Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.