Finfredag

Väcktes bittida av sedvanligt glad lillebrors yrvakna monolog medan morgonsolen strilade in genom fönstren.

- Vilken tur jag har som har så många att tycka om. Lyxigt va?, att jag har hela familjen och mormor & G, morfar & A, farfar & B, farmor & vovven, kusiner och mostrar på rikt' å på låtsas. Men varför kan inte faster L bo hos oss? Å så alla mina kompisar. Stackars dom som inte har nån att älska. Kan vi låna dom barnen? Som kanske är 8 år eller så och inte har någon att leka med. Vi bor ju så stort och vackert ovan molnen. Alla får plats. Ska vi säga så?

Min lilla poet.

Vad kan gå fel en sån dag?, tänkte jag och hade mysfrukost med solstrålen medan ynklig make (inget kan som bekant jämföras med en man som är förkyld) och son med enormt sömnbehöv sov vidare. Även om jag var trött, efter en orolig natt med endast ett fåtal timmars vila eftersom jag idag väntar svar.

Efter dagislämning, dit lillebror drog pulkan med storebror i, vågade jag mig på att för första gången försiktigt läppja en halv sojalatte på stamfiket med kvarterskompisar från förr. Med finfina rödklädda luren på bordet. Provsvaren från måndagens halvårskontroll rapporteras idag.

Hjärtat i halsgropen när bäste B ringer. Jag rusar ut i kylan, efter kommer E omtänksamt med gigantisk jacka, alltmedan västvärldens mest framgångsrika ALL-vetare med sin trygga stämma ger goda besked. Jag törs nästan andas ut, trots att det viktigaste svaret inte är tillgängligt - benmärgsprovet är inte färdiganalyserat.

Men jag väljer att fokusera på alla fina värden, samt framför allt på det faktum att jag mår bra idag. Och det är det enda som betyder något. För vem vet att påverka det som händer imorgon?

Och hallå, kondisen är i alla fall på topp. Jag har 104% lungkapacitet. Hur det är möjligt? Jo, jag jämförs med mina medsystrar av samma årgång. Men så har de ju inte turen att åter ha blivit 22.