Fredagsreparation

Vill inte på något sätt förringa det länge efterlängtande benmärgsbeskedet. Gläds åt alla hejarop, är lycklig att kunna sänka de av oro uppskjutna axlar jag anar att familj och vänner har gått runt med i över ett år. Då jag var så dålig, åkte in och ut på St Görans ortopedakut med strejkande rygg, höft, ben. Ingen visste riktigt varför, och själv var jag inne i ett ständigt morfinrus. Tills beskedet kom.

Men nu har jag svårt att till fullo ta in det storslagna. Är helt slut mentalt och fysiskt eftersom jag inte sovit mer än några timmar per natt den senaste tiden, samtidigt som jag är full av energi och vill göra ALLT, helst samtidigt.

Stoppas dock av illamående. Är det inte konstigt att det, samt barnens segdragna morgontoalettbestyr ("måste bajsa NU, massor!", tack gode Gud att vi har två WC och tur i oturen att vi aldrig kommer få tre barn, moahaha), alltid sammanfaller med vattenavstängning i huset? Eller är det bara psykosomatiskt? Får inte, kan inte kräkas nu. Johodå.

Sväljer och skuttar med kvittrande, lättade barnen till dagisgård i flödande solsken. Får ett barnboksuppdrag!, eller förfrågan om att hjälpa till i alla fall, och tar en lång promenad. Och sväljer igen. Innan jag måste rusa hem.

Snart är det över. Illamåendet.
Lagom tills vattnet kommer tillbaka.
Så klart.

Och det gör de stora orden "komplett remission" intagliga.
Livet fortsätter precis som förut.
Med upp- och nedgångar.
Och en och annan ledningsreparation.

Kan knappt vänta på att bli av med mina egna korskopplingar.

- Du säger att du är frisk, men först ska slangarna bort så att vi kan bada., hävdar lillebror.

Utmanar jag ödet om jag börjar leta semesterresa?