Rörande fin gårdag i Uppsala hos bästisen Kloker, med färska, tredje mirakelbebisen. Som spädisälskande storebror och jag för övrigt kommer skämma bort så mycket vi kan och får.
Lunch, fika, solpromenad med den som kanske känner mig bäst, åtföljda sen två års ålder, till näste doktor Klok. ALL-vetaren, min guru och allre bäste B. Ett inre lugn infinner sig av hans blotta uppenbarelse åtföljt av ett fast handslag.
- Märgen är helt ren och fin. Nu ska vi bara få ordning på följdsjukdomen (kronisk GVHD), så kan du börja jobba lite försiktigt ganska snart igen. Klarar du det? Att återgå i lugnt tempo ... jag känner dig.
Och det är nästa utmaning.
Att lära sig läxan och hushålla med energin.
Lagom är inte mitt mellannamn.
Viljan finns, och den är drivkraften.
Men viktigast är att mina söner upprepade gånger ända sedan dagen för beskedet tvingat mig att lova att jag aldrig mer ska jobba lika mycket som förut. För även om själva arbetet inte är det mest betyngande så är mina egna prestationskrav i exakt allt jag gör det som stjälper lasset mot slutet av dagen.
Läser därför den omtänksamma gåvan av familjevän (skiven av hennes kollegor på KIs Stressmottagning): Duktighetsfällan av Joanna Rose och Aleksander Perski. En bok med hög igenkänningsfaktor. Tyvärr. Listigt illustrerad med en spegel på bokomslaget.
Dags att bli medelålders?
Sluta tävla mot mig själv?
Nöja sig med mindre?
Aldrig!
För hur tusan ska det gå ihop med min kämparanda?
Som jag vet gjort mig frisk.
Tillsammans med allas omtanke och stöd, läkarnas kunskap, ett hav av cellgifter värda en förmögenhet och en ovärderlig stamcellsdonation från en anonym 22-årig tyska.
Blir kallsvettig, skräckslagen och desperat.
Behöver hjälp här, någon som vet?
3 kommentarer:
Nä jag vet inte, för jag ser inte motsättningar i att kunna prestera och ändå inte tävla mot sig själv. Att kunna kämpa men ändå lyssna inåt och förstå att även den starkaste och bästa kropp behöver ha tråkigt. Stillhet betyder inte stagnation, inte för mig.
Hm.. Mitt knep är att heeela tiden tänka; jag kan ju bara göra en sak i taget. Och att om man inte hinner med: blicka framåt så där 30 år: kommer detta verkligen att vara av skitstor betydelse för mitt yrkesliv om jag skippar denna uppgift nu/inte får ihop den/den får vänta någon dag eller två? Mitt svar till mig själv brukar vara NEJ. Generellt ett bra ord att öva på i arbetssammanhang. N E J.
Är övertygad att du kommer lägga jobbet på en bra nivå för dig själv. För du är bäst.
Bisou
Eve
Tänker att du kan fortsätta att dra nytta av din enorma kämparglöd och envishet, men rikta den åt ett annat håll. Vad vill du ge vidare för budskap till dina fina barn? Att alltid ge järnet i alla lägen? Att alltid vara bäst? Och vad är i så fall bäst? Att göra sitt bästa men njuta av livet och kunna vara förlåtande, både mot sig själv och andra? Eller att mest högpresterande vinner? Jag tycker personligen att lagom är ett ganska fint ord.
/fd duktig
Skicka en kommentar