känsliga tittare varnas dock för obehag.
De som tidigare benämndes behag är nu allt annat än behagliga.
- Ät mer så dom växer ut igen, bopparna!, uppmanar till exempel lillebror.

Damm syns väl i släpljus. Den rätt miserabla förmiddagskänslan förhöjs inte direkt av skruttens snorbubblor och mitt soppkräks.

Men den frusna, trötta själen värms upp efter lunch(spyan) när lillebror och jag hämtar storebror på dagis. Och promenerar till astmadoktorn i solsken med sköna, gröna vårmössor. Där vi möts av mannen, pappan, kärleken. Och får bamsekramar av barnläkare och -sköterskor.

Nu väntar den bästa påskstarten vår familj kan önska:

Jag är på väg till Uppsala för att tidigt i morgon bitti operera bort den centrala venkatetern. Min livlina. Som orsakar mina barn så mycket obehag. Eftersom den påminner om den hemska sjukdomen.

- Du säger att du är frisk, men det är du inte så länge dom där maskarna är kvar., påminner lillebror varje dag.

Trots att jag gjort det förut är jag lite lätt nervös. Eller pirrig. Insättningen för snart ett år sedan var retlig. Eller riktigt obeghaglig faktiskt.

Nu blir jag slanglös. Ett stort steg på vägen mot att bli normal. En icke-patient. Inget som påminner om cancer. Men lite läskigt är det att inte ha livlinan kvar. Som fyllt mig med gifter som sånär tagit kål på mig. Som givit blod, märg och mediciner. Och som gjort det möjligt att lämna prover utan att bli en sönderstucken nåldyna. Men som ingen i den kungliga hufvudstaden ville ta i med tång. Så att jag till slut stacks på DS ändå. Och höll på att stryka med (av att nästan inte få permis på midsommarafton, men skam den som ger sig) av den blodförgiftning det orsakade.

Ja, mina märkliga maskar, mycket har vi gått igenom men nu ska ni bort.
Jag kommer inte sakna er.

En helt vanlig familj


Någon körde på en fågel, vi begravde den ...
"Vila i frid, lilla du.", sa storebror.
Själv sjöng jag en Niklas Strömstedt-pastisch.

Hängiga barn.
Och vuxna.

Softish morgon.
Följd av myror i brallan.

Promenad till Kaknästornet.
Lugn lunch med utsikt.

Hopp och lek på äventyrslekplatsen.
Prat om den hemska sjukdomen.

Och en vädjan:
"Kan vi få en röd, krullig hund när vi blir lite större? Som är allergivänlig och har likadant hår som mormor? Det blir ju supersnyggt om det matchar. Tror du hon blir glad då? Får jag ringa och fråga?"

Harmoni.
Vi är en familj igen.

måndag 29 mars 2010

Kvinnoideal


Hälsosamma ideal.

- Du saknar gamlamårrmårr, eller hur? Eftersom du har en staty av henne i fönstret. Jag har gjort en också, på skapandet på dagis. Så här såg hon ut. Men nu matar hon hästarna i himlen. Blir du glad nu?, undrar lillebror.

Om jag blir.
Gör en 500-kaloriers jordgubbsshake som jag surplar i mig på sångrepet (där jag mimar men övar text och bensparksbalett, oh lala!) för att bättra på formerna.

Gamlamårrmårr vägde betydligt mer än mina nu 45 kilon. En go', gla' och klok gumma från Götlaborg. Saknar henne, men minns och inspireras av hennes skratt. Tror hon kommer kika på musikal"konsääären" den 22 maj. Dit även du är vamt välkommen! Om inte annat så för plastikens skull.

lördag 27 mars 2010

Legofeber


Halelujaträning.
Rätt in i kaklet.

Host.
Kräks.
Hela eftermiddagen.

Å så familjemiddag hos oss med svägerskan och hitresta svärföräldrarna på det. Tänk vad en fin flaska champagne kan göra!

Uppe före tuppen.
05:15 med lillebror.

Somnar om.
Men väcks av kisskaos kl 6:30.

Och låter barnen gå upp.
För att upptäcka farfars fantastiska minilego.

All energi går åt till att få ihop brandbil med vagn.
Samt vrålåket Creator 3 in 1.

- Men gör inte hela själv, mamma. Jag vill också bygga!, säger storebror.
- Jag bara hjälper till lite, få se nu ..., säger jag feberyrigt medan jag med glansiga ögon läser den 20-sidiga bruksanvisningen.

Så hel- och semiskåningarna får klara sig solo på slottet idag. Jag måste få ner legofebern för att slippa läggas in. Vid 38 går gränsen, och jag vill inte tillbaka.

Byggsatser är min nya drog.
Barnen kanske ska få prova nån' gång?

Haleluja moment

Hårda bud.
I Mellerud.

Vaknade igår av att jag kände mig iakttagen.
Storebror stod vid sängkanten och plirade, med en radio i handen.

- Nu är klockan sju, så nu måste du gå upp.

Sedan följde ett timmeslångt pass med gummisnoddar, vikter och hjul.
Till Holy FMs smäktande frimicklartoner. En kanal 5½-åringen just upptäckt.

- Det här är riktig fredagsmusik. Vad betyder haleluja?, ropar nyfrälst storebror samtidigt som han dansar runt i vardagsrummet med händerna i taket.

Sedan väcker han fadern och sonen för lite träning och ännu mera sång och dans. Medan den helige ande lär skratta i mjugg.

torsdag 25 mars 2010

Våffeldagen som försvann


Vilodag.
Helt sonkad av drogerna.
Som faktiskt funkar fint.

Jag är stilla.
Och vägrar bli friskgymnastiserad av storebror kl 05.37.
Eftersom jag misskött min förkylning och nu skördar snorfrukterna av det.

Trippelinfekterad, således tre antibiotika.
Solklart.
Plus morfinhostmedicin.

Och alla de vanliga 17 immunförsvarssuprimerande pillren som hindrar märgen från att stöta bort kroppen på obehagliga sätt. Med dödlig utgång. Ja, i värsta fall.

Tröttglad.
Lovar guld och gröna skogar med hes stämma.
Och glömmer snabbt.

- När man blir gammal behöver man hörapparat. Är det dags? Du varken hör eller hörs idag., informerar storebror.

Och precis då trillar inbjudan in om återträff med anledning av att vi slutade grundskolan för 20 år sedan, samtidigt som jag hittar mitt första gråa hår.

Det är kul att vara medelålders.
Vi tar våfflor med Kalix löjrom och bubblor till fredagsmyset i stället.
Tror det smakar bättre då.

Röster


STs restaurang
Sturegatan 15
t o m 30 april

Fin och tankeväckande fotoutställning med konsttjejerna C, I, K, E till dagens lunch.
Se den!

onsdag 24 mars 2010

Vad är väl en spik i foten? 2


Tulpaner och tända ljus.
Tecken på kaos och kärlek.

Bronkit, bihåle- och öroninflammation.
Och stukad ankel.
Men ingen leukemi!

Så nyss hemkomna mannen, som hållit hov med mikromjukisarna på Örebro slott, smörjt kråset och dansat disco på Ritz samt sovit kungligt på Grand Hotel i dagarna tre, nu läser Sixten & Blixtens uppfinningar för barnen som hållit sig vakna är väntan på "vår älskade pappa", så anser jag att Grey´s anatomy åter är ett passande program.

Det var länge sen' sist. Då, i maj, låg jag isolerad och kikade fram bakom kudden, med sjuksyster och övernattande vännen I vid min sida. Så sjuk och eländig. Men just därför var det väl också så skönt att få lätta på trycket vid veckans obligatoriska gråtstund.

- Tycker du att det är uppbyggligt att se sånt' här just nu?, undrade pappa då.
- Jag kan faktiskt skilja på fiktion och verklighet, hulkade jag.

Tillåt mig småle.
Har inte sett programmet sen' dess.

måndag 22 mars 2010

Sol, snö och stukat skelett


så klart!\0/ (Händerna i taket!)

Sökte ny, spännande stig mot dagis åt solstrålarna i morse, för att förvilla att "vår kära, älskade pappa ska jobba borta flera dagar, buhu". Jag är en en fenomenel stigfinnare sedan barnsben, storebror är en utmärkt sakletare och lillebror underhåller med poetiska uttalanden om allt han ser på våra äventyrliga promenader. Så vad kunde gå fel?

Hade precis pussat och vinkat adjö till maken (som än är lyckligt ovetandes, tänker att det läkt till torsdag. Eller?). Och valde sedan den halaste, brantaste backen som vi inte sladdat utför förut. Med favorit (?) i repris från januari som resultat. Denna gången är det dock foten som är skadad. Ombyte förnöjer. Höger givetvis. Man är väl konsekvent?

Bilkalas med disco


är återigen ett vinnande söndagskoncept.

Speciellt i ett för egen hand varsamt renoverat sekelskifteshus med värmande kakelugnar när snön åter vräker ner utanför fönstren.

Men trots ivern över den namne fjällvännens fina temakalas har lillebror bestämt sig. För att ha ett riddar- och princesskalas. Och skrivit lista. Fem flicknamn. Med stora bokstäver. Samt dagens fyraårings som i rättvisans namn får följa med storasyster. Och till slut, med yttepytteliten stil, storebrors namn.

- Ja, för han bor ju här, min kära, kära storebror.

Och sen kommer uppenbarligen minnena från den hittills märkligaste dagen i hans, eller hela familjens liv.

- Förra året ville jag ha tjejkalas hemma, men det fick jag inte för alla ville träffa oss och det blev massor av folk i parken i stället och allt var jättekul men skrikigt och gråtigt och konstigt. Nu vill jag ha ett kalas på balkongen i lugn och ro.

Ilskan över sjukdomen, vars besked vi fick på hans treårsdag, väller upp inom mig med full kraft och jag tvingas svälja klumpen i halsen flera gånger om innan jag kan lova honom att han ska få exakt det kalas han vill.

Hoppas hans presentkrav är inom rimliga gränser ...

Bästisträff i Uppis


Jag tog en paus från den härliga lunchen och lånade färskaste barnet i vår gemensamma skara på sex.

Det svindlade för ögonen för en stund när vi träffades, de tre vännerna från lekparken som nu är spridda i landet, men som sedan tvåårsåldern följts åt hos dagmammor, på dagis och genom hela grundskolan. Under gymnasietiden var vi av olika skäl lite på avstånd periodvis, men sedan har vi hängt ihop igen, genom glädje och sorg, kärlek och sjukdom. Mina fina bästisar. För alltid. Lyckost mig.

Nobelmuséets bubbelrum


är ett vetenskapsrum för nyfikna barn med pedagoger, datorer, kasperteater, upptäckarlådor och en helgalen film av Johan Hagelbäck och är ytterligare ett tips från vår lördag i Gamla stan'.

Och att över en mugg varm saft i solen på trappan från närbelägna Chokladkoppen betrakta våra lantisbarn som storögt tjuvkikade och -lyssnade på folk i farten var dagens stora behållning.

Men varför är det alltid så varmt och syrefattigt på muséer att föräldrarna helst somnar i nån' avlägsen hörna?

söndag 21 mars 2010

Turist ja visst!


Det som var tänkt att bli säsongens sista pulkaåkning smälte bort. Så storebror och jag spankulerade ner till Sturegallerian där jag äntligen fått hjälp med ett enkelt recept, efter att andra mer närbelägna apoteksbutiker gått bet. För i dagens avmonopoliserade medicinmarknad är det inte helt lätt att få fatt i de av doktorn föreskrivna pillren.

- Vi har inte märket du söker, annan sort går inte på frikort och kostar tusentals kronor och vi kan inte beställa det du behöver. Jag kan inte se vilka som har medicinen, eftersom alla är fria företagare nu. Försök någon annanstans.

Och jag som i min enfald trodde att konkurrens skulle leda till bättre service. Så fel jag hade.

Fortsatte dagen som turister i Gamla stan. Lunchmöte med maken, lillebrorn och gladaste femifamiljen på Vapiano. Såväl pastor, caesarsallad och tiramisu, men framför allt den extremt barnvänliga miljön med egna basilikaplantor på borden rekommenderas varmt! Vilket vinnande koncept. För såna som vi. Förälskade par bör kanske välja sena middagssittningen ... eller använda restaurangen som effektivt preventivmedel.

Sparrispremiären


samt mitt fina märgbesked firades återigen högtidligt med bubbel och vinprovning av väl gamla rariterna Marques Gran Reserva 2000 och 2001 med körkompis och make tillika gärdesvänner och föräldrar till bästa dagiskompisarna.

Fyra pojkar rekordåt sin mysfredagmiddag under tystnad och lämnade sedan sina fyra föräldrar åt sitt öde för att spela spel "i lugn och ro". I fem timmar. Småbarnsåren är verkligen förbi. Jag sörjer det inte.

Last woman standing


från kontoret i torsdags var jag.

Trodde för en kväll att jag var 22. Som märgen. Men kunde i fredags konstatera att jag är 35½ ändå. Ett glas bubbel och en sipp på ingefäradrink räckte. Var där och firade friskt med kollegorna väldigt in cognito, då ingen i branschen kände igen mig. Lite snopet. Tänk vad några tappade kilon och en ny frisyr kan göra. Men hoppla, vad kul det var.

För övrigt vanns idolbattlandet storartat av Ola eftersom Måns dömde ut ljudsystemet och drog sin kos utan att prestera. Det är inte vem som helst som klarar det tuffa jobbet att vara diva.

torsdag 18 mars 2010

Fin medicin


Det är helt okej att vara förkyld.
När man har annat att jämföra med.

Det är speciellt acceptabelt när fina vänner från förr kommer över med lekfulla söner, en underbar vårbukett och en flaska Moët för att fira fina besked.

Medan fadern och lillebrorn kockar i köket, och räddar den lasagne jag inte vågat krydda i mitt smaklösa tillstånd, så skålar B, K och jag. Och se där! Trots tidigare knastrande svalg fungerar smaklökarna utmärkt. Men så är ju allt precis som det ska. Champagne bör vara torr, kall och gratis. Som Winston Churchill sa.

Idag laddar jag med sängvila och morfinhostmedicin inför mitt återtåg till jobbet. (Data)Spelgalan väntar. Kan bli nervkittlande prismässigt. Samt spännande ur svimningsperspektiv. Den som står på benen får se!

tisdag 16 mars 2010

Morgongympa



- Snälla, kan du inte ta det lite lugnt idag. Nu när du är sjuk?, ber omtänksammaste mannen.

Snart hörs kvävda snyftningar under täcket från storebror, som vaknat tidigt och nu ligger och myser mellan oss i sängen.

- Du sa att du är frisk. Men nu säger pappa att du är sjuk igen. Varför luras ni?, sluddrar sonen med krokodiltårarna trillande nedför kinderna.
- Men vännen, jag är inte allvarligt sjuk, bara lite förkyld., förklarar jag efter att med viss möda ha förstått vad han menar.
- Säg aldrig så igen då. Lova det. På hedersord., uppmanar sonen.

Sedan skuttar han upp och förvandlas till "din egen friskhetsgymnast faktiskt" och leder styrketräningen med fast hand och uppmuntrande tillrop. Ty sista besöket på Danderyds sjukhus efter axelfrakturen resulterade i att jag friskförklarades. En väldigt skön trend för övrigt. (Även om jag aldrig kommer få något friskhetsintyg vad gäller leukemin. Återfallsrisken är alltför hög. Men märgen är ren. Och det betyder att jag just nu är frisk. Och jag har blivit bra på att fokusera på det goda och leva i nuet. Om jag får säga det själv. När fan bir gammal blir han religiös.)

- Du är härmed vårt facit på hur full rörlighet ska uppnås på kortast möjliga tid. Men du behöver bygga muskler på gym! Vad väger du egentligen?, undrar sjukgymnasten på DS.
- 47 kg, så ja absolut, men fullsmockade, svettiga träningslokaler är inte lämpliga för infektionskänsliga. Ge mig gärna några övningar så tränar jag hemma., svarar jag.

Får ett gummiband, ett träningsprogram och uppmanas att köpa diverse redskap. Som jag redan har. Powerpilatesfrälst som jag redan är.

Morgongympa kl 06:30 i soldränkt vardagsrum har aldrig känts bättre. Med universums yngste personliga tränare (?) vid min sida.

Efter genomfört pass förklarar min PT vikten av att äta rätt och vara ute för att få i sig solens vitaminer så att man blir frisk. Så bestäms min nya strategi att bli. Den finaste apelsinmarmeladen är däremot strängeligen förbjuden på fullkornsskorpan.

- Det är ju bara socker, det vet ju alla. Sånt får vi aldrig.
- Inte den här, du och jag kan desutom behöva lite extra tillskott.
- Det kommer inte på fråga. Fil och müsli är bra!

Och där fick jag för att jag försökte göra frukosten festlig.
Stockonservativa barn bryter inte vanor i en handvändning.
Och oron för en sjuk mamma försvinner uppenbarligen inte på länge.

Läxlärning


Rörande fin gårdag i Uppsala hos bästisen Kloker, med färska, tredje mirakelbebisen. Som spädisälskande storebror och jag för övrigt kommer skämma bort så mycket vi kan och får.

Lunch, fika, solpromenad med den som kanske känner mig bäst, åtföljda sen två års ålder, till näste doktor Klok. ALL-vetaren, min guru och allre bäste B. Ett inre lugn infinner sig av hans blotta uppenbarelse åtföljt av ett fast handslag.

- Märgen är helt ren och fin. Nu ska vi bara få ordning på följdsjukdomen (kronisk GVHD), så kan du börja jobba lite försiktigt ganska snart igen. Klarar du det? Att återgå i lugnt tempo ... jag känner dig.

Och det är nästa utmaning.
Att lära sig läxan och hushålla med energin.
Lagom är inte mitt mellannamn.

Viljan finns, och den är drivkraften.
Men viktigast är att mina söner upprepade gånger ända sedan dagen för beskedet tvingat mig att lova att jag aldrig mer ska jobba lika mycket som förut. För även om själva arbetet inte är det mest betyngande så är mina egna prestationskrav i exakt allt jag gör det som stjälper lasset mot slutet av dagen.

Läser därför den omtänksamma gåvan av familjevän (skiven av hennes kollegor på KIs Stressmottagning): Duktighetsfällan av Joanna Rose och Aleksander Perski. En bok med hög igenkänningsfaktor. Tyvärr. Listigt illustrerad med en spegel på bokomslaget.

Dags att bli medelålders?
Sluta tävla mot mig själv?
Nöja sig med mindre?

Aldrig!

För hur tusan ska det gå ihop med min kämparanda?
Som jag vet gjort mig frisk.
Tillsammans med allas omtanke och stöd, läkarnas kunskap, ett hav av cellgifter värda en förmögenhet och en ovärderlig stamcellsdonation från en anonym 22-årig tyska.

Blir kallsvettig, skräckslagen och desperat.
Behöver hjälp här, någon som vet?

måndag 15 mars 2010

En kämpe har somnat

Mår bra.
Slänger oron över axeln och förvissar min nära än en gång om att framåt, uppåt är den enda vägen.
Tills jag läser det här.
Och blir ledsen, arg och tom.

Livet är orättvist.
Cancer är en gäckande skugga.
Som måste utplånas.

Råkar upptäcka ett missat mail.
En förfrågan om att åter (liksom 1998) skriva offentligt om leukemi och jobba aktivt för en drägligare tillvaro för dem som insjuknar.
Och beslutar mig för att jag är redo.

Kan jag göra något för att hjälpa dem som drabbas, personligen eller genom anhöriga, så finns väl ingen mer passande tidpunkt än nu? Även om jag denna gång hade tänkt vänta en tid, för att ha kommit en bit längre på vägen mot ett friskt liv. Eftertanke skadar aldrig. Men ett förfluget ord kan såra ofantligt.

Men det är kanske hög tid?
När jag har lite kraft.
Och mår bra.

Vila i frid, A.
Och lev väl och för varandra, H & T.

söndag 14 mars 2010

Snow dive


Storebor har alltid varit mer aktiv än sin poetiske lillebror. Färre ord, mer handlig.

- Så här dyker jag på simskolan! När jag blir rymdfarare ska jag göra så i universum. Men jag tycker Erik skulle testa det över publiken efter duschen på scenen. Då hade han vunnit, för han är faktiskt bäst. Det vet ju alla., hävdar storebror.
- Du menar stage dive? Jag gillade Bolibompanassims brorsa bättre., säger jag.
- Äh, han är för gammal. Sitter man vid ett piano så är det kört. Då smäller det inte! Det var därför vi somnade., förklarar storebror.
- Jag är ganska förvånad. Dom sa innan på teven att på lördag så smäller det. Men det gjorde det ju inte alls det. Vad är det för lur?, undrar lillebror.
- Men jag tyckte det var en del bomber och granater. Det är faktiskt en uppsalabekanting som producerar alltihop, alltså bestämmer., berättar jag.
- Nån' som är lika gammal som du? Jaha, då var det därför det inte smällde. Gamlingar gillar ju inte när det pangar och blixtrar., summerar sönerna.

Slutdiskuterat.
Man är passé.
Vid två plus trettitre.

Årstiderna av lillebror


Efter att barnen väckt oss med rockkonsert på gitarrer och sjungit Manboy sjuttiotvå gånger i rad fattar vi vinken och går ut i den gassande solen.

- Katastrof! Det blöder i isen. Oj, oj, nu bara måste jag sätta mig ner och hitta på en dikt., utropar lillebror när han skottat sig ner till Badviken där den underliggande tången färgar isen brunröd.

Dikten? Jodå, efter två muggar ekologisk, rättvisemärkt och efter alla konstens regler uppvärmd och av snö nedkyld choklad så kom följande recitation ur den lilla rosenmunnen:

Vinter - snö och kallt.
Våren - grönt och skönt.
Sommar - sol och varmt.
Hösten - inte lönt.

- Det är förtjusande att sitta här i solen och se spåren efter fåren (eh, svanar, änder, harar möjligen men okej, det rimmar ju inte reds anm) och rimma. Jag gillar inte hösten. Förstår man det av dikten? Den heter Årstiderna. Är det vackert?

Sen blir han en fullt normal snart fyraåring som kinkar över orättvisan att inte få bo på landet hundra dagar i taget å varför kan vi inte skotta isen hela vägen till Loskäret å fick jag verkligen lördagsgodis igår?

Puh. Lite rädd att jag närt en sann konstnärssjäl vid min barm. Livet är svårt nog som det är, min son.

Älskade Arne!


Där är du ju!
eller
Det som göms i snö kommer upp i tö.
dvs
Spårningsresultat: en bröllopsflamingo anno 2004 i snöskrud.

lördag 13 mars 2010

Spårning i skärgårn'


Långa, soliga spårningspromenader med sönerna i snöklädd skärgård hela dagen.

Nyrökt sik till lunch.

Nu brasa, vegetarisk, laktosfri lasagne följd av rabarberhallonhavtornspaj.

Och ikväll faller vi till föga för första gången i år och sällar oss till de 4 miljoner som ser schlagertjotaballongen.

Det är så gott att vara vanlig! Och få svara:

- Jag mår bra!,

när byborna oroligt frågar hur allt är.

fredag 12 mars 2010

Fredagsreparation


Vill inte på något sätt förringa det länge efterlängtande benmärgsbeskedet. Gläds åt alla hejarop, är lycklig att kunna sänka de av oro uppskjutna axlar jag anar att familj och vänner har gått runt med i över ett år. Då jag var så dålig, åkte in och ut på St Görans ortopedakut med strejkande rygg, höft, ben. Ingen visste riktigt varför, och själv var jag inne i ett ständigt morfinrus. Tills beskedet kom.

Men nu har jag svårt att till fullo ta in det storslagna. Är helt slut mentalt och fysiskt eftersom jag inte sovit mer än några timmar per natt den senaste tiden, samtidigt som jag är full av energi och vill göra ALLT, helst samtidigt.

Stoppas dock av illamående. Är det inte konstigt att det, samt barnens segdragna morgontoalettbestyr ("måste bajsa NU, massor!", tack gode Gud att vi har två WC och tur i oturen att vi aldrig kommer få tre barn, moahaha), alltid sammanfaller med vattenavstängning i huset? Eller är det bara psykosomatiskt? Får inte, kan inte kräkas nu. Johodå.

Sväljer och skuttar med kvittrande, lättade barnen till dagisgård i flödande solsken. Får ett barnboksuppdrag!, eller förfrågan om att hjälpa till i alla fall, och tar en lång promenad. Och sväljer igen. Innan jag måste rusa hem.

Snart är det över. Illamåendet.
Lagom tills vattnet kommer tillbaka.
Så klart.

Och det gör de stora orden "komplett remission" intagliga.
Livet fortsätter precis som förut.
Med upp- och nedgångar.
Och en och annan ledningsreparation.

Kan knappt vänta på att bli av med mina egna korskopplingar.

- Du säger att du är frisk, men först ska slangarna bort så att vi kan bada., hävdar lillebror.

Utmanar jag ödet om jag börjar leta semesterresa?

onsdag 10 mars 2010

Glädje

Och när man minst anar det sker ett litet under.

"Min" transplantationssköterska, som var "min" behandlingssköterska 1998, och som varit "min hästsyrra" många, långa, svåra stunder genom åren - ofta för att fokusera på något så konkret och långt från sjukdom man kan komma, ringer.

- Du återkom aldrig angående märgsvaret igår. Tänkte att du ville veta att du är i komplett remission.
- ... (sväljer klumpen i halsen) Jag kunde inte, var för ledsen. Gammelhästen ... (Och där brister det.)
- Då behöver du och din mamma mina goda nyheter. Ring henne nu och hälsa från mig!

Hämtar barnen och tar med bästa tjejkompisarna hem av bara farten, leker i vårsolen, och tjuvsnusar mina fina i nacken och berättar att jag är frisk. Med darr på rösten.

- Det visste jag väl., säger lillebror.
- Jag älskar att du är min mamma., säger storebror.

Precis då kommer mannen hem, lägligt för en lyckokyss i farstun inför förvånad granne med nyföding, innan han (kärleken) måste skynda vidare.

Livet är förunderligt fint.
När glädje bryter sorg.

Sorg


Barnen i tryggt förvar hos mormor & G efter det sjukhusbesök i Uppsala då de klippte mitt fallande hår i vårsolen. Fin avslutning på en jobbig dag.

Min stora kärlek är i hästhimlen.
Och jag är helt tom.

Låter solens strålar torka mina gråtvåta kinder.
Och tänker på allt vår läromästare gett.

Familjens första häst, mormors älskade trotjänare, var en social, nyfiken herre med underbar personlighet. Som haft tre generationer på sin trygga rygg och lärt oss allt av hästvärde. Som tittat mig djupt in i ögonen när jag gråtit över olycklig tonårskärlek 1990, tentaångest 1995 och leukemi, både 1998 och 2009. Och med en vänlig buff åter fått mig att le, när jag begravt ansiktet i den mjuka hårremmen en tillräckligt lång stund. Men trots att han kämpade och stretade i ett ovanligt långt hästliv, så känns det fullständigt overkligt att han inte finns mer, en känsla få kunna förstå. Och visst är jag tacksam, över att han fanns i mitt liv i tjugo år, men mest av allt för att han lärde barnen att hjälpa mormor att ta hand om honom - ett liv som behöver gödas och födas med kärlek, havre och knastrande knäckebröd. Som finns där varje sommardag i hagen nedanför huset på landet. Och bara väntar på sina små skyddslingar.

Försöker trösta barnen, som tröstar mig.

- Chess är i hästhimlen hos Magic nu. Och gamlamormor och gammelfarfar rider på dom och ger dom så mycket morötter dom vill ha. Det är väl bra? Nu tänder vi ljus för dom där uppe för dom kan se oss, vet du väl?

Sedan ritar de teckningar, försöker ringa mormor för att trösta henne med, men faller själva i gråt. Tills trygga pappan kommer hem och låter dem laga korvstroganoff special. Medan jag hastar iväg till vårsalongen med mina fina, omtänksamma, snygga, kloka, underfundiga, spontana ... ja några av de bästa kvinns som finns. Kvällen blir bra, även om det bestående intrycket är något splittrat. Jag var inte riktigt närvarande mentalt. Men fick hjälp att glömma tomheten inombords ett tag.

Väcks av en änglalik storebror med solljusgloria som står i den infallande strimman ljus och säger:

- Jag älskar dig, mamma. Du får aldrig dö ifrån mig.

Och precis före frukost börjar lillebror storgråta när han ser ett par hästar som skrittar nerför allén.

- Jag vill också dö så att jag får träffa Chess igen.
- Men det vill du väl ändå inte? Jag vill ha dig här hos mig.
- Ja, men mamma, du ska ju också dö. Du är ju sjuk.

Och då brister alla fördämningar inombords, men jag tar mig samman och förklarar att jag är nästan frisk och minsann inte tänker lämna honom på länge.

Älskade barn, vad är det för en fruktansvärd orättvis oro ni tvingas utstå?

måndag 8 mars 2010

I elfte timmen


Kvinnodagen tycks sluta bra.
Med en kopp te efter riktigt roligt sångrep.
Och en stark dikt från den finaste av långtbortivärldenvänner.

Tack J!
Jag lånar lite.
Och hoppas att alla flickor, tjejer, brudar, tanter och gummor sover gott.


Para las mujeres brujas, locas, putas, histericas y chismosas....
colectivalesbicalas mafaldas.blogspot.com

TATIANA LOBO, CHILENA NACIONALIZADA COSTARRICENSE, 1939

Me agrada que me digan que soy histérica porque entonces puedo
Lanzar los platos a la cabeza de quien intenta hacerme daño.
Me gusta que me llamen bruja porque puedo quemar el lecho
Donde me abusan.
Me gusta que me llamen puta,
Porque entonces puedo hacer el amor con quien me dé la gana.
Me gusta que me digan débil,
Porque me recuerdan que la unión hace la fuerza.
Me gusta que me digan chismosa,
Porque nada de lo humano me será ajeno.
Pero lo que más agradezco, lo que más me agrada, lo que más
Me gusta y lo que me hace más feliz es que me digan loca,
Porque entonces ninguna libertad me será negada.
Me agrada saber que mi cerebro es más pequeño que el cerebro del hombre,
Porque entonces mi cerebro cabe en todas partes.
Me agrada que me digan que carezco de lógica,
Porque entonces puedo crear una lógica menos fría y más vital.
Me agrada que me digan que soy vanidosa, porque puedo mirarme al espejo
Sin sentirme culpable.
Me agrada que me digan que soy emocional
Porque puedo llorar y reír a gusto.
Una y mil veces me quemó la Inquisición
Y aprendí a nacer de las cenizas.
Me encerraron en un harén
Y encerrada no dejé de reír.
Me pusieron un cinturón de castidad
Y adquirí las artes de un cerrajero.
Cargué fardos de leña
Y me hice fuerte.
Me pusieron velos en la cara
Y aprendí a mirar sin ser vista.
Me despertaron los niños a medianoche
Y aprendí a mantenerme en vigilia.
No me enviaron a la Universidad
Y aprendí a pensar por mi cuenta.
Transporté cántaros de agua
Y supe mantener el equilibrio.
Me extirparon el clítoris
Y aprendí a gozar con todo el cuerpo.
Pasé días bordando y tejiendo
Y mis manos aprendieron a ser más exactas que las de un cirujano.
Segué trigo y coseché maíz, pero me quitaron la comida
Y con hambre aprendí a vivir.
Me sacrificaron a los dioses y a los hombres
Y volví a vivir.
Me golpearon y perdí los dientes
Y volví a vivir.
Me asesinaron y me ultrajaron
Y volví a vivir.
Me quitaron a mis hijos y en el llanto
Volví a la vida.
Agradezco ser un animal porque los hombres han puesto en peligro
La supervivencia del planeta.
Agradezco ser hembra, porque el hombre no es el centro del universo,
Sino apenas un eslabón más en la cadena de la vida.
Agradezco que me digan que soy irracional, porque la razón
Ha conducido a los peores actos de barbarie.
Agradezco no haber inventado la tecnología,
Porque la tecnología ha envenenado el agua y el ozono.
Agradezco que me hayan colocado más cerca de la naturaleza,
Porque nunca estaré sola.
Agradezco que me hayan confinado al hogar y a la familia,
Porque puedo hacer de toda la tierra, mi hogar y mi familia.
Estoy feliz de que me llamen ama de casa
Porque puedo apoderarme de la mía.
Estoy feliz de no ser competitiva,
Porque entonces seré solidaria.
Estoy feliz de ser el reposo del guerrero,
Porque puedo cortarle el pelo mientras duerme.
Estoy feliz de que me hayan excluido del campo de batalla,
Porque la muerte no me es indiferente.
Estoy feliz de haber sido excluida de este poder patriarcal,
Porque lejos de éste, me alejo de la ambición y la codicia.
Estoy feliz de que me hayan excluido del arte y la ciencia,
Porque los puedo inventar de nuevo.
Con tantas fortalezas acumuladas, con tantas habilidades y destrezas aprendidas,
Mujer, si lo intentas, puedes volver el mundo al revés.

Kvinnodagskolik


Firar internationella kvinnodagen med att fölsefika med jubilar, strosa i drippdroppet och sedan lyxluncha med mannen hos italienarn' på hörnet, stället med miniatyrer - som gjort för små magsäckar och den som vill bli fit for fight & beach 2010.

- 1 kg i veckan borde väl inte vara så svårt?, hävdar min äkta hälft.
- Toppen, får jag dina tappade då?, undrar jag.

Man ska rätta mun efter matsäcken. Moahaha.

Men kan inte riktigt fokusera på det härliga med att vårsolen ritat fräknar i mitt vinterbleka ansikte. Eftersom min första kärlek har samma magproblem som jag. Vilket kan sammanfattas stor häst, stora bekymmer. (Även om det ironiskt nog är en spädisåkomma för människor, kolik alltså.)

Exakt som små barn, små bekymmer.

För idag var det lilla barnet det stora.
Som i vanlig ordning stod redo och svettades i vår nystajlade hall, väntandes på storebror som fått glädjefnatt i pyjamas 2 cm från pappan som slet sitt hår och ömsom försökte beordra sonen att klä sig, ömsom lägga order på reservdelar eftersom nya datorn precis kraschat efter intensiv jobbhelg. Själv belägrade jag badrummet pga morgonillamåendet och kände mig lite lätt indisponibel och hjälplös. Vilket jag avskyr men måste acceptera. Varje dag. Inget särskilt kvinnligt drag.

Totalt psykbryt på alla fronter.
Så klart.
Efter en helg för harmonisk för att vara sann?

- Jag vill aldrig börja skolan. Jag älskar dagis och mina kompisar. Varför måste vi splittras?, storgrät plötsligt storebror.
- Jag vill aldrig gå till dagis. Jag vill börja skolan i stället för dig, för du blir ju aldrig klar i tid., skrek lillebror.

Och det känns ärligen som den solklara lösningen just nu. Vi byter plats på barnen. Alla nöjda. Fokus på det i stället för att oroa sig för saker jag inte kan göra något åt. Som hästen, mannen, barnen. Och det segdragna analyserandet av min benmärg.

Kvinnor kan minsann!
Få kolik för ingenting?
Det är kanske vad som skiljer könen åt.
Eller kallas det empati?

söndag 7 mars 2010

Snilleblixt


Eftersom maken jobbade till 02.30 inatt och efter några få timmars sömn fortsatte (och fortfarande håller på utan ljus i tunneln, däremot bevittnade han nedtrillande nattvandrare på tunnelbanespår som mirakulört räddades av hjältemodig man vid hemfärden i natt), måste man som halvkrasslig mor hitta sina manövrar för att ro hem en helg i harmoni.

Gårdagen var som sagt perfekt.
Idag hade jag ytterligare en utmaning att klara:
Bästa recept på filbunkslugna tjejCarskalasbarn?
Eller:
Hur överleva dagen med ett leende?

De viktigaste ingredienserna är hos oss strategisk planering, uttröttande uteaktiviteter och "viktiga uppdrag". Samt favoritmat. Så slipper man ta till tomma hot av typen: "gör du inte som jag säger blir det inget av." Eller det idiotförklarande luret (egenupplevt): "somnar du inte nu väcker jag dig inte sen."

Så:

Sovmorgon
Näringsrik frukost
Uttröttande hockey
Korvgrill
Backhoppning utan skidor
Snabb, varm dusch
Ny dagens outfit
Discokalas i Strandvägens vackraste 300-kvadratare
Tidig hemgång
Vila (jag), pyssel (barnen)
Färsk pasta pesto med haloumi, mozzarella, parmesan, körsbärstomater, basilika
Ett dockglas A mano
Favoritsagan, den om när barnen såg dagens ljus

Borde ha slutat där. Vetat bättre. Men ack.

Med dagen avklarad utan tjat eller känslostormar sjunker jag ner i soffan framför en mesig film och misslyckas kapitalt.

Tänker att jag bör bättra på kaloriintaget. Så jag gör en minidipp med grönsaker och en 40grampåse chips till. Hur dum får man vara? Sabba den länge efterlängtade nattsömnen inom loppet av en timme.

Så genomkorkat att falla på mållinjen.
Efter en hel helg med beröm godkänt i magen.
Jag är nog lite blond ännu, ändå.
Trots att det tjocka barret är beckmörkt.
Skenet bedrar.
Snille?
Tillåt mig småle.

After ice


Lammkorv på värmländsk ved.

Männen grillade, kvinnorna lindade, barnen dreglade.
Det är gott att cementera könsroller en söndag förmiddag!

Svar på tal


Dagens ystra bambisar på Östermalms IPs hala is stoppades effektivt av argt gastande funktionär. Långt från tävlingsbanan. Eftersom de var mer intresserade av den analkande grillningen.

- Stanna! Vi har SM här, kan ni inte läsa?
- Nej, inte så bra faktiskt., upplyste lillebror sanningsenligt.

Vårlikt


Vår baksida.
Istappar och knoppar vid K1s stall.

lördag 6 mars 2010

Skitbra?


En helt och hållet förutsägbar svennebanandag i gnistrande vinterskrud är inte att förakta. Och den som klagar en gång till på vädret tvingas strafftitta på melodifestivaleländet. Hitta på nåt nytt.

Förmiddagspulka i soligaste långbacken med dagiskompisar och grannar. Knytkalas för fyra familjer med varm choklad, mjuk pepparkaka, blåbärssoppa, bullar. Alltigenom heltrevligt utan en enda konflikt. Men en och annan intressant diskussion. Kodak moments.

Gick motvilligt hem och välkomnades av mormor & G med älglasagne och en hel hall i hästtransporten. Som nu placerats, monterats, genererat icke-permanentande av provisoriska förvaringslösningar.

Perfekt dag, utom att mannen lämnade hemmet för jobbet redan kl 8 och inte väntas hem före midnatt. Att jag endast petat i mig lite ris och några salladsblad utöver medicinerna på hela dan. Samt att barnens kvällsbad förärades med årets största flytetyg, vilket orsakade jämmer från kräsmagad storebror, skam från den skyldige som ropat högt och länge men fått till svar att "du kan väl vänta en stund?" Där fick jag. Och dom.

Shit happens.
Om man säger.

Imorn blir det skrillor och korvgrillning på ÖIP med vännerna från andra sidan stan. Hoppas på bättre lycka med de kablarna.

(Bottennapp. Verkligen. Förlåt. Återgår genast till att inte outa lillebrors tarmbesvär mer. Försvarslösa pojkstackare ska inte exploateras av mödrars skitnödiga bajshumor.)

fredag 5 mars 2010

Självsvältsideal


SMAL - ett fint projekt där JES! Kommunikation deltog ideellt. Tyvärr alltför länge sedan.

Firade finfredagen med att shoppa jeans.
Och häpnade, återigen.
Strl 25.
All time low.
Inte klädsamt.

Något är väldigt fel när jeans tillverkas i storlek 25 (midja)/34 (längd).
Jag må vara naiv som få, men trodde inte det fanns andra än anorektiska supermodeller som var så långa och samtidigt så sjukligt smala, men i varje affär ligger de där och ståtar på hyllorna, stuprören för självsvältare.

Vad är det för ett vidrigt ideal vi skapat?

Finfredag


Väcktes bittida av sedvanligt glad lillebrors yrvakna monolog medan morgonsolen strilade in genom fönstren.

- Vilken tur jag har som har så många att tycka om. Lyxigt va?, att jag har hela familjen och mormor & G, morfar & A, farfar & B, farmor & vovven, kusiner och mostrar på rikt' å på låtsas. Men varför kan inte faster L bo hos oss? Å så alla mina kompisar. Stackars dom som inte har nån att älska. Kan vi låna dom barnen? Som kanske är 8 år eller så och inte har någon att leka med. Vi bor ju så stort och vackert ovan molnen. Alla får plats. Ska vi säga så?

Min lilla poet.

Vad kan gå fel en sån dag?, tänkte jag och hade mysfrukost med solstrålen medan ynklig make (inget kan som bekant jämföras med en man som är förkyld) och son med enormt sömnbehöv sov vidare. Även om jag var trött, efter en orolig natt med endast ett fåtal timmars vila eftersom jag idag väntar svar.

Efter dagislämning, dit lillebror drog pulkan med storebror i, vågade jag mig på att för första gången försiktigt läppja en halv sojalatte på stamfiket med kvarterskompisar från förr. Med finfina rödklädda luren på bordet. Provsvaren från måndagens halvårskontroll rapporteras idag.

Hjärtat i halsgropen när bäste B ringer. Jag rusar ut i kylan, efter kommer E omtänksamt med gigantisk jacka, alltmedan västvärldens mest framgångsrika ALL-vetare med sin trygga stämma ger goda besked. Jag törs nästan andas ut, trots att det viktigaste svaret inte är tillgängligt - benmärgsprovet är inte färdiganalyserat.

Men jag väljer att fokusera på alla fina värden, samt framför allt på det faktum att jag mår bra idag. Och det är det enda som betyder något. För vem vet att påverka det som händer imorgon?

Och hallå, kondisen är i alla fall på topp. Jag har 104% lungkapacitet. Hur det är möjligt? Jo, jag jämförs med mina medsystrar av samma årgång. Men så har de ju inte turen att åter ha blivit 22.

torsdag 4 mars 2010

Feministiskt initiativ


"Jos är feministiskt high tech kulturell."
Good to know.

Bokar därför in en tjejkväll på Liljevalchs vårsalong dagen efter internationella kvinnodagen. Visningen sköter LEGAn. Cause I'm an early adopter. According to darling C.

Middag på Blå porten efteråt.
Måste fira att jag blivit utsläppt ur idet.
Med bästa brudarna.

Feel free to join!

Treggings, leggings, schmeggings ...


Jag älskar det svenska klädundret!

Har totaltröttnat på att känna mig utklädd i mina tokstora kläder (strl 36). Skulle kunna jobba extra som fågelskrämma, så anskrämlig ser jag ut. Så snart jag åter kan bygga muskler kommer detta bekymmer vara ett minne blott, men just nu är jag rädd att folk som inte vet om min släng av leukemi tror att jag lider av anorexi.

Så H&M rockar. Fett. Haha. Speciellt nu, när jag åter törs gå i affärer, efter lättnader i hygienrestriktionerna, vilket råkade sammanfalla med HM Fältöverstens återinvigning. Vilket lyft med nyrenoverad butik, vilken inspiration att shoppa vårkläder riktigt billigt. Det känns liksom inte ekonomiskt försvarbart (eller möjligt med sjukpenning)att handla minikläder för tusentals kronor i finare butik när mitt mål är att snart erövra normala storlekar.

När jag plockat på mig ett litet (ingen underdrift) lager och begett mig till provhytterna fick jag en chock. Ramlade bokstavligen baklänges, ut genom vippdörrarna, när jag såg mig själv i helspegel. Attans rackarns, vad mager jag är. Utstickande revben, konkav mage, avsaknad av bakdel, tändsticksben och knivskarpa axlar. Med en halvmeter ur kroppen utstickande slangar, tre till antalet, från bröstet till midjan. Till det ett välgött ansikte, uppsvällt av Cortison. Jag, som inte sett mig hel och hållen sen sist jag provade kläder i affär (vilket väl var något år sedan sisådär), förstår plötsligt varför mina barn tittar oroligt på mig och undrar när jag ska bli normal igen. Insåg så småningom att fler bevittnade min uppenbarelse och skyndade mig in i det minimala utrymmet igen och vande mig sakteliga vid min nya kropp. Med kläder på, vill säga.

Tack vare det nya modet ser jag inte längre ut som en självsvältande krake. Generösa tälttunikor i blåbrokiga färger förstorar benranglet inunder, därtill tighta treggings - det nya måsteplagget som inte fladdrar runt benen och den knotiga ursäkten till rumpa.

Men en upptäckt som gör mig förbannad är att alla klädkedjor endast säljer vadderade push up behåar, med bygel. Vad är det för likformigt ideal? Med mina tynande behag letade jag på barnavdelningen, men även där är det ovan nämnda underkläder som gäller. Från späd ålder. Fy fasen!

Tur att sångarkompisen förestår Ottilias underverk. Där finns något för alla modeller. Även transplanterade, bröstopererade, transor och vanliga drama queens and queers. Samt såna som jag med 70A.

tisdag 2 mars 2010

Ytterligheter


Mitt liv, eller vårt liv, består av höga berg och djupa dalar. Allt beroende på mitt tillstånd för tillfället. Det är inte konstigt för oss, utan något vi lärt oss leva med.

Men visst är det frustrerande, framför allt för barnen, att vi ibland måste ställa in saker. Vad är bäst? Att inte planera något alls, eftersom risken finns att göra dem besvikna, eller att låtsas som det regnar? Vi försöker lära oss att leva för dagen, men tänker hela tiden framåt. En inte helt enkel balansgång. Men en nödvändig och nyttig lärdom.

Därför var vår fjällresa så viktig. Något vi sett fram emot länge, men innerst inne inte vågat hoppats på till fullo. Åtminstone inte när jag låg där som en våt trasa på badrumsgolvet ena dagen - men med fullt fokus på att göra vad som än krävdes för att ta mig upp - för att åka skidor från morgon till kväll nästa dag. Med lagglagda barn som klarade alla backar och liftar som "Dalarnas Schweiz" (en helt underskön slogan, n'est-ce pas?) hade att erbjuda. Inklusive big jump och slalombanor.

Jag var beredd på att köra järnet, men med en spypåse i fickan. Jag lovade min man att pausa en dag om det skulle behövas, men allt funkade, trots vissa bakslag. Tankens makt är stor, för visst mådde jag pyton emellanåt, men sådant går att tänka förbi om målet är något så kul som ännu en gnistrande vacker dag i backen med familjen och vännerna.

Men lika underbart kul som vi hade det, lika trist fick vännernas lillebror erfara att en skidresa kan vara efter att ha fallit olyckligt och åsamkat sig fyra frakturer i ena benet. Men den lille tappre filbunken var länge nöjd med filmtajm i stugan, och några nya bilar att köra med på gipset från tå till höft. Allt medan övriga barn körde så snön rök i skidskola och tävlingslopp, gång på gång.

- Vi måste ställa upp igen, så att vi kan vinna choklad av bävern till N i lustiga huset!

Ja, för boendet från Blocket var något utöver det vanliga med utbyggnader i oändlighet av skiftande stil med högst intressanta inredningsdetaljer. Kitsch har fått en ny innerbörd. Och jag törs knappt tänka på mina läkare skulle säga om antalet uppstoppade, dammiga djur med mina hygienrestriktioner i åtanke. Gott om plats och en aldrig sinade källa till skratt erbjöd i alla fall vårt chateau som tronade vid en isbelagd sjö nedanför fjällets topp.

Förutom barnens framgångar, som var en fröjd att bevittna, lärde även jag mig något, nämligen den ädla konsten att carva. För trots att jag kört på Anjas avlagda cross max skidor sedan länge har jag använt styrka och fart mer än stil, om man säger så ... Men utan mina forna musklers tyngd måste jag utnyttja tekniken. Vilket var hur kul som helst!

Så min man kan inte längre kalla mig "Elvan". Sådana var mina spår i pisten förr, enligt honom. Nu lämnar jag snajdiga S. Ja, tills jag måste slänga mig iväg på jakt efter storebror som fått syn på ett "supercooolt hopp att testa faktiskt!".

Och när ens söner far iväg som skjutna ur kanoner, skönsjungande för full hals, och glömmer alla förmaningar, ja då har man faktiskt inget annat val än att ge sig hän och bara njuta av glädjen, farten och pirret i magen. Lillebror säger det som vanligt bäst:

- Tjo för livet!

På hemvägen från fjällen, efter ännu ett OS-lyckligt nattastopp hos morfar samt en mysfika hos faluvänner, lämnade mina musketörer av mig på Akademiska sjukhuset. Halvårskontroll dagen lång, med snöstorm utanför fönstret men med en trygg ledsagande hand av världens bästa B, the one and only. Klarade alla lungtester med beröm godkänt, hade turen att få ett glädjefnattigt korridorsmöte med gamla rumskompisen balettdansösen, lämnade benmärgsprov och fick till slut doktorns ord på att släppa lite på restriktionerna.

Firade md att till slut ta tåget (när det väl kom ett sådant) från isblåstens näste på slätten. För att stiga upp ur underjorden på Gärdet i slask. Missade kören, men fick vid hemkomsten ett glas firarbubbel av maken och en sång av nöjde lillebror.

- Det är bra att du sjunger, men jag saknar dig så jag komponerar alltid sånger om längtor som jag spelar på pianot när du är borta. En låter så här: *gnol*.

Ytterligheter, som sagt.

Fjällkärlek


Tänk att en liten fjällresa kan betyda så mycket.

Som när äldste sonen på sin 5½årsdag i sittliften upp till "taggen på alpen" (toppen på Bjursåskullen) ser mig djupt in i ögonen och säger:

- Jag älskar dig, mamma. Och jag älskar att vi är på den här skidresan tillsammans hela familjen. Nu ska du inte vara sjuk mer väl?

Fever Ray 'When I Grow Up'

Bäst just nu!