Den oändliga historien

... av läkarbesök och kontroller var vecka gör att en obotlig optimist hålls på mattan och understundom snuddar vid att kandidera till att bli realist. Är evigt tacksam för mitt liv och för skyddsnäten som gör att min hälsa kontrolleras in i minsta cellstilstudie, men det gör samtidigt att sjukdomen är svår att glömma. Inte för att jag vill, men var gång ett sjukhuskuvert seglar ned genom brevinkastet och landar på hallmattan blir det uppenbart att min familj har den smärtsamma upplevelsen i färskt minne. Det trippas på tå, rynkas pannor och kramas i evighet.

- Gud!, är det första ord lille prins sol yttrar denna bittida morgon i skärgårn'.

Och fortsätter:

- Du vet Gud och Jesus Krist, jag vet inte om jag gillar dom. Finns dom? Konstigt att låta barn dö och mammor bli sjuka, eller hur?

Är inte beredd att diskutera religion och existentialism med en femåring före sju och svarar att han får tro på vad han vill men att det viktigaste är att vi tror på varandra och att det var han, hans bror, pappa och några till som gjorde mig frisk. Och att Gud & co kanske är till för dem som behöver honom.

De stora frågorna ligger kvar i den kalla luften när vi strax ska fara genom ett andlöst vackert Roslagen i den arla morgonstunden, över dimhöljda ängar med höstsolen kittlande i ögonen på väg mot sönernas körkonsert i den stora Oscarskyrkan men med den lille, väldigt konkrete barnprästen som har svar på alla frågor. Detta efter att ha båtåkt, klämt musten ur de livgivande havtornen i viken, tillrett nästgårdslammet med bondens rotfrukter och livligt diskuterat kustkränkande främmande u-båtar i farvattnen inpå knuten med herrgårdsvännerna. Allt medan barnen ser på trolleri-tv och somnar framför Den oändliga historien.

Livet är bra underligt som det är. Och så säger folk att Jesus lever. Vad tror du? Titta på prickarna i tio sekunder, sedan rakt upp i taket. Den oändliga historien, som sagt.