Ursäkta uppehållet men jag har haft fullt upp med att leva! Men stort tack för alla lyckönskningar.
"Detta har hänt", hehe.
Flyttade hem till den ömma moderns trygga bo för en vecka sedan och kom självklart snabbt upp i bra värden.
- Det visste jag väl!, sa jag självsäkert till doktorn.
För det är en milsvid skillnad mentalt på att vara instängd på sjukhus och att vara fri i barndomshemmet endast eett par kilometer därifrån. Matlusten kom tillbaka genast, bara av möjligheten att själv kunna välja och laga min mat. Pasta al dente med citronolja, hackad tomat och riven parmesan var det första jag gjorde. Aldrig har den icke-rätten varit godare.
Dagen efter sjukhusutflytten åkte vi till det nya hemmet, som jag inte sett i färdigt skick. Lillebror tog mig i handen för att gå på husesyn och visa alla rummen; "här är så ljust och vackert med kvällssolen på balkongen", alla våra saker "som ser nya ut här", det fina badrummet; "visst blev det wow-snyggt?" och till slut "här är ditt och pappas rum, nu måste du nog vila dig lite och njuta, va?". Vi åt middag, fick hjälp att sätta upp skåp och sen fick jag äntligen vaggvisvyssa mina prinsar till sömns innan jag smög in i vårt sovrum och provsov gott ett par timmar innan återfärden till Uppsala.
Fredagens prover var så bra att jag sedan dess kunnat bo på landet, vid kusten, i total frihet. Musketörerna hämtade mig i Uppsala och sedan for vi ut. Barnen sov, men storebror vaknade på vägen ut, gnuggade sig i ögonen flera gånger, tittade ut genom fönstret och sedan åter på mig innan han sa:
"Detta har hänt", hehe.
Flyttade hem till den ömma moderns trygga bo för en vecka sedan och kom självklart snabbt upp i bra värden.
- Det visste jag väl!, sa jag självsäkert till doktorn.
För det är en milsvid skillnad mentalt på att vara instängd på sjukhus och att vara fri i barndomshemmet endast eett par kilometer därifrån. Matlusten kom tillbaka genast, bara av möjligheten att själv kunna välja och laga min mat. Pasta al dente med citronolja, hackad tomat och riven parmesan var det första jag gjorde. Aldrig har den icke-rätten varit godare.
Dagen efter sjukhusutflytten åkte vi till det nya hemmet, som jag inte sett i färdigt skick. Lillebror tog mig i handen för att gå på husesyn och visa alla rummen; "här är så ljust och vackert med kvällssolen på balkongen", alla våra saker "som ser nya ut här", det fina badrummet; "visst blev det wow-snyggt?" och till slut "här är ditt och pappas rum, nu måste du nog vila dig lite och njuta, va?". Vi åt middag, fick hjälp att sätta upp skåp och sen fick jag äntligen vaggvisvyssa mina prinsar till sömns innan jag smög in i vårt sovrum och provsov gott ett par timmar innan återfärden till Uppsala.
Fredagens prover var så bra att jag sedan dess kunnat bo på landet, vid kusten, i total frihet. Musketörerna hämtade mig i Uppsala och sedan for vi ut. Barnen sov, men storebror vaknade på vägen ut, gnuggade sig i ögonen flera gånger, tittade ut genom fönstret och sedan åter på mig innan han sa:
- Är det verkligen du, mamma?
Sedan skrattade vi så att tårarna rann och babblade hela den mörka vägen ut till skärgården. Den kvällen somnade barnen sent, sent. Det var som att de inte riktigt trodde att det var sant:
- Är du kvar när vi vaknar imorgon?
Och det var jag. Vi myste, läste och var ute på solig promenad till Skatudden med vännerna. Barnen fick vara stora och visa Varglyan och Björngrottan (gamla militärbunkrar) för sina äldre kompisar. Och jag fick vila en stund i solen, blickandes ut över det brusande havet. Väl hemma igen somnade jag. Och sov ända till kvällen då jag vaknade av hemsk huvudvärk. (Fick senare förklaring och bassning av läkaren som tyckte att 3 km power walk var att ta i.)
Natten därpå väcktes vi av gråtande, hostande, febriga barn. Min första instinkt - att springa ner för trappan och trösta dem - hejdades av insikten att det vore det mest korkade jag kunde göra. Jag får inte bli infekterad. Livet hänger på en alltför skör tråd. Men att höra barnen snabbt lugnas av sin far var som balsam för själen.
Nästa förmiddag hjälptes musketörerna åt att bära in ved och klippa gräs innan de tvingades åka hem till stan' tills de blir friska igen. Morfar tog över som sällskap och sjukhusskjuts här ute och vi har sedan dess haft väääldigt lugna dagar med kortare promenader, havtornsplockning, svampletande, matlag och mycket läsande och så fikamys med vännen A, saknad sedan länge.
Dagens boktips:
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Fantastisk liten berättelse om fyra omaka individer.
Sträckläste den på ett dygn.
Rekommenderas varmt till den som missat denna franska pärla.
"Tusen pussar" till dig, C.
Sedan skrattade vi så att tårarna rann och babblade hela den mörka vägen ut till skärgården. Den kvällen somnade barnen sent, sent. Det var som att de inte riktigt trodde att det var sant:
- Är du kvar när vi vaknar imorgon?
Och det var jag. Vi myste, läste och var ute på solig promenad till Skatudden med vännerna. Barnen fick vara stora och visa Varglyan och Björngrottan (gamla militärbunkrar) för sina äldre kompisar. Och jag fick vila en stund i solen, blickandes ut över det brusande havet. Väl hemma igen somnade jag. Och sov ända till kvällen då jag vaknade av hemsk huvudvärk. (Fick senare förklaring och bassning av läkaren som tyckte att 3 km power walk var att ta i.)
Natten därpå väcktes vi av gråtande, hostande, febriga barn. Min första instinkt - att springa ner för trappan och trösta dem - hejdades av insikten att det vore det mest korkade jag kunde göra. Jag får inte bli infekterad. Livet hänger på en alltför skör tråd. Men att höra barnen snabbt lugnas av sin far var som balsam för själen.
Nästa förmiddag hjälptes musketörerna åt att bära in ved och klippa gräs innan de tvingades åka hem till stan' tills de blir friska igen. Morfar tog över som sällskap och sjukhusskjuts här ute och vi har sedan dess haft väääldigt lugna dagar med kortare promenader, havtornsplockning, svampletande, matlag och mycket läsande och så fikamys med vännen A, saknad sedan länge.
Dagens boktips:
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Fantastisk liten berättelse om fyra omaka individer.
Sträckläste den på ett dygn.
Rekommenderas varmt till den som missat denna franska pärla.
"Tusen pussar" till dig, C.
Nu ska jag fly till år 1799 med hjälp av Erik Eriksson, författaren från orten som i sin triologi beskriver Grisslehamn då och nu. Återkommer i ämnet.
Tack för besöket. Välkommen åter.
(Nu har jag lina - och nej, inget koks i lasten, om än en hel hög andra droger - så jag finns här. Länge till. Om katten själv får välja.)
Tack för besöket. Välkommen åter.
(Nu har jag lina - och nej, inget koks i lasten, om än en hel hög andra droger - så jag finns här. Länge till. Om katten själv får välja.)
11 kommentarer:
Vad härligt att höra, jag har tänkt på dig och följer dig här. Fortsätt återhämtningen vid HAVET med dina nära ; ).
Låter helt underbart!!! ÄNTLIGEN får du va med finaste familjen! Jag blir så glad ända in i själen (så man kan ju fundera över varför i hela fridens dar jag sitter här å lipar....)!! Kram å infektionsfri puss till er alla!!!
Åh, vad härligt!!!! Åh, vad glad jag blev av att läsa detta! Jösses, så underbart!
KRAM! /J.
Ah, ändå! Höst i skärgården! Så härligt. Hoppas killarna snart, snart är tebax hos dig och att pappi sällskapar bra under ti'n.
Stor kram så hejar vi på Sverige nu och upphör aldrig att fascineras över dessa makalösa lobbar över mål. Tränar de inte avståndet fram till mål..? Två skott inom loppet av tre min, båda ca 90 meter över mål. Ett från varje lag. Hm.
Piivert
Jag blir också så himla glad av att läsa att du har det bra och är återförenad med dina käraste! Jag har förstås också tänkt på dig, mycket.
Kramar från Caroline
Kanoners!
Sitter och ler när jag läser. Sett din frånvaro från bloggen som ett positivt tecken, och det var skönt att höra att det var just så det var :-)
Njut av den friska luften, och så hoppas vi prinsarna blir friska snart.
Stora, många, kramar från Lojs
Wow, du är ett mirakel!
Gör musli inför tjejhelg på Österlen. Ser fram emot när du står med på gästlistan :) !
Känns nästan som vi e 25 igen.
Har varit många telefonsamtal om hur många bag-in-box som ska inhandlas...
Blir glad i hjärtat av att läsa om dina små sötisar.
Finns inget bättre.
Tusen kramar
c
Åh så UNDERBART att läsa det här, fina katt med nio liv.
Kram Jenny
Åh vad härligt. Obeskrivligt undebart! Ligger hemma råförkyld medan stora A och lilla a är i stan och fullföljer våra planer att fika med vänner som inte sett lilla a än. Jag myser genom nysningarna när jag tänker på att du har det ofantligt mkt bättre. Glad att jag genom nya iphonen lätt kan kolla din blogg o facebook makalös manick insedd.åh vad jag längtar till vi kan ses igen ! ska krya mig också. Tur att det inte är svinis. Alicia fick sina första vacciner i måndags så hon har varit lite hängig också men verkar vara tillbaka i sitt pigga jag igen. Hoppas hon slipper min bonnaförkylning. Stor kram o mkt kärlek till dig å din underbara familj från Lisa, Alexander o Alicia.
Skicka en kommentar