Lejoninna arg som en geting

Man bör inte skriva när man är i affekt. Men jag har lugnat ner mig en smula efter några timmar och en kopp te.

Nåväl,
födelsedagsveckan då 3/4 av familjen E fyllde år var bra. Rekord har slagits i antal bakade kladdkakor och hjärt- och stjärnformadebärmuffins. Solen har skinit, kalasen har avlöst varandra i skärgårn' - på ångfartyget M/S Blidösunds sista Saltkråkantur, i stan' med släkt, vänner, klasskompisar och småsyskon och så tillbaka i skärgårn' med kompisarna igen. Det mesta har varit finfint, trots en märklig febersjuka som maken ådragit sig, en inre oro hos storebroren och en oftast glad men märkbart dagistrött lillebror. Och så jag då, med mina måsten och årslånga tillbakablickar, men med stark förvissan om att nu går jag vidare. Vilket betyder tillbaka till jobbet igen. Om än i försiktig skala.

Så idag.
Åter i verkligheten efter solig skärgårdshelg med spännande skattletarkalas för bybästisarna som delar födelsedag. Och mysig middag med vänner på besök. Vänner som vi matchat ihop och njuter av att se tillsammans. Koppleri är en bisyssla vi ägnar oss åt. Slut på parentes.

Men tillbaka till dagen idag, som var så kall att jag stängde in benen i stuprörsjeans för första gången på tre månader. Efter en varm, skön, lång sommar började det givetvis klia infernaliskt omedelbart, men kylan vann kampen. Tyvärr.

En massa fix och trix, så snabblunch på solig balkong, ja faktiskt trots regn och kyla tidigare. Tidig hämtning av storebroren på lillskolan som ligger på vår gård. Alltid med en fjäril eller två i magtrakten. Eftersom lejoninnan i mig alltid vakar, beredd att rycka ut till försvar mot ondskan i världen såsom en förflugen skolgårdskommentar som gör stukad pojke än mer inåtvänd och svår att nå. Förstår så väl att jag inte kan skydda honom eller lillebroren, att de måste klara sig själva, men det är svårt att se på och inget göra. Så jag tjuvkikar, vakar i det tysta, förhör mig med lyhörda pedagoger om sinnenas tillstånd. Och hittills tycks det hela fungera.

Ridlektion med medföljande morföräldrarna var spännande, men inte ultimat en måndagseftermiddag. Men säg vad är det veckans första dag? Mitt i lektionen ringer dagis och berättar om hysteriskt skrikande lillebror som, tillsammans med kompisarna, blivit multipelt getingstungen. Så rejsermormor kör oss med plattan i mattan dit och vi hämtar det lilla, nakna livet. Som har fått 25 stick, varav de flesta i ansiktet som svullnar upp med farlig fart. På med kläder igen och trots idoga skakningar finns där en ful usling kvar som sticker i ljumsken. Mer skrik, gråt och hysteri. Lillebroren vägrar bäras ut, han som älskar gården, naturen, skogen "vill aldrig mer gå ut för där finns dom".

Väl i bilen kommer nästa anfall. Han vill inte till sjukhuset, och snurvlar, hulkar och får fram "för där var du dödssjuk". Han vill bara hem och sova och han vill ha sin pappa hos sig. Vi hämtar upp förvirrad, nyriden storebror (med trygge styvmorfar) vid stallet, som småningom förstår allvaret och på väg till barnakuten lägger ännu mer skuld på sina späda axlar än förut. Han vill veta allt om hur det gick till och konstarerar senare att han "vill aldrig mer gå på ridlektion, för hade jag inte gjort det utan hämtat lillebror tidigt på dagis hade det här aldrig hänt."

På Danderyds barnakut väntar redan älskade pappan och ett team av lugna, helt underbara sköterskor och läkare som snabbt råder bot på de galopperande svullnaderna och den värsta smärtan. Lillebroren slukar alla munsprutor med mediciner som kommer i hans väg, trots att det svider i munnen efter ett getingstick som gett läppen abnorma proportioner. Alla tröstar, berömmer, lyssnar och lugnar. Och efter en stunds observation får vi åka hem, med mediciner i väskan och uppmaningen att vila någon dag. Lillebroren vinkar lamt och ler så gott han kan med fläskläpp och igenmurat öga åt alla snällisar som bekräftar med orden: "Du är bäst, det vet du!"

Dagis ringer. Omtänksamt oroliga. Och berättar att chefen nu ska prioritera skadedjursbekämpning. Jag morrar tillbaka att det borde ha gjorts när boet upptäcktes. För en knapp vecka sedan. Att man bör beakta att 36 småbarn, varav 3/4 är under tre år, inte förstår att lyda uppmaningen att inte leka nära getingboet. Och att sonen inte kommer tillbaka förrän gaddjuren garanterat är borta.

För nu återstår det stora arbetet. Att få honom att våga gå ut igen. Att känna tillit. Precis som storebroren. Som med lite hjälp på traven kommit en bit på väg.

Det arbetet lär fortgå för evigt.
Eller i alla fall så länge jag lever.
Vilket jag tänker göra länge.
Jag måste.
För deras skull.

Närmre 40 än 30, tjolahopp!

- Är det inte helt fantastiskt?! Jag överlevde ett år till.
... hade jag lust att säga till dig som i morse påminde mig om att jag inte har långt till fyrtioårskrisen. Perspektiv förhöjer och förnöjer.


06:00
Storebror: - Ja må hon leva!
Pappan: - Tyst, inte än!
Jag: - Oj, fint, tack, nu sover vi väl lite till?

07:00
Lillebror: - Jag älskar dig. Hurra! (plus spontandans)
Storebror: - Nu då? Ja må du leva! (och så vidare för full hals)

Därefter har dagen avlöpt finfint på alla sätt. Och med en sådan start kunde det inte gärna gå snett. Gratulationerna har duggat lika tätt som regnet på vårt fönsterbleck.

Eller vad sägs om spontanlunch på lyxiga Lux? Efter ivriga städpatrullens utsjasning med hjälp av golvmopp hemmavid.

Därefter shoe shopping på förrförra adressen med kalven som växer så det värker i fötterna om nätterna. Tre par kvalitetspjuck för en spottstyver var dagens fynd.

Så hämtning av prinsessriddaren, lite mormorsmys och tidig middag hos kvartersgreken med tillströmmande släkt och vänner. Celebrity spotting åt både höger och vänster innan kaffekask och kladdkaka hos oss. Glömde (ja, faktiskt!) att knäcka magnumflaskan champagne, men fler högtidsdagar väntar runt knuten så tillfällen lär ges.

Sedan ännu mer kärlek i form av omtänksamma presenter, tankar, samtal, brev och meddelanden medelst olika kommunikationsvägar.

Mår som en prinsessa, men minns förra födelsedagen då tillvaron var ytterst skör och är evigt tacksam för livet och alla mina fina. Ja, alla ni som genom omtanke, råd och stordåd än en gång gjort min dag. Puss på er! Om tio dagar fyller jag ett. Magiskt. Det ska vi fira på annat sätt.

God natt, sötnosar.
Tack för att ni finns.

Avspark avklarad

Skolstart inklusive extra allt av förväntansfulla barn, förvirrade fröknar och föräldrar fölorade bakom kameraobejktiv. Check!

Lunch med klasskompisarna och rekordätning av vårrullar hos skånske kinesen på hörnet. Check!

Lekterapi hos pratdoktorn för att bli av med magontet orsakat av mammas sjukdom. Check!

Hämtning av saknad, överlycklig "stor" lillebror på älskade dagiset. Check!

Nystart i DIFs knattelag efter sommaruppehållet, nu med större intresse för bollen än flygfäna. Check!

Förstfödingens godnattkommentar:
- Så var den här dagen äntligen klar. Kan allt och alla bara bli lite normala nu? Please!

Måhända har den omedelbara omgivningens nervspinn gått överstyr den senaste tiden. Kanske eventuellt. Men inte visste jag att en osäker snart sexåring kunde omvandlas till blasé tonåring så kvickt. Nu vet jag bättre. Check!

Från och med du

Sommarslutsångest i duggregnets skärgård.
Övernattande bästisen och mina fina smått nervösa pojkar spelar, sjunger, planerar kalas och frågar. Om och om igen. "Hur många timmar är det kvar tills skol-/sexårs-/dagisstart?"

Åker till slut hemåt.
Hämtar familjefadern på jobbet. I hällregn.
Köper hem middag i thaikiosken på förra adressen.

Stiger in i lägenheten.
Smyger omkring, kollar runt.
Och trivs!

Lugnar skolstartspirrige storebror.
Som "inte alls kan sova faktiskt".
Utan måste lufta sig på balkongen.

Då ljuder sommarens bästa låt ut över nejden.
Snabb sökning ger det smått otroliga svaret:

Oskar Linnros spelar på Mosebacke.
Och det hörs ända hit!

Jag gillar stan.
I lagom doser.

Borta bra.
I åtta långa veckor.
Men hemma bäst?

Imorgon börjar det stora skoläventyret.
Med förstfödingen.
Från och med du.

Terapi

Dagens bön
Så svår att be
och tung att se
att den blir på sned.

Ett storstadsbesök var tyvärr ett nödvändigt avbrott i skärgårdsidyllen vi lever i sedan tio dagar tillbaka. Lille, store förstfödingen ville plötsligt gå in i närmaste kyrka, tända ett ljus för prima ballerinan och med darrande stämma diktera en förbön att lägga i lådan. Som jag skrev ned med lika darrande blyertspenna.

Så.
Vi fortsätter leva för dagen.
Även om dagen idag var svår.
Framför allt för storebroren vår.
Men den slutade bra.

Tack.
För att ni finns.
Hjälp.
Oss att gå vidare.
Förlåt.
Att vi stundom drar oss undan.

Klanen E på turné

Bryter tystnaden efter två veckors frivillig kommunkationsavstängning. En fullständigt nödvändig sådan för att förena lilla familjen igen. Eftersom prinsarna och jag i fyra veckor hållit hov i Roslagen, på Åland, i innerskärgården och Dalarna har vi vuxit samman. På samma sätt som de tre musketörerna blev en sammansvetsad trio mitt i kaoset förra sommaren när jag låg isolerad och kämpade för livet. Efter fint men tungt besök i sorgens hus hämtade vi en utarbetad men högt älskad familjefar för direkt färd till hans hembygd.

Således två veckor i vackraste, varmaste Skåne, "på Sveriges riviera" (Falsterbo, enligt lokalpatriotiske skånepågen), boendes på lyxhotell där vi varje morgon avnjutit en långfrukost inklusive extra allt från hälsohörnan medan vi planerat dagen under eken i trädgården. Behöver jag säga att vi haft det fan-tas-tiskt? Och att tiden läkt många sår.

Stranden, käraste kusinerna, släkt och vänner har besökts. Liksom skånska sevärdheter, designhotell i Danmark på vår sockerbröllopsresa och alla italienska gelaterior vi hittat. Turistbyrån öppnar på denna blogg så snart bilderna laddats upp. Med hjälp av Iphonens originalsladd som väntar hemma. Ty billiga fulelektroniken på familjen Es skandinaviska turné har icke fungerat. Och tur är väl det.

Nu styr vi kosan hemåt. Skippar västkusten denna gång, eftersom barnen längtar hem till sina egna sängar. I stan och på landet.

Halva augusti i Roslagen väntar. Därefter en ny era, och SSÄ - Stora SkolÄventyret. Gulp. Kort därefter nästa utamning. Mitt jobb. Dubbelgulp.

Men nu lär vi åter av finaste ballerinan i Nangiala och gör något fint tillsammans. Här och nu.

Sommarträning

Långbryggan i Rättvik, 628 meter

Man går och går och går.
Tar sig slutligen en simtur.
Och bottnar allra längst ut!

Så då hyr man sig en trampbåt i en timme och låter barnen leka sjörövare på densamma medan man trampar till sig en svidande träningsvärk i den starka, tropiskt varma vinden inför morgondagens bilfärd hemåt. Bra uppladdning inför Skånes långgrunda stränder. Och effektiv aptithöjare inför grannfäbodens rättviseKRAVmärkta Nyfikets fullkornsvåfflor med hjortronsylt.

Rekommenderas!

Båtlåt

Födelsedagslunchtur med ångbåten M/S Gustaf Wasa

Från vilken vi såg en traditionsenlig kyrkbåt som roddes av masar och kullor i folkdräkt på väg till bröllop, spelandes fiol. Blir det svenskare än så här?

Rekommenderas!

Kajakpremiär

Sommarland i Leksand

Med skräckblandad förtjusning styrde vi kosan mot barnens paradis. Som blev ett bra ställe för mig med, sedan de klarat första attraktionen med den äran. Ser nu fram emot paddling i skärgårn' på kurs med Kurt.

Rekommenderas!

Vår dalaborg

"Fast egentligen heter den Persborg, så det så."
Påminner storebror.
Rätt ska vara rätt.

Här bor vi i alla fall sedan en knapp vecka.
Rekommenderas!

Dalhalla

Barnen (samt morfar och jag) trotsar 33-gradig värme för att i en knapp timme sitta blick stilla i ett gigantiskt gruvhål. Anledning: den trötta guiden berättar om meteoriten som trillade ner och bildade Siljansbygden för 365 miljoner år sedan.

Rekommenderas!

Fysisk saknad

Väldigt bedrövad, men lär av ballerinan och "gör något fint av varje dag tillsammans" och njuter av detta bedövande, bedårade vackra landskap och mycket av vad det har att erbjuda.

Men så plötsligt, på besök hos gamla seglarvänner, slår sorgen till med oanad kraft. Jag får yrsel och fryser plötsligt så jag skakar trots värmen, ber morfar övervaka barnen i poolen högst upp på Solleröåsen högt över Siljan, medan jag stapplar mot undsättningen. Hinner dock inte fram till damernas och kaskadkräks i buskarna, mitt i en trappa. Och eftersom jag håller händerna för ansiktet i ett försök att låta turistande tyskar slippa se min vändande lunch, så smetas fontänen ut över hela mitt förvridna anlete.

Saknaden har fått ett nytt ansikte.
Kräm fräsch.

Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.

Allsång på Skansen

Stockholm i mitt hjärta

Jag fick ett infall och drog med familjen på kvällspromenad halvåtta. Kom upp för kullen precis lagom till tonerna av Stockholms hjärtelåt. Efter en heldag med kontroller och läkarbesök i ett svalt Uppsala, jordgubbs- och rabarberpaj på balkongen med vänner i hooden och sedan ett sista träningspass före sommarstängning, var det dags att bocka av ännu en turistmagnet. Ja, efter Långsjöns varma klippor i lördags och Fjäderholmarnas stora vågor i söndags.

Gott om folk, regn och dånande musik.
Halvkul, tyckte trötta barn.

Tills duschErik kom.
Hänförd lillebror längst fram på pappas trygga axlar.
Extasdansande, skönsjungande storebror vid sidan av.
Och tiotusen skrikande tonårstjejer demellan.

Såg ni oss?

För övrigt är märgen helt ren.
Sålunda en månads oro i onödan.
"Komplett remission" är som ljuv musik i mina öron.
Passade bra att tala om för lilla familjen medan vi strosade nedför berget till tonerna av En sång om frihet, Wiehes extranummer efter sändning.

Du är den finaste jag vet ...

Allsång på Åland

Tre vackra, långa, skönsjungande damer
Lill, Sanna & Petronella

Vi avslutade våra veckor i Roslagen med att ta båten över vattnet till det åländska öriket. Mannen tog en minisemester från jobbet i stadshettan, lillebror bokade en bungalow på sandstranden med dubbla pooler intill och storebror och jag städade, rensade och packade ihop skärgårdshuset. Efter överfarten följde en mindre släktträff med utökade familjen i Mariehamn innan det var dags att se förra och förrförra grannarna, tillika mor och dotter och några till på Jan Karlsgården intill Kastelholms fästning. Och även jag fick sjunga.

- Ta i nu!, sa storebror.
Och efteråt:
- Det var väl roligt för dig att du fick vara med.

Om det var! Ännu ett fint sommmarminne att bevara i mitt sinne.

Minnesvärd midsommar

Med en ständig lyckoklump i halsen firades midsommar precis som den alltid gjort, då den högtiden är årets enda viktiga i mitt sinne. Närheten till gråt berodde på rysminnet av förra midsommarens misär. Och finaste örhängena som storebror köpte på skärgårdsslöjden.

Familj, gästande vänner, mat, bad och bubbel på klipporna med gänget. Och senare en nattpromenad till nyöppnade Ångbåtsbryggan var exakt vad vi alla, av skilda skäl, behövde. Tack!

I händelsernas centrum

Bankrån på Öfre

Efter två helt oplaerade men underbart lyckliga veckor med kärlekstörstande gåsapågar i lantliga idyllen i skärgårdshuset är vi hemma igen. Eftersom storebror vill gå sin allra sista dag på dagis.

Med darr på rösten får han fram:

- Jag tycker ni pratar för mycket om det här med skolan. Jag går faktiskt på dagis fortfarande.

Sedan brister det, så teckningen till helt-på-egen-hand inköpta keramikhjärtepresenten till bästaste fröken, som också slutar idag, får en salt touch av tårar som suddar det rödaste röda hjärtat i kanten.

Generös och blyg som han är, låter han lillebror ge bort paketet. Med det överstökat skuttar han iväg till badet med kompisarna. Kan man få en bättre sista dagisdag?

Under tiden kämpar jag på i gymmet. Alldeles intill ett pågående bankrån. Från lantlig lättja till den bistra verkligheten i händelsernas centrum.

Att stolt närma sig 50 vid 35

Bildbevis på att min kritiserade strategi faktiskt fungerar.
Då 44 kg, nu 47. Och ett halvt.
Visionen om 50 är nära.
Vid modiga 35. Och ett halvt.

Träning ger näringsbehov, det vill säga hunger och matlust.
Som i sin tur leder till viktuppgång.
Musklerna och konditionen är en välkommen bonuseffekt.

Att vila sig i form liggandes på divanen smaskandes praliner är liksom inte min melodi. Så trots den samlande vetenskapens farhågor och olyckskorparnas kraxande tränar jag nu varje dag. Styrka på Feel Good med fysioterapeutens (får inte kallas sjukgymnast längre) strängt övervakande öga två gånger i veckan samt i hemmagymet under ledning av friskgymnasten storebror varje morgon. Därtill yoga, pilates, power walks och lättare jogg. Och så all fotbollsträning förstås. Mycket effektivt. Speciellt för sönerna som skrattar tills de kiknande segnar ner i gröngräset med högröda anleten åt mina tåfjuttar till målskott och efterföljande segerdanser.

Och du dietisten, tror du mig fortfarande inte?
Läs & lär!

Spansk fotbollsskola för mödrar

Spanien använder utdelade gula och röda kort som fläkt.
Som lill-Julio tilldömt sig.
Själv är bäste dräng.

Har bestämt mig för att inte leta märgsvar idag, utan lärt mig allt jag kan i kickandets ädla konst av samlade knatteligan under en hel dag på Grisslehamns fotbollsplan i strålande sol. Det var barnsligt kul att agera spelande domare, målis och skyttedrottning. Tyckte vännen A, även hon en mamma, och jag.

Barnen? De tog siesta på avbytarbänken i skuggan. Och åt glass. Spansk fotbollsskola in i minsta detalj.

Gårdagens midsommarförtest

Posthuset special
(som endast luktades på, så det så)

Råkade få med mig en Tuborg i picnicryggan. Trodde faktiskt det var en burk äppelMer. Men den passade fint till oväntade smaksensationen knäckebröd med skivad färskpotatis, stekt därefter inlagd strömmingsflundra, toppad med kaviar, hackad röd- och gräslök. Samt ytterligare en skiva Falu rågrut ovanpå. Denna delikata men något svårätna strömmingsburgare intogs i vännernas prunkande trädgård, med nykläckta svanungar i Lillsjön intill. Medan barnen fortsatte gymnastiklägret med dagens gren: studsmatteakrobatik och därefter längdkiss.

Till kvällen kom efterlängtade familjefadern. Och kort därefter den omtänksammaste grannen. Bubbel och livsvisdomar en bit in i den ljusa försommarnatten var en fin avslutning på denna tidiga midsommarförtest.

Så även om det obefintliga märgsvaret fortfarande sätter myror i huvudet, väljer jag att mota bort tankarna och njuta av nuet. Så långt från förra årets misär. Isolerad med blodförgiftning utöver bakslag i leukemibehandlingen.

I år tror jag på sol.
Såväl ute som inne i vårt sinne.
Floskel?