Milstolpar

Härifrån till evigheten? Havet är stort, rymden är större. Varför dör man och blir en stjärna?, undrar filosofisk lillebror.

Först lite internt, @ den stora innersta kretsen:
Tusen tack ni finaste av vänner som överraskade med kommunikationspresent och blommor, som kom från vår bröllopsbukettsflorist i skärgården (!), häromdagen när jag inträdde i den yngre medelåldern.

Vilket by the way
är mer än okej,
på fredag blir jag en 22-årig tysk tjej.
Fatta vilken grej!

Jag glädjegrät stora krokodiltårar när jag läste alla rörande hälsningar från de olika gängen. Vilken underbar idé, och vilket jobb ni lagt ner för att hitta varandra! Lyckligast av alla är jag som har världens bästa vänner, och så många!

Och nu:
har kampen startat efter en veckas vila. Jag är tillbaka i det fina hörnrummet (som snälla syrran sparat åt mig) med utsikt över parken och förbehandlingen inför benmärgstransplantationen har satt igång. Efter ett känslosamt farväl av de bästa jag har redan kl 06 i morse började resan mot ett friskt liv när älsklingen och jag åkte genom ett sensommarskönt Roslagen i morgonsol.

Detta efter en sömnlös natt. Svettades och kastade mig av och an, gick upp och snusade mina musketörer i nacken, packade ihop sommaren och skrev kärleksbrev och komihåglappar till mina fina och skådade stjärnorna för att eventuellt kunna få en skymt av Discovery.

- Var slutar universum, mamma? Och vad betyder evigheten?, undrar yrvaken storebror som gått i sömnen och satt sig under matbordet för att för andra natten i rad "titta lite på rymden".
- Varför måste du bli en stjärna när du dör? Varför har du fått en dödssjukdom?, frågar ledsen lillebror som gråtskrikigt efter mig i en läskig mardröm.

Ögonen översvämmas av tårar. Över frågorna, över insikten att det är sista gången på länge som jag kan trösta mina prinsar mitt i natten. Och över rädslan att den tredje musketören inte skall orka. Allt medan barnen tröstar.

- Du är snart frisk, eller hur? Du ska bara bo på sjukhuset ett tag och vi hälsar ju på dig., säger de kloka små liven och vi behöver alla tre få upprepa för varandra att allt ska och bara måste bli bra när vi kämpar tillsammans, men att allvarliga sjukor kan drabba alla och att det dröjer länge innan pappa eller jag är så gamla att hjärtat slutar slå.

Men frågan om "dödssjukdomen" gör mig rädd. Barnen har uppenbarligen uppfattat och förstått mer än vi trott. Kanske är de de enda som faktiskt accepterat situationen, trots att vi trodde att vi själva kommit så långt?

Slår bort tanken tillfälligt och repeterar mantrat från förr:

Ingenting är omöjligt.
Allt är faktiskt möjligt.
Vissa saker tar bara lite längre tid.