Stäng in en till synes frisk och glad människa på obestämd tid.
Beröva henne all lycka, allt som betyder något. Familjen, vännerna, friheten, en utvecklande jobb, fritidsaktiviteter. Men framför allt den fria viljan att göra det hon helst vill.
Lämna familjen och vännerna i chock, ovisshet, i ständig oro. En oro de inte törs uttrycka.
Pumpa henne full med de värsta gifter en kropp (förhoppningsvis) kan tåla. Och utlova ett obestämt antal likadana behandlingar.
Isolera henne i väntan på biverkningarna.
Beröva henne och familjen förmågan att planera livet. Ändra gärna hennes situationen varje timme så att ingen kan bestämma något om morgondagen.
Låt henne leva i ovisshet om utgången, därför att matchningen av just hennes benmärg tar tid.
Beröva henne synen, konditionen, musklerna, ja en fungerande kropp. Ge henne klåda, blödningar, uttorkade slemhinnor, hög feber, virus och bakterier, lungproblem, hosta, snuva.
Tvinga i henne mediciner mitt i natten. Utför också obehagliga undersökningar när som helst dygnet runt på olika, kalla avdelningar där risken för smitta är större än i isoleringen på den trygga avdelningen.
Krydda med frossa fyra gånger per dygn, en frossa som får sängar att skaka. Försök då att utföra extra smärtsamma provtagningar, som misslyckas då kroppen krampar och inte ger ifrån sig det som krävs.
Tvinga henne att hålla strikta hygien- och födorutiner. Ge henne smaklös mat som gör henne illamående. Så att hon rasar i vikt och blir ännu svagare. Låt henne svimma i den nödvändiga dagliga skrubbduschen.
Beröva henne den enda friheten hon förhandlat sig till - att kunna gå ut varje dag.
Gör henne inkapabel till att få tiden att bli meningsfull genom att läsa och skriva.
Låt henne inte heller träffa sin familj på 1½ vecka, eftersom de oturligt nog blivit sjuka.
Hon klarar allt detta, och mer därtill. Inga problem. Ilskan gör henne stark som en lejoninna.
MEN TYCK FÖR I HELVETE INTE SYND OM HENNE!
Ty alla dess "stackars dig, vad hemskt" hjälper varken mig eller dig. Empati är bra, och handling. Hälsa på, fika med mannen som går på knäna, eller skicka en glad rad från utsidan. Men tyck aldrig nånsin synd om mig. Du bor då granne med bitterhet, och bitterhet dödar. Det har jag sett här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Darling, sweet darling, har väntat med otålighet på nästa blogginlägg! Bra att lägga på dig lite press nu va ... Öh? Nä, skämt åsido. Du skriver så bra, levande och intressant så det har blivit en daglig grej att gå in och läsa dina tankar. Synd ska jag inte tycka om dig. Men ja, empati i massor! Det är självklart.
Dagens händelser so far: Tog lite sovmorron. Är ändå längre på jobbet när det är kör. Fick hjälpa en förvirrad franskpratande man på pendeltåget från Häggvik. Han stod med en 50-eurosedel och inga pengar på telefon eller heller nåt Visa-kort så han kunde ju inte köpa biljett. Och mannen i kassan prata inte franska så de ropa ut: Är det nån som kan franska. Ingen annan sa nåt så jag gick fram.
Ja, min, franska alltså, testades, den gick väl så där efter lång tids frånvaro men vi tog oss fram i konversationen och han fick åka med tåget :).
Lunch på Sabai sabai på Kammakargatan och nu skissa på hur organisationerna ska stå på mässan i höst. Alla väntar otåligt: "Får vi vår önskade plats", "får vi stå bredvid de och de", "när är det klart". Ja ba lixom: peace brathe's and sistö's. Chill. Eve delivers when Eve delivers.
Jag trallar för oss båda i dag. Har du spanat in kör-loggan?
Kram hjältinnan min
Piiivi peach,
fantastisk vardagsberättelse som vanligt. Jag njuter i fulla drag när jag läser det du skriver.
Et ton francais, c'est vraiment parfait, mon amie. Je le sais.
Tu es la heroine du jour! (Et d'hier auusi.)
Bises
Jus d'orange
Hörrödudu..... jag tycker så synd om dig som jag bara vill. Sådeså! För per definition ere jävla synd om dig! Inte träffa familj å vänner å jobba å läsa å allt det där som vi andra får göra hela tiden så mycket vi vill å bara tar för givet. Å så apsjuk som du e så ere bara åt helvete! Så de e synd om dig. Sådeså! Däremot så kan jag högtidligt lova att inte lägga huvve på sne och med tårfylda ögon pipa fram det eller hålla på å jamsa på annat sätt eller behandla dig som att du plötsligt blivit lite mindre vetande. Men tycker serru, det gör jag visst det! Blir ständgit lika eftertänksam, glad, skrattande å till å med lite gråtande ibland när jag läser din blogg. Så skönt å läsa att du trots allt orkar gymnastisera upp huvve å fingarar för att delge oss ute i världen hur de e på Akkis. Funderade på det där med mat.... du får väl och kan väl äta riskaka? Annars.... ja jisses.... då tycker jag himla mycke! Kram påre gumman, tänker som vanligt masevis på dig!!!!!!
Förresten.... e lite synd om mig med... lite.... va ute på restaurang igår för första gången på månader å det gick inte så himlans bra. Så nu ere en vecka med sopphelvetet igen! :( Bläurk!
my, min bästa argbigga, man får tycka synd om ifall man inte gråter i telefonen så att jag måste använda min begränsade energi till att trösta. har itne råd, ska ju bli FRISK som bekant.
Jag uppmanar folk att göra som du; bli heöigt förbannad. Det ruckar berg!
Åt en hel rulle risakaugor med ystasmaug kl 23.30 förra veckan. det gör jag inte om ...
kram & krya!
Överkonsumtion av risakauga ingen höjdare. Lagom är bäst. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Jajjamensan! Äh... åt helvete med det! Man ska få äta vad man vill i obegränsad mängd i strålande sol! Å dessutom ha allt man önskar! Varför nöja sig med mindre?
Shit Manhattan! Vilken stil! Med det där kommer du långt! Du kommer vara ute som en vinnare från det där bygget "snabbare än man släpper sin första morgon fjärt"! Go go go!
@My
ja,jo, precis. man ska dessutom få ha sin balkong i fred. hur går det?
@anonym
Jo, det är planen. Att komma snabbt härifrån. Frisk. Och att sedan inte återvända fler gånger.
Vilka ord du ger mig, rakt in i hjärtat. Tack för länken, visste inte om att du bloggade.
Jag tyckte nog väldigt mycket synd om mig själv igår. Jag är trött på att vara lejoninnan som reser sig från varje yttre prövning med en inre rytning och ett leende.
Det är inget större fel på mig, inte fysiskt i alla fall. Men jag sätter på mig ett inre fängsel ibland, som sitter hårt och gör handlederna såriga.
Alla dagar i veckan är det mörkt när jag kommer hem och ibland önskar mig en Mr Happy som jag kunde få energi av då och då. Eller småhappisar att tänka på, mer än på mig själv.
Under tiden jag skriver detta halvcoachar jag en kontorskollega som behöver få mer balans i livet. Som säger - fan vad du är en bra coach och nu är på väg ut i solen för luft och utelunch vid vattnet. Ironiskt.
nej för 17 gubbar. mig ska du inte behöva trösta när det är du som mår dåligt.
sitter på jobbet och funderar. våren har kommit av sig ute och vår lägenhet ser ut som någon annans hem. stylat och avskalat. det är visning på söndag men en del nyfikna får komma och kika med mäklaren innan.
A har börjat sova inne hos mig. det blev för mycket att inte ha honom nära. så öronpropparna proppas in extra långt på mig och jag intalar mig att det GÅR att sova fast det ligger en traktor och brölar bredvid (A snarkar alltså) men att ligga o småprata och sen vakna ihop är nödvändigt när tankarna far på allt som händer här i världen. det nya livet i magen som buffar, hickar, kickar och bökar runt. det nya hemmet som vi flyttar till den 26e juni och det gamla hemmet som bjuder ut sig i sin avskalade nakenhet till högstbjudande.
på jobbet är det full rulle, men jag kan liksom inte engagera mig. om en månad exakt slutar jag för att inte komma tillbaka på minst 7 månader o då kanske bara en dag i veckan om ens det. så märkligt att ens tänka att jag inte ska jobba. för första gången på 10år. att ett nytt liv ska ta all tid o uppmärksamhet.
tänker på dig och din tappra familj. vilka superhjältar ni är. här är en bra lista med musik jag gillar:
http://open.spotify.com/user/lisamoller/playlist/7dnZY09JMiXAUYoXenQJ3I
kram
Lisa
@Anonym
man får tycka synd om sig eller mig, men gärna i det tysta. jag förstår att et är av välvilja men det hjälper inte mig och troligen inte vederbörande heller. alla är vi olika men jag dras ner av dem som stjäl energi, dem som jag måste trösta. jag har nämligen ett begränsat lager av ork just nu, och all den orken behöver jag för att bli frisk. så enkelt är det.
hoppas att du också får sitta en stund i solen, dingla med fötterna över vanet och må bra med någon du tycker om snart.
kram
@Lisa
det är så stora saker i livet. ni blir familj, flyttar, får nya identiteter. allt på en gång. försök leva i nuet så det inte drar iväg i huvudet.
puss på maggen (& snarkis)
Dö inte, du skriver alldeles för bra för det.
Kram
Peter
Tack Peter.
Jag är en envis jäkel som aldrig ger mig. Så jag blir frisk den här gången också. För alltid, är planen.
Blev berörd av din blogg och skrev om det idag:
http://jeskommunikation.blogspot.com/2009/06/gratvata-kinder.html
Fortsätt med ditt skapande.
kram
Jos
peter.barlach@telia.com
Fan...usch. Nu fattas det bara att blogger börjar strula också så blir ju ditt liv rena helvetet.
Heja Jos!
Hur ser din drömkommentar ut? Vad skulle få dej att känna att wow, den här kommentaren vill jag hellre ha än vara utan. Vad handlar den om då?
Du är ju helt jävla fantastisk! Skulle man ha din geist på burk skulle man ju bli miljonär! Heja dig!!
När min lillebror (då 14 år gammal) fick ALL stod alla runt sängen och bölade och tallade lite lamt på honom tills han med sina sista krafter (för dagen, alltså...) sa "Nä, det är ju ni som ska trösta mig, ju. Nu får ni gå ut"
Skicka en kommentar