Mår bra.
Slänger oron över axeln och förvissar min nära än en gång om att framåt, uppåt är den enda vägen.
Tills jag läser det här.
Och blir ledsen, arg och tom.
Livet är orättvist.
Cancer är en gäckande skugga.
Som måste utplånas.
Råkar upptäcka ett missat mail.
En förfrågan om att åter (liksom 1998) skriva offentligt om leukemi och jobba aktivt för en drägligare tillvaro för dem som insjuknar.
Och beslutar mig för att jag är redo.
Kan jag göra något för att hjälpa dem som drabbas, personligen eller genom anhöriga, så finns väl ingen mer passande tidpunkt än nu? Även om jag denna gång hade tänkt vänta en tid, för att ha kommit en bit längre på vägen mot ett friskt liv. Eftertanke skadar aldrig. Men ett förfluget ord kan såra ofantligt.
Men det är kanske hög tid?
När jag har lite kraft.
Och mår bra.
Vila i frid, A.
Och lev väl och för varandra, H & T.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dig. Satt uppe sent när de andra somnat i förrgår och bara grät ju mer jag läste....bestämde mig för att hur svettigt det än blir innan alla skidkläder är på stora och små, hur iskalla mina alltid frusna slalomtrå blir, hur irriterande retsam min äslkling än är eller hur galet irriterad jag än kommer bli av tonårsbarn som inte plockar undan eller diskar upp efter sig så ska jag bara NJUTA, NJUTA, NJUTA!!!! .....av att få vara här - i underbar vacker miljö med alla dem som jag älskar mest och att vi får vara FRISKA. Gnäll och sura miner skulle vara väldigt oklädsamt efter den blötkindade nattläsningen. ...Och för den delen allt som oftast i det friska liv man får leva. Kram till dig och din familj :)/K
Skicka en kommentar