De första orden ...

... som sönerna yttrar om morgnarna får mig att grubbla och fundera hela dagarna. De följer med mig vad jag än tar mig för. Oftast rör det sig om ömhetsbetygelser som värmer, ibland är det ilskna utrop om att det är barnplågeri att behöva gå upp så förfärligt tidigt.

De senaste dagarna förbryllar framför allt femochetthalvtåringens vitt skilda uttalanden.

Söndag:
- Gud!, följt av en religiös fundering.

Måndag:
- Våldtäktsmän!, vad är det för några och vad gör dom?
- Men varför undrar du det? Nu? Har du haft mardrömmar?
- Nejnej, jag bara gillar den där braiga låten. Du vet (gnolar) alla som inte dansar är våldtäktsmän.

Tisdag:
- Vuxensvett! Du vet det där som vuxna luktar ur munnen när dom har druckit kaffe eller vin. Superäckligt faktiskt.
- Eh, jaha ... luktar jag illa? Nu?
- Neje, du är ju mamma. Och dina pruttar luktar rosor.

Bör jag oroas över hans drömmar, eller ska jag bara vara väldigt glad över denna lite märkliga kärleksförklaring? Väntar med skräckblandad förtjusning på onsdagens första ord.