söndag 31 oktober 2010

Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.

fredag 29 oktober 2010

Slå ett slag för BRIS


Fightas om snyggaste Tekken-statyn

Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.

Men gör framför allt något bra för utsatta barn.

Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!

torsdag 28 oktober 2010

Pol Roger, vår vän i vardagen


(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

Det kom ett tjockt kuvert ...

"Pain is temporary.
Glory is forever."

... med en bok och en inbjudan till en välförtjänt fest.

Och jag blir omåttligt stolt. Igen.

Över ännu en god vän som högpresterar och rekordsnabbt disputerar, samtidigt som familjen blir fem, det ordinarie läkarjobbet med alla dess jourer kräver sin man och timmarna i elljusspåret och på långlopp blir allt fler. Maken till frun är allt och lite till. Och maken till kvinna går ej att finna. Hennes storhet och tålamod är bortom min fattningsförmåga. Dessa två har dessutom, utöver allt ovan nämnt, stöttat oss enormt från dag ett under vårt tuffa år. Det ska bli en fröjd att få fira doktorn, finaste vargfamiljen och - för vår del livet! (hur pretentiöst det än kan låta) - med en resa.

Det får mig också att fundera över gårdagens paket. Vars innehåll tillverkades på samma ställe, delvis samtidigt som dagens post. Olika falla ödets lotter. Vedervärdig ödesironi.

onsdag 27 oktober 2010

Det kom ett paket ...


Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.

Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.

Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.

Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.

tisdag 26 oktober 2010

Höstblandning


Listtopp!
Och oväntad snö
+ dubbdäck på annan ort
= skärgårdshelg adjö.

Middag hos de finaste vi känner,
nostalgiskt biokalas på Fyris -
Pelle Svanslös och hans vänner,
fika med kattungar innan hemfärd på nyis.

Hosta, snuva, halsont och hög feber,
en lillebror som mardrömsyrar
i knät hos soffjobbande mammastreber
och ett avväpnande leende avfyrar:

- Om man drar i vuxenspaken händer inga roliga grejer!
- Lilla tokstolle, vad menar du?
- Jag drömde och det är sant som trollen säger.
- Okej ... dags för Alvedon nu?
Så håller det på
hela dagen lång
nu inne på dag två
och vi övar en julsång.

Därav detta grötrim, ett resultat av uttråkning.
Hjärnsläpp orsakad av feber hos oss båda
efter klappyssel och rekordtidig inslagning
snyggare paket lär släkten aldrig mer skåda.

(Ger mig, nu åter till korr av cancertexter. Skönt att se verklighetens sjukdom i stället för sån' här förkylningssmörja.)

onsdag 20 oktober 2010

Nidvisor


Syr sällan. Ändå evigt förknippad med dylik tingest.

Barnens valda låtsasmoster, vår eviga Pippi, hade fått sin önskan om en egen sång uppfylld av sin egen G som letat i Youtubegömmorna. (Paret är för övrigt a match made in heaven ... med lite hjälp av undertecknad, som är mäkta stolt över sitt tilltag.)

Nåväl, lillebrorsan dansar runt på sitt oefterhärmerliga vis och sjunger lyckligt till låten om hans favorit, klickar igen och igen tills vi tvångsnattar honom och storebroren som kiknar av skratt. Vaggvisan är given, den lämnar varken oss eller barnen i första taget.

Inspirerad av the happy couple söker jag på mitt eget namn. Och tappar fattning, mod och talförmåga. Med min näpna muns läppar hårt sammanpressade. Får stopp på eländet efter halvannan minut. Medan Eddie Meduza skrattar rått i sin grav.

Kalla mig gärna humorlös och rigid. Det här var fasen inte kul. Så Jonatan, allt är förlåtet! Jag trampar gärna symaskin på havets botten om jag slipper såna här nidvisor.

20.10.2010

Regntunga dagar som denna längtar jag till värmen medan jag frysande tvingar mig upp och ut, och sedan in i tokfull tunnelbanevagn eftersom jag tvärvägrar att cykla i totalt mörker.

Brottas med formidabla formuleringar, överambitiösa översättningar, trilskande teknik och vresiga webbverktyg. Hela tiden med mamelucker, långkalsonger och knästrumpor samt fyra tröjor och räddande halsduk på. Och tre muggar te på lika många timmar.

Fryser hela första varvet i gymmet, får upp ångan för att kylas ned i duschen. Småspringer till tidiga hämtningar, ångar hem med apostlahästexpressen, dricker mer te och "tänder en brasa i öppna spisen vi inte har" - sonens bevingade uttryck från treårsåldern - alltså ett gigantiskt blockljus i stor lykta.

Och värms inombords av lärarens anekdot. Någon frågade vår skolpojke vilken som var hans favoritfigur i Astrid Lindgrens böcker. Svaret kom snabbt och tvärsäkert:

- Farbror Westerman. För det är ingen som tycker om honom. Så det kan han behöva.

Nu makens heta pasta bolognese, kärleksfullt tillagad med trettitalet ingredienser, varav en ordentlig slurk rödvin utgör en väsentlig del. Tror jag går in i garderoben och kommer ut ur densamma med ett par droppar single malt innaför västen. Och drömmen om den hägrande semestern. Som barnen och vi bestämde att se fram emot när livet var skört.

Snart är vi där.
Och det är större än någon kan förstå.

måndag 18 oktober 2010

Wille Crafoord / JustD - "87 87" (Swedish)

Åttiotalet var på besök och ville ha sina benvärmare tillbaka.

Först kom MTV förbi kontoret och ville sälja reklamspottar.
Sedan planerade vi Pac-Mans 30-årskalas. Och blev en smula nostalgiska.

Såg senare Sköna Söndags Susanne "Kniiip" Lanefeldt utanför Feel Good. Hon gillade min kjol och sa att hon hade en likadan, fast ballongmodell, '85.

Och ikväll imiterade sönerna Michael Jackson i Kiss- och Rolling Stones-tishor. Innan jag repade jullåtar jag lärde mig lagom till legendariska luciavakan '89.

Nu ser jag The Big Chill från '83.
Och nynnar på Just Ds parafras på Uffes '67.

Åttiotalet får hämta hem mycket, men benvärmarna behåller jag på. Och tar en Fisherman's Friend till.
Life saviours.



söndag 17 oktober 2010

Kör i ett kör

Körlördag.

En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.

Körsöndag.

Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:

- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!

Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.

- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.

Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".

Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.

fredag 15 oktober 2010

Knäcka koden

Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.

- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.

Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.

Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.

Ugglor i Bamse-mossen


... och precis när lillebror och jag slagit oss ner i soffan för att läsa senaste Bamse
börjar storebror surfa och hittar Bamse på datorn. Fast inte där en brukar vara, utan i DN.
Bamse ger igen för Magnus Ugglas 21 år gamla nidvisa om en lapplisa när Rune A gör sig hörd från graven och mobbar mobbaren.

Så blir gamla nyheter Dagens Nyheter.

torsdag 14 oktober 2010

Om att växa

Är inte skakad. Men rörd.

Har haft en fin utvärdering med berörd personal av storebrors utveckling efter vårt tuffa år, som tagit honom hårdast, hittills, vad det verkar. Är tacksam över att det finns hjälp att få, efter vissa krångliga, skakiga omvägar.

Vill av respekt för min son inte skriva så mycket mer om saken, utom att genom vår erfarenhet uppmana andra att hävda er rätt till stöd. Resultatet av lekterapin är i vårt fall förbluffande: från blyg, orolig igelkott som gömde och skyddade magontet genom att rulla ihop sig till en liten boll med taggarna utåt till en diskuterande, öppen och nyfiken ekorre som törs ta viss plats innan han studsar vidare till nästa grupp av nyvunna vänner. En liten kille som återfått förtroendet för omvärlden, som törs hoppas på framtiden och vila i att allt just nu är bra.

Älskade tussilago ... som somnat tättintill ledsen lillebror, för att trösta näste tappre soldat på tur i den jobbiga efterkrigstiden. Att hans trauma gäller getingar gör det hela aningen svårare. Taktil terapi låter sig inte tillämpas på stingsliga insekter.

tisdag 12 oktober 2010

Sveriges skönaste hem


Loft anno 1976

... och i förvåningen över vad som hänt med vår forna etagevåning funderar jag över vindsvåning, det är ju ett sätt att leva, som bekant.

Byter stundom kanal, men när irritationen över apelsinernas frätande vinst över svennebananerna tar över så ser jag ingen annan utväg än att lugna mig genom att vant vända spröda råvaror på min teppanyakihäll samt njuta av ett glas vitt tillverkad av Semillondruvan som enligt en sydafrikansk gårdsherre ska passa utmärkt till stark, asiatisk mat. Hjälper inte det ser jag mig nödd och tvungen att gå upp till utrymningsplattformen, även kallad vår takterass, för att tillreda egenfångat i fiskröken.

Tänk att DN säljer så dåligt att den blivit mäklarbilaga.
Men en mycket underhållande sådan.

Sveriges skönaste familj

Min magiske lillebror ringer och stammar något om att vårt förra hem som var en charmig etagevåning i stan' liknar en knarkarkvart i kaos och just nu visas upp på kvalitetskanalen. Så jag ser i detta nu hur annorlunda livet levs där idag ... Enjoy!

Clown i spagat



Det är ingen barnlek, det här att vara gräsänka med två barn, jobba och vara smått omtöcknad av segt slem i bihålorna. All heder åt er, alla mina ensamstående vänner. Jag är tämligen usel på detta, så jag hoppas verkligen att kärleken blomstrar vidare, och forsätter att trotsa sjukdom och nederlag. Har heller ingen som helst rätt att klaga. Maken klarade ju det här. I massor av månader. Utan minsta knyst. Men jag är inte lika ståndaktig. Och längtar redan till fredag.

För att överleva veckan låtsas vi att allt är en lek, barnen och jag.
Middagskorv vid mojen redan kl 16, för det är då vi är hungriga.
Poolbar i badet med mig som bar(n)tender. "Juice please!"
Och pyjamas på redan vid femsnåret.

Att vi sedan är hungriga igen lagom till läggdags är inte särskilt svårt att räkna ut. Så då äter vi frukost! Fil & müsli toppat med leverpastejsmörgås. Dock ingen mer juice eller mjölk. Vem vill sova i Gula floden? Nä visst nä.

Sussar sött i ett virrvarr av armar och ben som slingrar likt hala ålar. Vaknar av en semiskånsk skalle mitt i planeten.

- Men mamma, då syns ju din förkylda näsa på filmen. Du kan väl matcha med röd klänning, snälla?, föreslår lillebroren pragmatiskt.
- Jag tycker du ska ha grön klänning, fast man inte får. Då kommer inget utom röda näsan synas. Det blir coolt. Åh, vilken superhjältemamma du blir, du vet som när du var sjuk men fick superjuice rätt in i blodet och blev Super-Jos? Kan du inte ha clownnäsa, så syns den ordentligt?, babblar storebroren som vaknat av mitt tjut.

Så medan de leker vidare i skola & på dagis rattar jag radiobilen till jobbet, släcker ett par småbränder, samlar in ännu fler spel från givmilda konkurrenter och åker vidare till nästa gig: en filmsinspeling med mig i huvudrollen.

Nu har jag mellanlandat hemma, efter att ha gått ner i spagat på en blue screen. Som var grön. Allt för, eller snarare mot, cancern. Men det enda som syns är nog min röda näsan. Tänk att mitt avtryck, mina femton minuter i rampljuset skulle bli som clown. Ödets ironi (igen) att förvandlas till en sån' jag starkt ogillar. Lita alltid på det oväntade, som jag brukar säga. Moahahaha.

(Men roligast av allt är väl att man faktiskt kan finna en bild på en clown i spagat? Den som söker finner på det fantastiska internätet.)

söndag 10 oktober 2010

Frosseri

... är en av de sju dödssynderna.
Jag börjar känna av ångesten i gallan nu.
En del straffar Gud på direkten.

Efter en helg i sus och dus, ja på små moln av lycka över fina 1-årskontrollsvar, är jag åter sänkt. Bokstavligen. Karensdagen i horisontalläge gav resultat så återstoden av helgen har bestått av smarriga cykelfikor med familj och vänaste hemflyttade vännerna, Skansenbesök, tjejmiddag med Uppsalamaffian med lyxig skjuts i snygg diplomatbil från dörr till dörr ToR (inkl tupplur i densamma på nattkröken), discobowling på Ön och slänggungig Rosendalfika med universums godaste morotskaka.

Så när den sprisrosige maken ropar i falsett att vi kan infinna oss till söndagmiddagen är jag inte helt lättövertalad. Där har den arma husfrun kämpat vid överfull spis av heta pannor till bredden fyllda av entrecôte, färska kantareller, en ilsken rödvinssås, färska rödbetor och en rotsaksgratäng i ugnen. Sönerna är redan mätta av norpad laxförrätt. Och jag har som sagt satt i mig en länge efterlängtad bit tårta.

Men vi myser med tända ljus. För i arla morgonstund fakirflyger far till oktoberfestens hemland för en veckas kürs. Då lär råttorna dansa på bordet. Haloumi och rödbetor vareviga dag. Om katten själv får välja.

fredag 8 oktober 2010

Magisk 50-gräns


Medan maken överraskningsfirar god vän nästgårds tröstedelar jag en av Ejes mörka tryffelstänger med mig själv framför Skavlan. Hejdar mig dock. Behöver inte längre jaga ihop kalorier. Så jag lämnar gentilt andra halvan av det halva chokladet (skånsk grammatik) till kärleken.

Målet är nått:
jag har passerat 50-strecket!
Dags att sluta frossa gott?
Innan jag återser magvecket.

... men erkänner gärna att vore jag inte proppmätt hade jag nog byggt upp de där kärlekshandtagen ...

Berth Idoffs - Efter Regn Kommer Solsken.



Följer länk på Fb och kommer hit.
Smäktande toner från tidigt 90-tal (tydligen) ljuder.

Besvikelsen över att Minimellon och Lilla Melodifestivalen inte alls var samma sak är som bortblåst.
Barnen skriker i total förtjusning och dansar loss på vardagsrumsgolvet, i pyjamas. Tills Barda börjar. Och det fredagsmysiga lugnet åter lägger sig.

Deras musiksmak är klart oroande.
Och en given källa till mobbing och försmädelser.
Note to self: klaga aldrig mer när Manboy går på repeat.

Fredagstips, igen


En liten påminnelse.
Insamlingen fortsätter.
I oförminskad skala.

Feng shui:a på.
Rensa & skänk!
Det uppskattas.
Ta mitt ord på det.
Gårdagens första leverans var en fröjd att uppleva.
En hel låda Dora-spel till barnsjukhusets lekterapi.
Och ännu fler bil-, bergochdalbane- & sportspel till Hematologen/Onkologen.

Så å (några av) Akademiska sjukhusets långtidsisolerade patienters vägnar:
TACK till alla er som städar ur hyllorna, dövar samvetet och idkar välgörenhet.
Det funkar! Hjälpen (att fly verkligheten) når fram.

Fortsätt gärna.
Astrid Lindgrens barnsjukhus får nästa sändning.
Fler förslag?

Dåliga dagar är också bra.


Fredagen den trettonde?

Tisdagstränar.
Tungt.
Tar i ännu mer.
Tills det tindrar framför ögonen.

Däckar.
Drar mig själv till dagis & skola.
Domnar bort hemma.
Drakar & demoner viner mot makens dubbeldygnskickoff.

Stressig onsdag.
Supertidig start.
Skojande strulputte sinkar sorgsen storebror som blir sen.
Småspringer via skolan till dagis med solstrålen i släptåg.
Skippar cykeln, tar Silverpilen II till sjöstan.

Snurvlar bland murvlar.
Samlar spel till de sjukaste sjuka.
Skänker & rensar.
Sedan sent sexårskalas med storebrors flickvän och sötaste syster.
Sopar sedan mattan i Xbox360 Kinects dance battle.
Som betatestare får man förmåner.
Somnar, fulständigt slut, med snusande sockertoppar.

Samma veva nästa dag, men snabbare.
Skyndar till regntungt Uppsala.
Skrålar hest till bilradion.
Sticks för blodprover.
Smärtsamt.
Somatiskt?

Så står hon bara där.
Stockholmstjej i barndomsstad.
Som det naturligaste i världen.
Superduperkraftstjejen, vår egen Pippi och barnens valda moster.
Sitter med för mental handhåll när jag får svar på 1-årskontroll.
Som är bra!

- Sådärja, nu finns inga tumörceller kvar. Tänk ändå att du är här. Och mår så bra. Efter allt det här. Är det inte fantastiskt?
- Ja, jo ... det är det väl. Men jag hade liksom inget alternativ.
- Nej, men även om vi gör allt vi kan lyckas vi inte bota alla.
- Jag är smärtsamt medveten om det. Minns prima ballerinan varje dag.
... gråtvåt paus
- Det är det värsta, när inte ens vi läkare vill men måste inse ... Nej, jag tror vi avslutar där. Men du, snart är du helt medicinfri, så du kan återgå till Bs beskydd, ja, han ber om dig och är min chef, och får alltså som han vill. Så ses vi på 2-årskontrollen.

Omtumlad.
Oinskriven, alltså utloggad från BMT! Vanlig igen?
Orkeslös.
Omtänksam vän bär överfyllda spellådor från bilen.
Ohejdad tacksamhet från personal och patienter.
Omvärlden och omständigheterna glöms bort för en stund.

Hem igen.
Hastar in och tar med sjungande skolbarnen.
- Hemma är vi bara två. Min mamma dog i cancer. Ska vi leka efter körövningen?, säger en.
Hämtar tappade andan. Och kramar lillebror extra hårt medan storebarnen bekymmerslöst(?)trallar.

Feberyrslig idag.
Förbjuds av familjefadern att fara till jobbet.
(Snor)Fräsig form av fredagsmys?
Fy farao.

Får förfärligt besked av fin vän.
Faller för att helvetesjävlaskitsjukdomen har skördat offer. Igen.

Tänder ett ljus.
Tänker på E.

Och oroas.
Obehaglig trend.

tisdag 5 oktober 2010

Nöden har ingen lag


Ut ur Storkyrkan och nerför trappan i protest.
Från himmel till helvete?
Talande bild från SvD.

... och det tackar vi alldeles särskilt för.
Måste man gå på hemlighuset så måste man.
Oavsett parlamentarisk plikt.

- Mamma, vad är en vågmästare?, undrar storebror som nog tänker på sitt favoritfrågeprogram på Bolibompa.
- Det behöver vi förhoppningsvis inte uppleva., svarar jag och tänker på gårdagens märkliga ceremonier med maskeradklädda, nya riksdagsledamöter som lämnade festen i protest.

Oavsett resultat så kommer det att bli en annorlunda mandatperiod. På gott och ont. Med en tandlös minoritetsregering. Men hej, så länge basala behov bestämmer så går det tydligen vägen.

Listettan hägrar



Soluppgång Bahía Feliz.
I år gör vi som alla andra.

Byter långväga, miljövidriga men ack så vackra, gästvänliga, varma, goda, exotiska Thailand mot närbelägna, billiga, tråktrygga Gran Canaria. Åker på svennebanansemester med bästa resvännerna i november, när allt är som tristast, mörkast, slaskigast och det enda som lockar är julångesten. Jättepepp på den, eller hur?

Rehabresa med medicinare i sällskapet. För att fira friskheten. Och att läkaren blivit doktor. Allt på rekordtid. Så klart. Tack för det Televerket. Det känns Liberotryggt. Vad nu nittiotalsreklam har här att göra. Hur som är allt tidigare testat med perfekt resultat. Både ihoparesandet och stället. GCs BF för fem år sen. Med vidunderlig havsutsikt från radhuslägenhetens altan och egen trädgård för hopp och lek. Samt stränder, pooler, ocharmig men praktisk bufférestaurang, lekparker och Bamseklubb på området. Vi kör hela kittet i en vecka. Och hoppas på vederkvickelse. Men mest på lata dagar i skuggan med en god bok och fruktig paraplydrink. Och skön rekreation. Har vi tur får vi prata några ord spanska. Även om det är långtifrån säkert, för med halva Norden på tillfälliga besök sedan 30 år tillbaka är skandinaviska alla kanariefåglars andraspråk.

Om nån' månad bär det av.
Dags att förnya barnens pass.
Eftersom makens utvecklingssamtal gick bra.

Återstod mina. På jobbet och hos läkaren.
Själv hade jag "glömt" att nämna resan för ALL-vetaren.
Som himlade med ögonen men slutligen gav sitt medgivande.
(Mot en laddning spel till kvarvarande patienter. Insamling pågår ännu.)

- Du bör inte bege dig till magsjukeländer. Men hygiensäkra Spanien är ju i princip samma sak som att semestra i Sverige. Dit men inte längre!

Ja, precis.
50% fler svenskar åker dit i år jämfört med i fjol.

SLM
Så lagom medelålders.
Serveras laktosfri mellanmjölk?

måndag 4 oktober 2010

Steve Ballmer going crazy



Mikromjukisen skippar väckelsemötet idag.
Men ska däremot ha utvecklingssamtal.

- Pappa, ta på din finaste skjorta eftersom du ska träffa chefens chefens chefens chef. Är det han som är kungen?, undrar storebror.

Alla känner apan ...

söndag 3 oktober 2010

Bloggosfären


Poseidon med megafon som ljuder "mamma, pappa"
av Marianne Lindberg de Geer


Alltså den här bloggen ...
Som var ett socialt kommunikationsexperiment. Som gått från prova-på-ställe för att privat testa det jag som spökskrivare utförde åt uppdragsgivarna. Som blev en ventil, för mig och de få som visste om den. Oftast tramsig, utan sammanhang, men ibland allvarlig. Alltid utan krav, kontinuitet eller kontenta.

Så kom lillebrors 3-årsdag, då allt förändrades genom ett overkligt besked om ofattbart återfall av akut leukemi. Efter 12 sjukdomsfria år. Med två glada barn som friskhetskvitto. Och bloggen version 2.0 lanserades inofficiellt. Nu som nödvändig informationschef gentemot omvärlden. Livsviktig ventil, terapeut och kommunikationskanal för att varken jag eller mina närmaste skulle gå under av all förunderligt förvånande men tids- och kraftkrävande omtanke via telefon.

Ett år efter transplantationen gav bloggen mig indirekt nya uppdrag som kanske kan göra lite skillnad. Förklara och förenkla för den som drabbats av cancer personligen eller som anhörig. Vilket i sin tur har gjort att jag träffat en spretande samling botade bloggare och skribenter, redaktörer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och några författare. En skön blandning starka individer som alla är lika i och med cancern men så oändligt olika i vårt sätt att överleva den.

Den senaste veckan har bloggen fått ytterligare ett syfte genom spelinsamlingen. Några storheter i underhållningsindustrin såg uppmaningen och nu rullar snöbollen utför branten och tar med sig alla dammsamlande spel i sin väg. Insamlingen ökar i omfång och ger fler patienter en stunds verklighetsflykt, tidsfördriv, spännig och kanske faktiskt ett uns glädje mitt i den tristess och misär som en längre sjukhusvistelse innebär.

...och precis när jag tror mig vara klar med just det här trillar ett mail in som kan bli starten på ett spännande projekt av mer trallvänlig karaktär, från en för mig okänd, men skönsjungande vän i denna förunderliga bloggosfär.

(Detta sagt medan verklighetens väsentligheter studsar omkring i väntan på disco och en massa blingbling.)

Därmed kan eventuella läsare pusta ut eftersom grötrimmen är slut för idag.
Tack och adjö, för slö för att dö. Moahahaha. (Ledsen, var bara tvungen.)

fredag 1 oktober 2010

Fredagstips: rensa & skänk!


Härlig retrobild lånad av Björn Höglund.

Utöva lite Feng shui.
Vinn respekt och tomma hyllor.

Ordning och reda.
Donera på fredag.

Spelinsamlingen har börjat.
På torsdag går första lasset till Akademiska sjukhuset.
Därefter kör vi till Astrid Lindgren barnsjukhus.

Gör en insats:
Rensa & skänk!