På djupt vatten

Så vad var det som hände häromdagen?
Jag har svårt att beskriva det, vet inte riktigt om jag vill.
Det finns mycket jag besparar er, sånt som är för grymt att sätta ord på.
Men jag gör ett försök att ge er en inblick. Ursäkta metaforerna.

Jag navigerade ut på djupt vatten, allt längre från den trygga stranden. Det blåste allt kallare och vågorna blev allt högre. Jag kämpade för att hålla båten upprätt, men den var alltför liten och rank. Så jag kapsejsade, föll i det kalla vattnet. Jag frös till is och kunde inte simma in mot land. Kroppen var som förlamad och lydde inte hjärnans signaler. Så jag sjönk nedåt, samidigt som jag skrek på hjälp för full hals utan att ett ljud hördes från mina stämband.

Det blev mörkare och kallare för varje minut. Till slut nådde jag botten. Allt blev tyst och stilla. Här kan jag vila, tänkte jag innan jag blickade uppåt igen. Det var bara en strimma ljus långt däruppe, och jag trodde för ett ögonblick att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka upp igen. Kylan hade avtagit, och det var ganska behagligt att ligga på sandbotten med mjukt, illgrönt sjögräs mellan tårna.

Då kom Sjöräddningen. Den stora båtens skrov hindrade ljuset att nå mig i djupet. Men en välbekant dykare kom ner och hämtade upp mig långsamt, för att inte drabbas av dykarsjuka. Väl uppe i båtens kabyss tinade jag upp igen, omgiven av sjukvårdspersonal.

Vi styrde in mot land där mina tappra småpirater väntade. Hjärtstopp av lycka efter två veckor utan varandra. Sedan fick jag Pippi-peruk och en kappsäck full med guldmynt, sjtton glassar och en bit Ejes choklad.

The end

Hahaha, gick ni på den lätta?
The real story kommer en annan gång. Jag är inte redo.

Happy Saturday, all!