Kul jul och vit, väl?

Förväntansfulla, ögontindrande söner flyttas milt åt sidan och lämnas åt sitt snöskyfflingsöde så att ivriga föräldrar kan bygga ihop de gigantiska minilegomodeller som tomten lämnat vid kaminen under natten.

Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.

Kul jul.

Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!

- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.

Årets julklapp 2010

Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.

Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)

Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Nobelt

Ser Nobelfesten med ivriga kommentatorer, nybadade efter osannolik pulkainvigning efter att dubbelturbon gett upp:

- Jag ser honom, mamma, Prins Daniel får vara med! Men var är Victoria? Är hon ute och shoppar? Och nu kommer kungen med en snygg tjej, och oj titta nu kom drottningen på andra sidan. Hon måste hålla koll på honom. Jag tror han gillar det, att ha två klänningar bredvid sig.

Rymdgurkor och svimningar

Yrslig svimmar jag rakt ner i köksgolvet när jag värmer chokladen till yngstingens Mulleavslutning. Sätter mig ner, med huvudet mellan benen. Får en smörgås av lillebroren, ett glas juice av mannen och gör ett nytt försök. Men är tillfälligt döv, och det svartnar för ögonen på väg mot soffan där jag faller mjukt. Man har väl varit med förr. Moahaha.

Återuppväcks av min pussande rymdgurka och förklarar att jag bara är lite förkyld, inte sjuk på riktigt.

- Kan man dö av förkylningar?, frågar storebroren då.

Han är luttrad, min känslige igelkott.
Tyvärr.

De går till jobb, skola och dagis, mina tre musketörer, men påminner mig om att de finns nära. Om jag behöver dem.

Och en liten stund senare ringer en förälder och berättar att lillebrors bästissystrar har vattkoppor. Som jag inte får få. Jippie.

Så jag ligger lågt.
Blodtryckslågt.
Huvudet ner, fötterna upp.
Man har inte skojigare än man gör sig.

(Även om det hela hade blivit ännu lite roligare med den bästa hostmedicinen. Knark på flaska. Men då blir jag garanterat liggande. Svårt att hämta rymdgurkor då.)

Cellgifter och förtrolighet

Har en risig dag.
Kan endast äta ris.
Moahahaha.

Ser en fantastisk polsk dokumentär.
Cellgifter och förtrolighet.
Känner igen mig.

I hopp och förtvivlan men framför allt i galghumorn.
"Man får snyggare bröst än innan när dom rekonstrueras. Det gillar du väl? Ja, så det måste jag stanna kvar och vänta på.", säger en höggravid kvinna till sin man medan cellgifterna pumpas in.

"Man kan inte förvänta sig att någon återupplivar en om man ger upp. Så det är lika bra att fortsätta leva. Man måste ju ha hälsan för att bli frisk.", skrockar en åldersstigen, dödsdömd man.

Moahahaha.

Om en vecka ska en medsyster och jag vara med i en liknande film.
Med cancern i backspegeln.
Men med knäppa hattar på.
Moahahaha.

Peruken jag aldrig använde ger världens bästa skratterapi.
Spegelbilden av en långhårig blondin är bisarr.
Glädjen över hon, den sjuka, inte längre är jag är magisk.
Moahahaha.

Arga, vita män

Hostar, snörvlar, hastar, snubblar.
Skyndar nerför trappan till tvärbanan, hackihäl på en försenad gymnasieelev.

Hejdas av en äldre man som måttar ett snärtande slag med sin hopprullade tidning mot tjejen framför mig:

- Se dig för, svartskalle!, skriker han.

Hon rusar oberört vidare trots att hon precis fått en rejäl hurring i nacken. Jag tvärnitar, och får rekylen rakt i ansiktet.

- Vad sysslar du med? Är du inte riktigt klok?, frågar jag.

Och får ett hånflin till svar.

Detta hände förra tisdagen. Den 30 november.
Visserligen en vecka sedan, men ständigt aktuellt.
Tyvärr.
Läs!

Inget särskilt

Tolkar allas er tystnad som att jag slog huvudet på spiken, spiken i kistan. Så jag stängde butiken en stund. Till förmån för sömn om kvällarna. samt tillverkande av 24 små paket till julkalendern. Samt mycket måttligt pyntande, en smula pepparkaksbak och en större degklump i magen. Några middagar, sång och träning. En stor skopa jobb. För att komma ikapp. Ta igen den förlorade dagen. Men det är omöjligt.

För livet rullar på, snabbt, och döden hälsar ideligen på. I form av dystra besked från vänner om släkt och bekantingar, grannar och nästkusiner. Alla med den gemensamma kräftlika nämnaren som väl tar kål på oss alla slutligen. Och jag är mitt i bedrövelsen sällsamt lugn. Utanpå. Men har svårt att acceptera. Inuti.

Så jag flyr för en stund, läser Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, nersjunken i knarrande skinnsoffan. Med barnen runtomkring, tätt intill. Framför brasan på landet medan snön yr runt husknuten och det ännu öppna havet ryter. Och jag skrattar så jag gråter. Äntligen.

Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?

Adventskonserter

Julsugen? Fira första advent två gånger till helgen!

På lördag kl 15 sjunger Da Capo in advent på Östermalmsgatan 69.
100 för dom stora, gratis för dom små. Och dom mittimellan betalar 80 kronor.

På söndag kl 16 och 18 är det dags för Oscarskyrkans största händelse.
Adventskonsert med körer, orkester och gästartister.
Biljetter köps på Ticnet.

Familjen representeras på scenen av mamman på lördag och storebroren på söndagens första konsert. Sen återgår vi till verklighetens fotbollsträning med Djurgårn'. Om vi inte somnar först. Efter allt detta rampljus.

Slask, sol, snö och spel

Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.

Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.

Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.

Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.

Sällskapsresan

Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.

Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!

Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:

- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.

Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!

Bäddar för mardrömmar

Prinsessan på ärten från lista.se

Ser mig själv i fem små skräckfilmer om cancer.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.

Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer

Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.

Sen sist:

Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.

Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.

Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.

Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.

Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.

Barnen.
Mormorn.
Havet.

Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.

Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.

Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.

Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.

Skilda världar

Å ena sidan slår Sveriges första, största dataspelsmässa Gamex upp portarna om några timmar. De hängivna köade redan på onsdagskvällen, sin vana trogen. En lekstuga för alla med barnasinnet kvar.

Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.

Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.

Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!

Pest eller kolera?

Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...

Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.

Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!

Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!

Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.

Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.

In your face, cancer!

Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.

Slå ett slag för BRIS

Fightas om snyggaste Tekken-statyn

Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.

Men gör framför allt något bra för utsatta barn.

Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!

Pol Roger, vår vän i vardagen

(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...