Sorg

Barnen i tryggt förvar hos mormor & G efter det sjukhusbesök i Uppsala då de klippte mitt fallande hår i vårsolen. Fin avslutning på en jobbig dag.

Min stora kärlek är i hästhimlen.
Och jag är helt tom.

Låter solens strålar torka mina gråtvåta kinder.
Och tänker på allt vår läromästare gett.

Familjens första häst, mormors älskade trotjänare, var en social, nyfiken herre med underbar personlighet. Som haft tre generationer på sin trygga rygg och lärt oss allt av hästvärde. Som tittat mig djupt in i ögonen när jag gråtit över olycklig tonårskärlek 1990, tentaångest 1995 och leukemi, både 1998 och 2009. Och med en vänlig buff åter fått mig att le, när jag begravt ansiktet i den mjuka hårremmen en tillräckligt lång stund. Men trots att han kämpade och stretade i ett ovanligt långt hästliv, så känns det fullständigt overkligt att han inte finns mer, en känsla få kunna förstå. Och visst är jag tacksam, över att han fanns i mitt liv i tjugo år, men mest av allt för att han lärde barnen att hjälpa mormor att ta hand om honom - ett liv som behöver gödas och födas med kärlek, havre och knastrande knäckebröd. Som finns där varje sommardag i hagen nedanför huset på landet. Och bara väntar på sina små skyddslingar.

Försöker trösta barnen, som tröstar mig.

- Chess är i hästhimlen hos Magic nu. Och gamlamormor och gammelfarfar rider på dom och ger dom så mycket morötter dom vill ha. Det är väl bra? Nu tänder vi ljus för dom där uppe för dom kan se oss, vet du väl?

Sedan ritar de teckningar, försöker ringa mormor för att trösta henne med, men faller själva i gråt. Tills trygga pappan kommer hem och låter dem laga korvstroganoff special. Medan jag hastar iväg till vårsalongen med mina fina, omtänksamma, snygga, kloka, underfundiga, spontana ... ja några av de bästa kvinns som finns. Kvällen blir bra, även om det bestående intrycket är något splittrat. Jag var inte riktigt närvarande mentalt. Men fick hjälp att glömma tomheten inombords ett tag.

Väcks av en änglalik storebror med solljusgloria som står i den infallande strimman ljus och säger:

- Jag älskar dig, mamma. Du får aldrig dö ifrån mig.

Och precis före frukost börjar lillebror storgråta när han ser ett par hästar som skrittar nerför allén.

- Jag vill också dö så att jag får träffa Chess igen.
- Men det vill du väl ändå inte? Jag vill ha dig här hos mig.
- Ja, men mamma, du ska ju också dö. Du är ju sjuk.

Och då brister alla fördämningar inombords, men jag tar mig samman och förklarar att jag är nästan frisk och minsann inte tänker lämna honom på länge.

Älskade barn, vad är det för en fruktansvärd orättvis oro ni tvingas utstå?