Leksaksinferno ger kroniskt illamående?

Ursäkta frånvaron.
Jag mår tjyvens.
Är svag, skröplig, yrslig och kräkig.
Och en massa annat tjafs som jag slänger över axeln.

Märgen härjar och jag har troligtvis fått kronisk GVH.
Medicineras sedan igår, men oroas över konsekvenserna.
Ska jag leva så här för evigt?
Och hur länge är det, om symptomen förvärras?

Bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att grubbla och fokuserar på att få i mig någon slags näring som jag kan behålla. Vilar, läser, sover. Och tar korta promenader tills huvudet snurrar och jag måste slå mig ner på närmaste stubbe för att fylla lungorna med frisk havsluft, blickandes ut över det kalla, vackra, stora blåa.

Fick tillbringa onsdag och torsdag på sjukhuset förra veckan, men kunde sedan åka hem till Stockholm och fick premiärsova en natt i vårt nya hem. Välkomnades varmt av käre lillebror M med lika kära svägerskan M som tillsammans snabbt som ögat lagade till en smarrig thairätt.

Nästa morgon var det tidig uppstigning för fotografering på dagis. Stolta som tuppar gjorde sig pojkarna fina med nya kläder, speglade sig och ville bli ajfånade innan de sprang iväg med jäktade fadern i släptåg.

- Vi brorsorna ska fotas först, förstår du., förklarade lillebror med viktig min.

Själv passade jag på att gå bärsärk i skåp och lådor. Slängde massor. Som trasiga plastleksaker av usel kvalitet. Barnen hade alldeles för mycket leksaker redan innan vi flyttade, och nu har det på något mystiskt sätt tillkommit ännu fler plastbilar och annat strunt som de inte leker med. Vi föräldrar har aldrig köpt annat än böcker, utklädningskläder, riktiga instrument utan batterier, lego, tågräls, pyssel och pussel till telningarna. På deras begäran. Det är sånt de gillar bäst. Allt annat ligger orört och tar upp dyrbar lekyta i stora korgar. Var kommer allt ifrån? Detta gör mig vansinnig på riktigt. Snälla släktingar, lyssna på barnen innan ni shoppar loss!

Lillebror var föredömligt praktisk när han i sensomras travade in på ICA Grisslehamn och valde en rejäl brödkavel, en potatismosare och ett klockspel (inte sånt som låter utan ett som man lär sig klockan av) till storebrors femårsdag.

- Det passar bra, för då kan han baka pepparkakor till alla i jul och göra lika gôtt mos till Singöfläsket (stekt strömming) som kocken på Café Kalaset. Å så kan han lära mig klockan efter maten.

Den lille killen skäms inte för att indirekt köpa presenter till sig själv. Eller sådant han kan gagnas av. Är det ett smart drag eller ett simpelt tecken på egoism?

Samma praktiska tänkande tillämpades nu i helgen. Medan hela byn var på fötter tidigt för att höststäda strand och skog, elda och grilla korv skickades jag iväg till finbutiken Edblad för att inhandla present till dagens 5-åring som skulle ha maskeradkalas.

- Köp något fint som hon kan använda, inga vanliga leksaker. Rosa köksgrejer är bra!, ropade lillebror genom brasröken som låg tät över nejden.

Det är till att vara bestämd. Men hade rätt. Rice illrosa jellymuggar med lock samt en rosa trädiskborste från sama företag uppskattades, tillsammans med lillebrors gigantiska A2-teckning av "röda stugan på berget vid havet med lingonen i skogen bredvid" och ett halsband trätt av flinka små prinskorvsfingrar. Självklart med rosa som dominerande färg, vad annars?