... ropade livrädde äldstingen när ortopeden reponerade hans brutna benpipor idag. Och då denna vädjan inte hjälpte försökte han slita bort lustgasmasken och sparka sig loss.
- Aaaaaaj, sluuuta, jag är klar och vill åka hem nu!, skrek han.
- Jag vet att det gör ont, och jag vet precis hur det känns, men det är snart över., lovade jag mellan tårarna och mindes förlossningen då dennne den snart förstefödde skulle ta sig ut och jag i lustgasruset ville ta fönstervägen hem. Från BB Sthlm på nionde våningen. Och den blivande fadern försiktigt kollade låsen en extra gång.
Men idag, medan både sonen och vi grät tvingades totalt fem vuxna hålla honom stilla, samtidigt som vi förgäves försökte lugna, pussa, klappa den vettskrämde kämpen.
Efteråt kom otröstlig liten tussilagopojkes yrsliga förebråenden:
- Du hade fel, doktorn, det gjorde visst ont. Jätte-ont. Och jag vill aldrig mer bli en fullgubbe.
Nu har han trängt ut mig ur sängen medelst effektiv KO av den späda men förvånansvärt tunga gipsarmen och jag sover räv i en närbelägen soffa. Lejoninnan i mig vakar om natten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men liten...
Och visst blir vi lejoninnor då det gäller barnen. Alltid.
Det är nog faktiskt det enda jag kan lova.
Att barnen alltid kommer att vara nr 1.
Næe! Lille vennen. God bedring. Både til Lille vennen, og Store mamman. Løveklem!
Skicka en kommentar