onsdag 29 september 2010

Verklighetens vårdråd

Textgranskar cancerinformation inför möte och darrar av ilska.
Tårar rinner nerför min kind när jag läser om dom drabbade.

Var det för tidigt att engagera sig?
Är jag inte tillräckligt mentalt mogen än?

Vilket varit kloka doktorns farhåga.
Slår det ur hågen, slänger ontet över axeln, torkar tårarna.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Måste jag få skriva ibland.

Bestämmer mig för att bryta ihop och gå vidare.
Fokus! För det är jag bra på.

Blok 2010?


Tortyr på begäran?

Några ville ha bloggen som bok.
Nu finns möjligheten till en blok.

Vill du nominera så gör det här.
Eller genom att maila blok2010@vulkan.se


Går inte alls med håven ...
... tillgodoser bara eventuella behov.

Men anser själv att det här är hyfsat starkt.
För övrigt är det mest trams och terapi.

tisdag 28 september 2010

Spelinsamling


Balansgång

Jobb i nöjesindustrin å ena sidan.
Roligt, utmanande, givande.
Men medmänsklig nytta?

Textgranskning av cancerinformation å andra sidan.
Angeläget, smärtsamt, tungt.
Gör förhoppningsvis viss skillnad?

Balans uppnås eventuellt när underhållning kan hjälpa de drabbade?
Efter rensning av dammiga hyllor såväl hemma som på kontoren startar härmed en informell spelinsamling till isolerade barn på närliggande sjukhus.

En sändning till Astrid Lindgrens barnakut ombesörjer kollegan, ett annat lass tar jag med till barnonkologen på Akademiska sjukhuset i Uppsala om en vecka.

Vill du donera?
Skriv en kommentar!

... och eftersom jag av egen erfarenhet vet att även vuxna patienter kan behöva drömma sig långt bort från instängdheten som långvarig sjukdom innebär, så vi tar med underhållning för mentalt mogna människor som behandlas på Hematologen också. Alla bidrag emottages alltså tacksamt.

tisdag 21 september 2010

Hemma på min gata i stan ...

...bor 24 personer jag räds.

Och med den vetskapen går jag och lägger mig och befarar ännu en natt med mardrömmar om hetsjakter.

God natt, kära grannar.

1-årskontrollen

... är avklarad.

En milstolpe som var hyfsat ansträngande, speciellt eftersom jag var helt sänkt av illamående och tillbringade lejonparten av gårdagen i badrummet. Möjligen psykosomatisk reaktion på det nya Sverige som röstades fram dagen innan.

Har sedan tidig morgon röntgats flera gånger, utfört mer och mindre behagliga hjärt- och lungfunktionsundersökningar, lämnat 12 rör blodprover, stuckits i arm, på hand och handled sju gånger innan nålen där den nukleära medicinen som skulle hitta sin väg till hjärtat satt på plats. Liknar därför en sprutnarkoman. Och lovar mig själv att säga ifrån nästa gång en svettig kandidat vill använda mig som nåldyna. Tänker varje gång att de ju måste få lära sig, de små liven ... men efter några smärre katastrofer under cellgiftsbehandlingarna kanske det är dags att de lär sig på någon annan. Eventuellt.

Men jag har också träffat de finaste vänner, läkare och sköterskor och återigen påmints om vilken tur jag har som finns kvar. Vilket var allt annat än självklart för exakt ett år sedan.

Så regnet som föll och tågen som ställdes in gjorde mig ingenting. Jag behövde samla mig och promenerade till slut hem genom ett höstmurrigt Stockholm efter en heldag i min barndomsstad. Med en klump i halsen och ett hårt bultande hjärta. Plus tre styrkehjärtan i guld runt halsen.

- Låna våra, för säkerhets skull., sa prinsarna imorse innan jag for.

Och även om jag vet att jag är frisk, jag bara måste vara det så bra som jag oftast mår, så är det med viss bävan jag emotser två veckor utan svar. En tid då nerverna tenderar att ligga utanpå skinnet och då tankarna ibland behöver hjälp att skingras.

- Du strålar!
sa en bekant jag mötte i foajén.

Inte konstigt alls, tänkte jag. Med ett radioaktivt inre vore väl något annat fullständigt otänkbart?

Moahahaha.

söndag 19 september 2010

Hur är det möjligt?

Hur kan en dag som började så bra sluta så illa?

Lite trötta efter spontanmiddag med kungafamiljen igår kväll, där kungen visade sina färdigheter i Kinects dance battle, steg vi upp tidigt för att njuta av solen efter regnet.

Gemensam dagens outfit för hela familjen, vald av lillebror:
Vit skjorta, väst, slips, kavaj och mörka jeans. samt cykelhjälm.

- Vi ska ju välja idag. Det är viktigt och då ska man vara fin!

Solfika på KMK med nybakade kardemummabullar direkt ur ugnen medan storebroren genrepade i Sveriges mesta bröllopskyrka. Och premiärkonserten med såväl överraskande nattvard som mer mättande kyrkkorv var en veritabel succé som hade allt inklusive öm moders gråtvåta kinder, lycklig att vara kvar här och få uppleva sonens dröm gå i uppfyllelse. Och möjligen min ...

Val! Men varför är salen full av förvånade asiater? En snabb koll på röstkortet, och hoppsan, fel lokal. Nej, vi ska inte delta i den kinesiska gudstjänsten i OP-kyrkan. Den tjugohövdade styrkan hastar vidare, ledd av storebrorens "jag vet vart vi ska!" och dras in i upprörda diskussioner på skolgården. Röstar stundom, kryssar den jag känner i två av valen och går på trygg linje i det tredje. Letar efter lillebror som blivit värvad till valarbetare av grön sköning.

Cykelturer Gärdet runt, tankning och lek på Polismuséet, ännu mera rally med skol- och dagiskompisar i Tessin, fotbollsskola i sol, middagstorsk och en seger uttagen i förskott i form av Palmer & co brut champagne.

Valvakan gav snabbt en illavarslande känsla i magen. Något som tyvärr inte avtog utan tilltog när valUn blev till verkliga siffror. Manliga hockeybröl ljöd närbeläget från våra nya parlamentariker som enligt SVT valvakade bombhotat och därför hårdbevakat av såväl polis som press i en källare på Gärdet.

När det nu visar sig att de främlingsfientliga bakåtsträvarna blir vågmästare tröstäter jag Sias lemon curdglass, men mår illa när jag inser att den är lika illande fulgul som SDs partifärg. Ger inte upp men går snart till sängs, åter med en tår rinnande nedför min kind. Och inser att det finns ingen vinnare när Sverige håller på att förvandlas till Danmark.

Hur är det möjligt?

fredag 17 september 2010

Kontraster

Ögonblicksbild av fredagsmys i casa E:

Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.

På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.

- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.

Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:

- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?

Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.

Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.

Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?

Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?

torsdag 16 september 2010

Snarstucken


Upprustning av immunförsvaret sker.

Sänkt.
Ont.
Svårt höja armarna till tangenterna.
Synd.

Anledningen är dagens 1-årsvaccinationer.
Del 1 av 20. Om det räcker?
Har efter stamcellsbytet inget försvar kvar.

Förstår först nu varför sönerna kinkade när det begav sig.
Det här är ingen barnlek (så ge era telningar massor av ömhet när det är dags.)
Och då har jag ändå ett par fall av leukemi, dramatiska förlossningar och en transplantation att jämföra med.

Stelkramp till vänster.
Difteri till höger.
Och i mitten är det bara gråtmilt, ynkligt och trött.

Hoppas på bättring till söndag.
Då röster skall höjas för att höras.

Först sonens premiärkonsert.
Efter tre rep.
Annan taktik än da Capos behov av övande innan uppsjungning.

- Vad ska ni sjunga?, undrar jag nyfiket.
- Jag vet inte så noga. Kan inte låtarna ännu., svarar han bekymmerlöst.

Så det kan ju bli spännande.
Sedan väntar valnattrysaren.
Garanterad spänning utlovas där med.

Har du bestämt dig?

tisdag 14 september 2010

Spik i foten


Efter yantramattan och foppatofflan kommer ... tadaaa:
Den vändbara spikskon åt folket!
Årets julklapp, igen och igen.


Inhandlade en sallad och ett par akupressurtofflor i shoppingens huvudstad.
Nyttigheter.

Nu hasar jag runt småskrattandes, med lite magknip.
Är nämligen löjeväckande kittlig sedan barnsben.
Och har därför träningsvärk i magmusklerna.

Nu är frågan om kollegorna ska få sig ett skratt eller ej?
Borde kunna pigga upp det segaste möte.

(Jag valde den illröda, strl XS.
Snygg? Nej, men kul.
Passar således i underhållningsindustrin.)

Vilse


Nuff said!

Effekten av att inte hinna frukost är en mycket förvirrad dag. Skadan reparerades dock snabbt på kvartersfiket kalorimässigt av träff med skönsjungande mammakompis som inspirerade till något som lekande lätt kan bli en farlig vana av dubbelnostalgisk art. Len latte med smältande croissant. Den första intas dagligen allsedan millennieskiftet medan den senare inte njutits sedan studierna i Annecy. 1994. Jag är uppenbarligen ett under av självdisciplin. Eller så har jag bara dåligt smaklöksminne. Varför har jag missunnat mig detta?

Färden till förorten, medan storebror för första gången heldagsfrilufsade på Gärdet skolmässigt, blev vindlande. Ovan vid tuben på grund av smittspridningsrisken höll jag medpassagerarnas baciller borta genom att försjunka i/bakom en spännande bok. Och åkte till fel förort. Hoppade på vändande tåg tillbaka. Hittade en buss. Och åkte för långt igen. Tog sedermera det säkra för det osäkra och promenerade till adressen där hoppetossa med desajnade, från Chamonix specialbeställda kryckor glädjestrålande mötte mig.

Vän av ordning undrar nu hur långtbortistan jag befann mig. Tja, det liknade Gärdet, men hette Årsta. Och inte den del av Uppsala med samma namn jag känner till hyfsat bra. Det här är ett helt annat ställe. Men jag nöjde mig inte med det, nejdå ovis av skadan tog vi oss billedes ännu längre bort från den trygga stadsgränsen för upptäcka fenomenet SKHLM. Jag blev så förvånad att jag åt upp rubb och stubb av en gigantisk sallad av bara farten. När vi åkte därifrån kom nästa chock: vi befann oss i Kungens kurva. Vilket scoop! Jag hade verkligen inte en aning om att världens största Ikea ligger i Dallas.

Sedan tog vi en slät kopp hos PR-proffset tillförordnade trädgårdstomtenissan innan vi körde fel, hamnade i tunnlar, köer, vägarbeten och tusen tullar innan vi äntligen sladdade in framför skolan där jag med andan i halsen hämtade sonen. Medan fröken lugnande berättade att visst var jag välkommen, även om jag kom en hel timme för tidigt.

Eftermiddagen har sedan tillbringats som den bör. I viloläge. Med de två ömhetstörstande, övertrötta utinaturenbarn. Makaronimiddagen med farlig korv var en hommage till gammelfarfar som fyller år i himlen idag.

- Kan vi inte ringa honom? Jag hör inte vad han säger där bortifrån, i rymden eller var han nu är., undrade lillebror.

Något senare utfördes power pilates med extra tyngder. Hela familjen. En syn grannarna sent skulle glömma. Om vi hade haft insyn. Jag bjuder på mycket, men omsorgen av mina medmänniskor gör att jag låter bli. Denna gång.

Ett par psykbryt senare kom den. Barnens sensmoral vid läggning:

- Frukosten är ju faktiskt dagens viktigaste mål. Hur kan du som är så gammal ha missat det?

Tackar. Huvudet på spiken rakt på den ömmande tån. Gammal är defenitivt inte äldst i den här familjen. Även om man lär (känna sig själv, sin hemstad, sina och stadens yttre gränser) så länge man lever.

Imorgon äter jag frulle. På båten. Dit jag cyklar.
Och tackar för det. För det känns tryggt.
Men jag har faktiskt ett välutvecklat lokalsinne.
Så det så.

måndag 13 september 2010

Kompis med cancern?

Tror inte mina ögon. Förvåningen är total när jag läser att författaren Agneta Klingspor kände sig ensam med sin cancer. Försöker förstå, men kan bara inte.

Hur är det möjligt?
"Alla" drabbas ju.
Dagligen får hundratals människor en cancerdiagnos.

Jag tänkte snarare "varför inte jag, när så många andra drabbas?" än att banka huvudet i väggen och skrika ett tomt ekande och livsfarligt, bittert "varför jag?" när jag fick leukemibeskedet. Såväl första som andra gången.

Och så kände jag även tillhörighet. Inte alls ensamhet, som Klingspor. Tyckte det var befriande att efter lång tid med smärta men utan diagnos ha en uttalad fiende att slåss mot.

Någon ömhet för cancern har jag då aldrig hyst, däremot växer en vänskap med andra drabbade, sjuksystrar och läkare naturligt fram när man tillbringar långa tider tillsammans, i en fullständigt absurd situation, totalt utlämnad till vårdapparaten som isolering innebär.

Annat i artikeln känner jag igen mig i. Att bli mer mån om livet, men att med tiden släppa på kontrollen för att snarare bevisa för omvärlden att jag minsann kan. Allt. Och gärna lite till.

Något jag däremot aldrig någonsin kommer förstå är hur man tänker när man väljer att röka? Varken före men definitivt inte efter en botad cancer.

"Alla" drabbas någon gång av cancer.
Alla som röker går en säker och plågsam död till mötes.
Förr snarare än senare.

Så här i valtider skulle jag rösta för ett ännu striktare förbudssverige med skyhög tobaksskatt.
Utan minsta tvekan.

Spirulina - den nya gröna vågen


Snyggt te med oanad effekt

Det bästa med att börja jobba, sjunga, träna, hasta runt är att sjunka ner i soffan och dricka en kopp te om kvällen med kärestan när sönerna snusar sött. Och minnas Yasuragin och höghöjdskänslan. En bieffekt är dock att man redan efter ett par veckor på jobbet börjar planera höstsemester i värmen. För att man tycker sig vara värd en sådan. Efter en regnig dag på rejserhoj. Jodåsåatte.

Och barnen mår bra?

torsdag 9 september 2010

Gröna baklängesfamiljen


Storebrors familjeporträtt med förklaringen:
"Grönt är skönt. Du kommer först, är glad och passar snart i sköna klänningen igen. Sen kommer jag, som tänker mycket så huvudet är viktigast. Lillebror tar störst plats. Alltid. Pappa är starkast och kramar bäst, så hans armar blev längst och liksom bär oss alla andra."

Tillbaka i rutinerna illa kvickt överraskas jag av att må riktigt dåligt, efter en visserligen hektiskt fulltecknad dag med sjukhusbesök i Uppsala, bästislunch, fotbollsträning och tjejmiddag med gamla gänget efter åratal samlat igen. Som en blixt från klar himmel denna soliga, underbart vackra dag strejkar kroppen och jag kan inte annat än motvilligt ge mannen rätt i att det inte går att jobba när ingenting fungerar. Kryper mellan bad- och sovrum sedan arla morgonstund som har allt annat än guld i mund.

Besviken, bedrövad, men inte bitter glömmer jag nu dagen och fokuserar på eftermiddagen med mina fina, i solen på balkongen läsandes en mysteriebok och görandes den allra första läxan med nysjungen storebror i OP-kören. Där han törs mysa med tjejerna som annars leker för sig själva på skolgården. Där de mer framåt killarna bestämmer vem som får leka vad och vilka som får vara med. Vilket gör att stora tårar trillar nedför kinderna om kvällen när magontet släpper. Tårar som torkas när han konstaterar att det faktiskt finns fler att leka med. Att allt är bättre nu än då.

Olikheterna mellan då och nu är oändliga. Gröna klänningen för exakt tre år sen, vilket känns som trettio, mognadsmässigt. Ryser. Skäms. Och förrförra året. Nyutnämnd chef med atlantisk utmaning och ont i kroppen, stress i sinnet, alltid på språng med ständigt dåligt samvete för barnen, jobbet, hemmet. I fjol. Just leukemibotad. För andra gången. Nytransplanterad, med hopp om livet. Men svag, inte ont anandes om vad som komma skulle. Hur skört livet skulle bli innan jag sakta men ganska säkert kämpade mig starkare.

Och bilen går bra?

söndag 5 september 2010

Japanskt 1-årskalas

Är så avslappnad, lealös, trött, men lycklig.
Vilken helg!

Inledde med att morgonbada med mardrömsblöt, getingrädd lillebror i fredags före jobbet, Nordens roligaste för övrigt. Cyklade sedan till båten, läste ett par kapitel smuttandes en medhavd latte och kunde snart påbörja den första riktiga arbetsdagen, med uppgifter att veva igång den sedan 16 månader slumrande jobbhjärnan. En återkommande tanke under dagen var om man verkligen får ha det så här bra?

Hämtade tröttglada barn tidigt och gick hem till trehövdat fredagsmys medan Sveriges alla mikromjukisar kickade loss 80-talet på Konserthuset och i Blå hallen med Europe & co.The revenge of the nerds.

Så i lördags, efter en solig lekstund på vår (skol)gård och i vår tessinska trädgård, var det dags att fira min ettårsdag. Kärleken och jag har itne gjort något ensamma på sex år, inte ens en bio har det blivit, så den livsfest vi pratat om tar vi längre fram (var så säkra!) för att i stället göra en resa till inre ro och harmoni.

En kantarelltoast på restaurang J i Nacka strand senare var vi snart framme, sisådär tio år efter alla andra, men ändå - Yasuragin, som visade sig motsvara alla förväntningar.

På slaget 16 fick jag livet i mig för ett år sedan. Nu fick jag i stället lära mig försvara livet i Ju Jutsu. Med gamal bekant som lärare. Sedan följde tvagningar, bad och undergörande behandlingar på alla tänkbara sätt, samt delikat japansk mat i vacker miljö. Och tystnad tillsammans, men framför allt tid till tillitsfulla samtal.

Do in, Tai Chi, Qui gong ... allt under en värmande sol idag.
Så snabbt tillbaka till verkligheten i form av hungriga barn, som trots fullmatad helg med mormor hade energi för cykeltur till GIH och aktivitetsprovapå.

- Friidrott, akrobatik eller dans, vad var roligast?
- Allt!
- Så vad väljer ni?
- Simning. Som ni har gjort hela helgen.

Enkelt. När vi äntligen får plats efter tre års kö lär något annat locka mer ...

torsdag 2 september 2010

Denna dagen, ett liv


... sa farbror Melker.

Jag är böjd att hålla med. Redan före tolv.

Man trodde att vaknätternas tid var förbi. Men ack. Minstingen har skrikit om getingar i sömnen, vaknat av svettbrytningar, slängt av sig pyjamasen i vilt raseri på jakt efter elakingarna som bor däri och bara sticker överallt och hela tiden. Och vi har lugnat, tröstat, baddat, smort in och till slut givit en liten slurk Alvedon mot smärtan. Fysisk eller mental? Spelar ingen roll, när lite mirakelmedicin skrämmer iväg onda troll.

Så ingen blund soven inatt.
Men glada pågar ville imorse till skola och dagis, eureka! Storebror slog personligt rekord och var klar på en tiondel av tidigare normal tid: 12 minuter att jämföra med 120 förr. Så spännande är det att komma först till skolan och hänga med vaktis före kl 8. Och slippa de stora sammanhangen, som är svåra att ta sig an som Blyger.

Lillebror hängde på, till en början, men tappade sedan styrfarten när en blomfluga blev till ett stridsflygplan och paniken åter hälsade på. Lugnande samtal med mormor och planering av helg, så var vi till slut utanför dörren. Kraftigt försenade. Men äntligen på väg. Och solen bodde verkligen i våra steg. Tills vi nådde dagisgården vars avspärrningssnören runt getingboet påminde om det hemskaste hemska. Nytt hysteriskt anfall och sprutande tårar, som snabbt torkades bort när bästaste fröken lockade med utflykt, fruktstund i parken och shoppingrunda i trygga Fältan där inga uslingar bor.

Och här sitter jag, som på nålar, redo att rycka ut om hin håle åter gästar lillebror. Eller en förflugen skolgårdskommentar förvandlar storebror till en hoprullad igelkott med taggarna ut och ontet i magen väl skyddat för omvärlden.

Under tiden försöker jag sätta mig in i det nya företaget, ringer Försäkringskassan som inte riktigt vill förstå vad jag vill: jobba på! Är det inte lite märkligt ändå ... Först stångar man sig blodig för att få handläggare att förstå att leukemi är en dödlig sjukdom som kräver alla kraft att bekämpa, och vars behandling isolerar patienten. Sedan måste man fajtas lika tufft för att få återgå till det normala tillståndet som arbetsför individ.

Lita alltid på det oväntade.
Smaklig middagsspis!

Världens vackraste väg?


Min jobbväg = livskvalité
Promenad till båten från Nybrokajen. Väl där en god bok i solen på övre däck innan vi angör sjöstaden.

Äntligen!
Efter 16 månader var det dags att återgå till jobbet.
Chefen ordnade mjukstart med deltidsinskolning.
Dagens schema: kramar, prat, viss överlämning från vikarien och lunch med kollegorna innan påminnelsen om sjukdomen åter tog vid i form av barnens terapi. Och fotbollsträning.

Men som jag längtar tillbaka!

Taktil terapi


Innan insektsfobin
(på årets sista Saltkråkantur med ångaren Blidösund)

Terapin med traumatiserad lillebror tog skruv.
Från att först vägra gå ut, gick han småningom med på att "åka en sväng där det inte finns getingar". Och kom själv med idén att testa om det verkligen luktar hästbajs på nya spårväg city. Vilket det i vårt tycke inte gjorde. Men som grannar med kavalleriet är vi kanske immuna?

Efter ett varv med spårvagnen lockade Skansen så pass att han steg av, med heltäckande kläder på från topp till tå i det gassande solskenet. Och väl uppe på kullen vågade han faktiskt låta jackan med kapuschong falla medan han klappade en söt killing.

Hemma på balkongen lovade storebror och jag att getingar inte flyger till sjätte våningen, så visst kunde vi läsa insektsboken där? Skeptikern satt som på nålar i exakt 2 minuter innan han tyvärr fick rätt och flydde in i panik då en nedrans usling anföll.

Den kvällen kom frågorna och farhågorna från bröderna.

- Sjukhus är bra, men jobbiga för där var mamma instängd i 100 dagar minst och vi fick inte träffas på jätte-länge, bara var tredje dag, för det bestämde vi.

Och jag tackar deras begränsade uppfattning om tid, och deras korta perspektiv för att de inte minns de olidliga perioderna på flera veckor som ibland gick mellan besöken.

Idag funderade lillebror länge på hur han skulle hantera det faktum att bästisarna var på dagis, men att även getingarna huserade på gården ännu. Allt medan jag återigen kontaktade berörda instanser och alltmer började känna mig som en rättshaverist.

Efter ett par timmar beslutade sig den morske solstrålen för att vinna kampen mot rädslan, "varför ska jag vara rädd för dom som inte är rädda för mig?", tog jacka och keps på och gick med bestämda steg mot dagis. Medan han höll pappan hårt i handen och oavbrutet pratade om hur man bäst undviker getingar.

Väl på dagis kröp han upp i favoritfrökens knä, lyssnade på saga och mådde nog ganska bra. Dagen förflöt väl, och han vågade sig ut, för jippie, det regnade och getingar vill till skillnad från lillebror inte bli blöta. Lycklig och våt i håret hoppade han i vattenpölar när jag hämtade.

- Titta mamma, jag törs vara ute utan kapuschong!,
skrattade en stolt skuttande lillprins bus.

Tills en oroad förälder frågade hur allt gått till och han plötsligt kände en geting under kläderna och rusade in, lätt hysterisk återigen. Men snabbt lät sig lugnas ner och gick hem utan skyddande keps eller luva.

Trauman tar tid.
Men botas bäst med terapi.