Vodka på rummet

Det är fullt på Hematologen.
27 patienter på 22 platser.
Vilket innebär att här finns folk i varenda rum, sal, skrubb och sköljrum.

Jag har tur och delar rum med avdelningens enda ungdom.
(Hon är bara här varannan dag och jag vaktar hennes säng så att inte Agda, 82, flyttar in medan min nyfunna rumskompis har permis.)
"Ni är så unga att ni får kampera ihop.", sa syrran.
Hon är en 21-årig balettdansös.
Jag solar mig i glansen.
Och ångrar att jag avslutade balettkarriären vid 12, efter att ha hoppetossat sen 3-års ålder.
Hästtävlande, sång och musik tog över. Och en eller annan spännande kille eventuellt.

Vi babblar och skrattar så högt och rått åt att vara offer (yeah right) för "caaaancer" att personalen hänger hos oss för att höra rövarhistorier och fiiika.

Och igår togs nya benmärgsprover. De gamla var för skrala. Det krävdes några benborrningar för att hitta rätt. Men det gick bra. Gör ju som bekant inte alls ont. Man ska bara hålla sig från att klia på näsan eller röra sig på annat sätt en stund.

Idag var jag busig och drog en repa på stan. City of Uppis är folktomt (till skillnad från 50C) en tisdagsförmiddag. Så jag trotsade alla regler och sneddade över STBS (Stora Torget Balla Sidan) för första gången på åratal och var crazy enough att gå in på HM! Shoppade loss på cool sommarklänning med matchande kepa, en gladröd top och en designerbaddräkt, på uppdrag av kidsen:

"Du kan ju inte ha bikiiiini i sommar. Då rymmer ju slangarna. Köp en snygg baddräkt, som dom på teven!", sa storebror.
"I så fall vill jag också ha baddräkt. En rosa.", sa lillebror.

Väl tillbaka på Ackis fick jag ha modevisning av fynden à la Matthew Williamson. För ett gäng syrror på rad. Showtime! Och clownen luktar bensin.

Sen åt jag snabblunch. Vilket är ett skämt för mig som aldrig äter en måltid på kortare tid än en timme. Men en lumbal punktion väntade. Så i met' bara.

LP:n var mödosam för överläkaren, men lyckades till slut. Så här va: jag kutar rygg och sitter blick stilla medan doktorn sticker nål mellan ryggkotorna och suger ut spinalvätska för att sedan spruta in cytostatika.

"Säg till om det gör ont i något ben.", sa dalmasen från förr.
"Ingen fara, aj jävlar!", skrek jag eftersom det plötsligt smärtade i ischiasnerven. Mycket.

Scenariot upprepades några gånger, doktorn stack om igen och igen men stötte bara på ben och nerver. Koteländen, tänkte jag och påmindes gång på gång om att jag inte har någon större lust att bli förlamad. Så man sitter alltså stilla som en filbunke och hämtar kraft i att tänka på gladaste barnen.

Och så plötsligt är allt klart och man får ligga raklång i två timmar utan att röra en fena
och då tar batteriet i MP3n slut och inte vet jag var laddaren är och datorn står där, nära men så långt bort till Spotify när man inte får lyfta huvudet men så kommer pappsen på besök och timmarna går fort. Och i med cytodropp och in kommer Peruk-Pia, pappas gamla elev, och sen blir jag en hollywoodblondin i äkta lockar för en halv förmögenhet och det känns bara så FEL. Jag är skallig och stolt, känner mig ascool. Och ser superbarnslig ut. Inte en dag över 21, uppenbarligen. Jag kommer inte använda den fina peruken, så jag tror att jag tackar nej. Vad tror ni?

Well, sen kom min galne och ende favoritfarbror på oväntat besök. Han bor i Spanien och ogillar sjukdomar. Så det var ett tag sen. Vindruvor är för veklingar. Och inget jag får ta emot, så han hade med sig en flaska Royal Flush Vodka, hans nya affärsidé. Som hans storebror lite generat gömde. Otroligt rolig släktträff. Skål ta mig fan.

Som ni märker så är sal 3 da place to be. And you're very much welcome to join me!