Lillebror och jag softar hemma när ännu en supersocial helg är till ända. Han med kraftig nackspärr. Som effektivt botas med en MFF-halsduk modell gigantisk samt soffmys och prat om livets väsentligheter.
- När tar doktorn bort slangarna egentligen? Du har haft dom jätte-länge ju.
- Det dröjer lite till.
- Du tror att lite betyder mycket. För du har sagt lite till i hundra år. Minst.
- Det har jag väl inte. Men ett halvår är lite i jämförelse med hundra.
- Aja, men när ditt hår är långt och ljust igen och slangarna är borta, då är du frisk. Å så ska tuttarna bli långa. Det blir kul!
- Långa?
- Ja, så man kan göra en rosett! Ur-tjusigt, eller hur?
- Jag tror det blir svårt. Dom har aldrig varit stora.
- Men så gör prinsessor! Och du är min prinsessa. Eller sen' när vi gifter oss är du det, för du säger att jag är din lille prins. Så är det bara. Och nånting måste jag få bestämma. Så det blir tuttrosett alltså.
Klart som korvspad. Vad biter på sådana argument?
4 kommentarer:
Det kanske är det jag ska satsa på, tuttrosetter, mina är då tillräckligt långa för att räcka till.
Hahahahaha. Obetalbart. Kramar i massor
Stina
Ha ha ha, härligt!
Sneglar neråt bysten och inser att även jag skulle kunna slå knut.
Rackarns!
Skicka en kommentar