onsdag 30 september 2009

Lycka ...


... är att få träffa min familj för två timmars hopp och lek, allvarsprat och kindsmek i parken.

Dagen började visserligen kräkilla, men med lite mental självpepp och en insikt om att nyfödda måste äta bebisportioner svalde jag alla piller igen, men ett i timmen. Inga fler medicindropp, alltså. Ett steg närmre hemmet.

Steg två presenterades på ronden; stigande värden. Tätt följt av steg tre som innebär hävning av skyddsisoleringen. Jag kan röra mig fritt och behöver inte ringa på en klocka när jag behöver något. Vilket är en lättnad, för jag har ganska svårt att be personalen om ännu mer hjälp än de redan ger, så jag hoppar ofta över de där yttepyttemellanmålen jag så väl behöver för att komma igång med ätandet. Det är nästa stora steg, att lära mig äta igen så att jag slipper närings- och matdropp och kan få åka hem.

Så i eftermiddags kom mina prinsar farande. Lillebror med en sådan fart att jag trillade omkull när vi kramades. Frusen och svag, men oerhört glad. (Och då var jag ändå rustad till tänderna med dubbla byxor, trippla tröjor, jacka, halsduk, vantar och makens Old Course-mössa. Lager på lager är väl höstens trend i år igen?)

Vi klättrade på skepp, sprang hinderbanor för att hålla värmen, gungade, tittade på båtarna i ån, änderna i Svandammen tills lillebror fick syn på det legendariska danspalatset Flustret:

- Titta mamma, ett slott! Kan vi gå in?
- Nej, det är en dansrestaurang som bara är öppen på helgerna. Du får nog vänta lite.
- Då går vi dit på lördag. Jag älskar restauranger. Speciellt om det är dans efter maten! Är det disco eller en hel orkester?, frågar familjens entertainer 3½ år.
- Både och, tror jag. Det finns nog flera dansgolv., skrattar jag.
- Wow, det är ju heeelt fantastiskt!, glädjetjuter lillebror och dansar fram genom parken.

Storebror var däremot inne på ett helt annat spår:
- Mamma, jag vet en plats lite till höger i Tessinparken där det inte är så mycket folk som kan nysa på dig. Så du kan följa med oss hem till Stockholm nu!

Detta efter två ljuvliga timmar, när jag motvilligt måste gå tillbaka till sjukhuset, pussakrama och med ett styng i hjärtat se bilen med mina fina fara söderut igen.

Lyckliga jag. Som har dem. Och er.
Godnatt.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, det låter alldeles härligt. Vilka framsteg. Och vilka underbara prinsar.
Kramar i massor
en nyvaken esset

Anonym sa...

God morgon fröken framsteg!
Jag ser det framför mig, hur härligt ni har det i parken, och glädjen som strålar från att få vara tillsammans. Jag glädjs så otroligt mycket med dig.

Sitter här på hemmakontoret och jobbar idag. Försöker nu aktivt ta tillfällen i akt och inte åka t-bana med snörvlande medpassagerare, samt stressa runt så mycket. 1 dag/v. jobbar jag hemma, och sedan igår 1 dag/v. är det gravidyoga - skönt!

Kramis, med hopp om fler framsteg idag! Louise

Den hemska tvillingen sa...

Å så gott att läsa om dina småprinsar. Vad lyckliga de är som har dig.

Anonym sa...

Mysig läsning från en sjuksköterska i tjänst som får sig ännu en påminnelse om vikten av att vara observant på patientens behov. Att inte alltid vänta tills man blir ombedd!!
Stor Kram/K

Sari sa...

Åh vad härligt, att ni får träffas, och att allt går åt rätt håll...

Jag ser er i parken framför mig... Min stora såg din stora på utflykt igår och önskade att få leka...ska se om det funkar för dina fina...

Stor kram!

Anonym sa...

Vilken härlig läsning, Josefin! Jag kan också se er där i parken, vid Flustret. En fin bild.

Hoppas att den här dagen bjuder på ännu lite fler framsteg.

Kramar från en före detta Flustret-fru (du vet väl vad jag menar?)

C.

Tjockalocka sa...

Härligt! Och underbart med barnens betraktelser i allt det här, dansgolv och små platser i parken.

Hoppas du får komma hem snart. Och besöka platser i Tessinen och röra dig fritt. Och att denna jobbiga tid snabbt blir ett minne blott, och en ny bättre tid tar vid.

Från djupet av mitt hjärta, en jättejättevarm kram till dig.

Jennie

Singelmamman sa...

Ja men absolut. Du kommer vara hur hipp som helst. Men tänk på att inte överdosera lagren. Gränsen går väl vid tio lager sisådär. Sen är det nog ohippt.

Anonym sa...

Lager på lager är alltid hippt! Jag har kört det sen gymnasiet och kommer nog köra det till pänsjon. Åh, jag skulle kört paparazzivarianten i går och smygfotat er i parken, hör jag. Det du beskrev låter som ett riktigt Kodak-moment.

Som sagt, har du inget promsällskap i dag så finns jag där. Annars så tar vi det i morgon om det fungerar för dig.

Krrramalama, Eve

Peter Barlach sa...

Dina ungar verkar lika skön som du. Kram

Anonym sa...

Hej,

har precis hittat till din blogg. Du har en talang som få människor har. Man dras rakt in i dina texter och gråter och glädjs med dig. Du har ett underbart språk, en förmåga att framkalla känslor och beskriva platser nästan utan ord. Därtill verkar du ha en inre styrka utan dess like. Du kommer klara detta, du kommer vinna igen och igen och igen. För även om jag inte känner dig så vet jag att världen vore en sämre plats utan en människa som dig i den. You go girl!!