Kvinnodagskolik

Firar internationella kvinnodagen med att fölsefika med jubilar, strosa i drippdroppet och sedan lyxluncha med mannen hos italienarn' på hörnet, stället med miniatyrer - som gjort för små magsäckar och den som vill bli fit for fight & beach 2010.

- 1 kg i veckan borde väl inte vara så svårt?, hävdar min äkta hälft.
- Toppen, får jag dina tappade då?, undrar jag.

Man ska rätta mun efter matsäcken. Moahaha.

Men kan inte riktigt fokusera på det härliga med att vårsolen ritat fräknar i mitt vinterbleka ansikte. Eftersom min första kärlek har samma magproblem som jag. Vilket kan sammanfattas stor häst, stora bekymmer. (Även om det ironiskt nog är en spädisåkomma för människor, kolik alltså.)

Exakt som små barn, små bekymmer.

För idag var det lilla barnet det stora.
Som i vanlig ordning stod redo och svettades i vår nystajlade hall, väntandes på storebror som fått glädjefnatt i pyjamas 2 cm från pappan som slet sitt hår och ömsom försökte beordra sonen att klä sig, ömsom lägga order på reservdelar eftersom nya datorn precis kraschat efter intensiv jobbhelg. Själv belägrade jag badrummet pga morgonillamåendet och kände mig lite lätt indisponibel och hjälplös. Vilket jag avskyr men måste acceptera. Varje dag. Inget särskilt kvinnligt drag.

Totalt psykbryt på alla fronter.
Så klart.
Efter en helg för harmonisk för att vara sann?

- Jag vill aldrig börja skolan. Jag älskar dagis och mina kompisar. Varför måste vi splittras?, storgrät plötsligt storebror.
- Jag vill aldrig gå till dagis. Jag vill börja skolan i stället för dig, för du blir ju aldrig klar i tid., skrek lillebror.

Och det känns ärligen som den solklara lösningen just nu. Vi byter plats på barnen. Alla nöjda. Fokus på det i stället för att oroa sig för saker jag inte kan göra något åt. Som hästen, mannen, barnen. Och det segdragna analyserandet av min benmärg.

Kvinnor kan minsann!
Få kolik för ingenting?
Det är kanske vad som skiljer könen åt.
Eller kallas det empati?