... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)
Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.
Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)
Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".
Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.
Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.
Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?
torsdag 25 november 2010
Adventskonserter
Julsugen? Fira första advent två gånger till helgen!
På lördag kl 15 sjunger Da Capo in advent på Östermalmsgatan 69.
100 för dom stora, gratis för dom små. Och dom mittimellan betalar 80 kronor.
På söndag kl 16 och 18 är det dags för Oscarskyrkans största händelse.
Adventskonsert med körer, orkester och gästartister.
Biljetter köps på Ticnet.
Familjen representeras på scenen av mamman på lördag och storebroren på söndagens första konsert. Sen återgår vi till verklighetens fotbollsträning med Djurgårn'. Om vi inte somnar först. Efter allt detta rampljus.
onsdag 24 november 2010
Slask, sol, snö och spel
Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.
Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.
Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.
Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.
Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.
torsdag 11 november 2010
Cancerspöket
Spöke?
Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)
Ser fem små (skräck)filmer.
- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?
En synnerligen adekvat fråga.
Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?
Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.
Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:
- Jag tänker givetvis inte på dig.
Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.
Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.
Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)
Ser fem små (skräck)filmer.
- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?
En synnerligen adekvat fråga.
Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?
Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.
Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:
- Jag tänker givetvis inte på dig.
Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.
Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.
Sällskapsresan
Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.
Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!
Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:
- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.
Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.
Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!
Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:
- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.
Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!
tisdag 9 november 2010
Bäddar för mardrömmar
Prinsessan på ärten från lista.se
Ser mig själv i fem små skräckfilmer om cancer.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.
Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer
Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.
Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer
Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.
måndag 8 november 2010
Sen sist:
Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.
Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.
Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.
Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.
Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.
Barnen.
Mormorn.
Havet.
Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.
Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.
Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.
Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.
Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.
Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.
Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.
Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.
Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.
Barnen.
Mormorn.
Havet.
Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.
Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.
Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.
Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.
torsdag 4 november 2010
Skilda världar
Å ena sidan slår Sveriges första, största dataspelsmässa Gamex upp portarna om några timmar. De hängivna köade redan på onsdagskvällen, sin vana trogen. En lekstuga för alla med barnasinnet kvar.
Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.
Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.
Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!
Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.
Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.
Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!
tisdag 2 november 2010
Pest eller kolera?
Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...
Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.
Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!
Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!
Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.
Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.
In your face, cancer!
Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.
Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!
Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!
Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.
Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.
In your face, cancer!
söndag 31 oktober 2010
Hämnden är ljuv
Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.
Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.
Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.
Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.
Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.
Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.
- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.
Förklarar situationen.
- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.
Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.
I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.
Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.
När dörren väl är upplåst utbrister hon:
- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!
Huvudet på spiken där ...
Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.
Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".
Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.
Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.
Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.
Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.
Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.
Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.
Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.
- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.
Förklarar situationen.
- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.
Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.
I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.
Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.
När dörren väl är upplåst utbrister hon:
- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!
Huvudet på spiken där ...
Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.
Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".
Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.
Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.
fredag 29 oktober 2010
Slå ett slag för BRIS
Fightas om snyggaste Tekken-statyn
Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.
Men gör framför allt något bra för utsatta barn.
Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!
Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.
Men gör framför allt något bra för utsatta barn.
Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!
torsdag 28 oktober 2010
Pol Roger, vår vän i vardagen
(Påll Råtjääär)
Min mumrik.
Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:
- Champagne?
- JAAA!,
ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)
Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.
Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...
Min mumrik.
Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:
- Champagne?
- JAAA!,
ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)
Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.
Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...
Det kom ett tjockt kuvert ...
"Pain is temporary.
Glory is forever."
... med en bok och en inbjudan till en välförtjänt fest.
Och jag blir omåttligt stolt. Igen.
Över ännu en god vän som högpresterar och rekordsnabbt disputerar, samtidigt som familjen blir fem, det ordinarie läkarjobbet med alla dess jourer kräver sin man och timmarna i elljusspåret och på långlopp blir allt fler. Maken till frun är allt och lite till. Och maken till kvinna går ej att finna. Hennes storhet och tålamod är bortom min fattningsförmåga. Dessa två har dessutom, utöver allt ovan nämnt, stöttat oss enormt från dag ett under vårt tuffa år. Det ska bli en fröjd att få fira doktorn, finaste vargfamiljen och - för vår del livet! (hur pretentiöst det än kan låta) - med en resa.
Det får mig också att fundera över gårdagens paket. Vars innehåll tillverkades på samma ställe, delvis samtidigt som dagens post. Olika falla ödets lotter. Vedervärdig ödesironi.
Glory is forever."
... med en bok och en inbjudan till en välförtjänt fest.
Och jag blir omåttligt stolt. Igen.
Över ännu en god vän som högpresterar och rekordsnabbt disputerar, samtidigt som familjen blir fem, det ordinarie läkarjobbet med alla dess jourer kräver sin man och timmarna i elljusspåret och på långlopp blir allt fler. Maken till frun är allt och lite till. Och maken till kvinna går ej att finna. Hennes storhet och tålamod är bortom min fattningsförmåga. Dessa två har dessutom, utöver allt ovan nämnt, stöttat oss enormt från dag ett under vårt tuffa år. Det ska bli en fröjd att få fira doktorn, finaste vargfamiljen och - för vår del livet! (hur pretentiöst det än kan låta) - med en resa.
Det får mig också att fundera över gårdagens paket. Vars innehåll tillverkades på samma ställe, delvis samtidigt som dagens post. Olika falla ödets lotter. Vedervärdig ödesironi.
onsdag 27 oktober 2010
Det kom ett paket ...
Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.
Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.
Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.
Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.
Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.
Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.
Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.
tisdag 26 oktober 2010
Höstblandning
Listtopp!
Och oväntad snö
+ dubbdäck på annan ort
= skärgårdshelg adjö.
Middag hos de finaste vi känner,
nostalgiskt biokalas på Fyris -
Pelle Svanslös och hans vänner,
fika med kattungar innan hemfärd på nyis.
Hosta, snuva, halsont och hög feber,
en lillebror som mardrömsyrar
i knät hos soffjobbande mammastreber
och ett avväpnande leende avfyrar:
- Om man drar i vuxenspaken händer inga roliga grejer!
- Lilla tokstolle, vad menar du?
- Jag drömde och det är sant som trollen säger.
- Okej ... dags för Alvedon nu?
Och oväntad snö
+ dubbdäck på annan ort
= skärgårdshelg adjö.
Middag hos de finaste vi känner,
nostalgiskt biokalas på Fyris -
Pelle Svanslös och hans vänner,
fika med kattungar innan hemfärd på nyis.
Hosta, snuva, halsont och hög feber,
en lillebror som mardrömsyrar
i knät hos soffjobbande mammastreber
och ett avväpnande leende avfyrar:
- Om man drar i vuxenspaken händer inga roliga grejer!
- Lilla tokstolle, vad menar du?
- Jag drömde och det är sant som trollen säger.
- Okej ... dags för Alvedon nu?
Så håller det på
hela dagen lång
nu inne på dag två
och vi övar en julsång.
Därav detta grötrim, ett resultat av uttråkning.
Hjärnsläpp orsakad av feber hos oss båda
efter klappyssel och rekordtidig inslagning
snyggare paket lär släkten aldrig mer skåda.
(Ger mig, nu åter till korr av cancertexter. Skönt att se verklighetens sjukdom i stället för sån' här förkylningssmörja.)
hela dagen lång
nu inne på dag två
och vi övar en julsång.
Därav detta grötrim, ett resultat av uttråkning.
Hjärnsläpp orsakad av feber hos oss båda
efter klappyssel och rekordtidig inslagning
snyggare paket lär släkten aldrig mer skåda.
(Ger mig, nu åter till korr av cancertexter. Skönt att se verklighetens sjukdom i stället för sån' här förkylningssmörja.)
onsdag 20 oktober 2010
Nidvisor
Syr sällan. Ändå evigt förknippad med dylik tingest.
Barnens valda låtsasmoster, vår eviga Pippi, hade fått sin önskan om en egen sång uppfylld av sin egen G som letat i Youtubegömmorna. (Paret är för övrigt a match made in heaven ... med lite hjälp av undertecknad, som är mäkta stolt över sitt tilltag.)
Nåväl, lillebrorsan dansar runt på sitt oefterhärmerliga vis och sjunger lyckligt till låten om hans favorit, klickar igen och igen tills vi tvångsnattar honom och storebroren som kiknar av skratt. Vaggvisan är given, den lämnar varken oss eller barnen i första taget.
Inspirerad av the happy couple söker jag på mitt eget namn. Och tappar fattning, mod och talförmåga. Med min näpna muns läppar hårt sammanpressade. Får stopp på eländet efter halvannan minut. Medan Eddie Meduza skrattar rått i sin grav.
Kalla mig gärna humorlös och rigid. Det här var fasen inte kul. Så Jonatan, allt är förlåtet! Jag trampar gärna symaskin på havets botten om jag slipper såna här nidvisor.
Nåväl, lillebrorsan dansar runt på sitt oefterhärmerliga vis och sjunger lyckligt till låten om hans favorit, klickar igen och igen tills vi tvångsnattar honom och storebroren som kiknar av skratt. Vaggvisan är given, den lämnar varken oss eller barnen i första taget.
Inspirerad av the happy couple söker jag på mitt eget namn. Och tappar fattning, mod och talförmåga. Med min näpna muns läppar hårt sammanpressade. Får stopp på eländet efter halvannan minut. Medan Eddie Meduza skrattar rått i sin grav.
Kalla mig gärna humorlös och rigid. Det här var fasen inte kul. Så Jonatan, allt är förlåtet! Jag trampar gärna symaskin på havets botten om jag slipper såna här nidvisor.
20.10.2010
Regntunga dagar som denna längtar jag till värmen medan jag frysande tvingar mig upp och ut, och sedan in i tokfull tunnelbanevagn eftersom jag tvärvägrar att cykla i totalt mörker.
Brottas med formidabla formuleringar, överambitiösa översättningar, trilskande teknik och vresiga webbverktyg. Hela tiden med mamelucker, långkalsonger och knästrumpor samt fyra tröjor och räddande halsduk på. Och tre muggar te på lika många timmar.
Fryser hela första varvet i gymmet, får upp ångan för att kylas ned i duschen. Småspringer till tidiga hämtningar, ångar hem med apostlahästexpressen, dricker mer te och "tänder en brasa i öppna spisen vi inte har" - sonens bevingade uttryck från treårsåldern - alltså ett gigantiskt blockljus i stor lykta.
Och värms inombords av lärarens anekdot. Någon frågade vår skolpojke vilken som var hans favoritfigur i Astrid Lindgrens böcker. Svaret kom snabbt och tvärsäkert:
- Farbror Westerman. För det är ingen som tycker om honom. Så det kan han behöva.
Nu makens heta pasta bolognese, kärleksfullt tillagad med trettitalet ingredienser, varav en ordentlig slurk rödvin utgör en väsentlig del. Tror jag går in i garderoben och kommer ut ur densamma med ett par droppar single malt innaför västen. Och drömmen om den hägrande semestern. Som barnen och vi bestämde att se fram emot när livet var skört.
Snart är vi där.
Och det är större än någon kan förstå.
Brottas med formidabla formuleringar, överambitiösa översättningar, trilskande teknik och vresiga webbverktyg. Hela tiden med mamelucker, långkalsonger och knästrumpor samt fyra tröjor och räddande halsduk på. Och tre muggar te på lika många timmar.
Fryser hela första varvet i gymmet, får upp ångan för att kylas ned i duschen. Småspringer till tidiga hämtningar, ångar hem med apostlahästexpressen, dricker mer te och "tänder en brasa i öppna spisen vi inte har" - sonens bevingade uttryck från treårsåldern - alltså ett gigantiskt blockljus i stor lykta.
Och värms inombords av lärarens anekdot. Någon frågade vår skolpojke vilken som var hans favoritfigur i Astrid Lindgrens böcker. Svaret kom snabbt och tvärsäkert:
- Farbror Westerman. För det är ingen som tycker om honom. Så det kan han behöva.
Nu makens heta pasta bolognese, kärleksfullt tillagad med trettitalet ingredienser, varav en ordentlig slurk rödvin utgör en väsentlig del. Tror jag går in i garderoben och kommer ut ur densamma med ett par droppar single malt innaför västen. Och drömmen om den hägrande semestern. Som barnen och vi bestämde att se fram emot när livet var skört.
Snart är vi där.
Och det är större än någon kan förstå.
måndag 18 oktober 2010
Wille Crafoord / JustD - "87 87" (Swedish)
Åttiotalet var på besök och ville ha sina benvärmare tillbaka.
Först kom MTV förbi kontoret och ville sälja reklamspottar.
Sedan planerade vi Pac-Mans 30-årskalas. Och blev en smula nostalgiska.
Såg senare Sköna Söndags Susanne "Kniiip" Lanefeldt utanför Feel Good. Hon gillade min kjol och sa att hon hade en likadan, fast ballongmodell, '85.
Och ikväll imiterade sönerna Michael Jackson i Kiss- och Rolling Stones-tishor. Innan jag repade jullåtar jag lärde mig lagom till legendariska luciavakan '89.
Nu ser jag The Big Chill från '83.
Och nynnar på Just Ds parafras på Uffes '67.
Åttiotalet får hämta hem mycket, men benvärmarna behåller jag på. Och tar en Fisherman's Friend till.
Life saviours.
söndag 17 oktober 2010
Kör i ett kör
Körlördag.
En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.
Körsöndag.
Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:
- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!
Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.
- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.
Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".
Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.
En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.
Körsöndag.
Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:
- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!
Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.
- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.
Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".
Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.
fredag 15 oktober 2010
Knäcka koden
Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.
- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.
Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.
Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.
- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.
Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.
Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
