Att stolt närma sig 50 vid 35

Bildbevis på att min kritiserade strategi faktiskt fungerar.
Då 44 kg, nu 47. Och ett halvt.
Visionen om 50 är nära.
Vid modiga 35. Och ett halvt.

Träning ger näringsbehov, det vill säga hunger och matlust.
Som i sin tur leder till viktuppgång.
Musklerna och konditionen är en välkommen bonuseffekt.

Att vila sig i form liggandes på divanen smaskandes praliner är liksom inte min melodi. Så trots den samlande vetenskapens farhågor och olyckskorparnas kraxande tränar jag nu varje dag. Styrka på Feel Good med fysioterapeutens (får inte kallas sjukgymnast längre) strängt övervakande öga två gånger i veckan samt i hemmagymet under ledning av friskgymnasten storebror varje morgon. Därtill yoga, pilates, power walks och lättare jogg. Och så all fotbollsträning förstås. Mycket effektivt. Speciellt för sönerna som skrattar tills de kiknande segnar ner i gröngräset med högröda anleten åt mina tåfjuttar till målskott och efterföljande segerdanser.

Och du dietisten, tror du mig fortfarande inte?
Läs & lär!

Spansk fotbollsskola för mödrar

Spanien använder utdelade gula och röda kort som fläkt.
Som lill-Julio tilldömt sig.
Själv är bäste dräng.

Har bestämt mig för att inte leta märgsvar idag, utan lärt mig allt jag kan i kickandets ädla konst av samlade knatteligan under en hel dag på Grisslehamns fotbollsplan i strålande sol. Det var barnsligt kul att agera spelande domare, målis och skyttedrottning. Tyckte vännen A, även hon en mamma, och jag.

Barnen? De tog siesta på avbytarbänken i skuggan. Och åt glass. Spansk fotbollsskola in i minsta detalj.

Gårdagens midsommarförtest

Posthuset special
(som endast luktades på, så det så)

Råkade få med mig en Tuborg i picnicryggan. Trodde faktiskt det var en burk äppelMer. Men den passade fint till oväntade smaksensationen knäckebröd med skivad färskpotatis, stekt därefter inlagd strömmingsflundra, toppad med kaviar, hackad röd- och gräslök. Samt ytterligare en skiva Falu rågrut ovanpå. Denna delikata men något svårätna strömmingsburgare intogs i vännernas prunkande trädgård, med nykläckta svanungar i Lillsjön intill. Medan barnen fortsatte gymnastiklägret med dagens gren: studsmatteakrobatik och därefter längdkiss.

Till kvällen kom efterlängtade familjefadern. Och kort därefter den omtänksammaste grannen. Bubbel och livsvisdomar en bit in i den ljusa försommarnatten var en fin avslutning på denna tidiga midsommarförtest.

Så även om det obefintliga märgsvaret fortfarande sätter myror i huvudet, väljer jag att mota bort tankarna och njuta av nuet. Så långt från förra årets misär. Isolerad med blodförgiftning utöver bakslag i leukemibehandlingen.

I år tror jag på sol.
Såväl ute som inne i vårt sinne.
Floskel?

Grissles gymnastikläger

När det inte blir som man tänkt sig öppnas oanade möjligheter.

Som att delta i Grisslehamns sportklubbs gymnastikvecka för liten och stor, i Medborgarhuset och på dansbanan. De stora agerar exempelvis hinder i banan för de små. Det är precis lika fantastiskt om det låter. Minus det uråldriga dammtussarna. Som fick mina små astmatiker på fall. Men eftersom envisheten och fokuserandet på uppgiften gått i arv, så nedslås de inte så lätt. Upp på plinten igen bara, efter ett och annat anfall.

Idag kör vi utegympa. Vid strandkanten.
Havsbaden. Där det skrattas och mås.

(Jag gillar återbruk, så jag dammar av bygdens gamla slogans. Intet skall förspillas.)

Strandsatt i skärgårn'

... med sommarfebriga smultronpojkar.
Akterseglade.

Medan pappan jobbar oanstädigt mycket i stan' stannar vi kvar i försommargrönskan. Lillebrors plötsligt uppblossande feber la sig visserligen snabbt, men eftersom vi trivs bäst här, speciellt nu när dagiset har en tillfällig personalsvacka som tär på liten och stor, tar vi dagen som den kommer i lantlig dvala.

Å vi flytt' int' förrn' månan' ä slut.
Väddö. Dä dö.

Ut ur dimman

Postroddens målgång i Grisslehamns yttre hamn

Efter min premiärjogg till Skatudden kom finaste vargfamiljen, våra resvänner, på kärt besök. Vi såg (knappt) målgången av postrodden då mandom, mod och morske män prövades men i flera fall övervanns av kvinnlig list och seghet. Alla båtar fraktade postsäckar, men även en och annan flaska eldvatten skymtade, nu som då det begav sig. Trötta, glada och i vissa fall aningen påstrukna stapplade de tidstroget klädda roddarna i land, på väg ut ur dimman som låg tjock över Ålands hav. Nästan overkligt vackert, som en saga.

Dagens andra märkliga tradition liknar mer en rolig historia. Jag tror verkligen inte på monarkins överlevnad, den följer sannolikt med vår generation bort, varför jag forcerade avspärrningarna och tog oss ut ur den rojalistiska bröllopsyriga huvudstadsdimman. Ändå såg själva vigseln hos vännerna i vackraste huset vid sjön, smuttandes på avec efter postroddskafferep i syrénbersån medan sex ystra barn glatt lekte i trädgården. Hemma i lillbyn bjöds och bjöd vi på rederiets jubileumsskumpa med jordgubbar lagom till kungaslupens glittriga färd över viken. Jag erkänner villigt att jag är en liten medelålders tant, och gottar mig också åt att glömda ord från Bellmans tid åter används av gemene man, kvinna och barn. Kungaslup ... mmmums.

Och som av en händelse ... efter vigseln lättade dimman och solen värmde åter. Verkligheten överträffar sagan om folkets prins som fick halva kungariket. Välkommen ut ur förlegade traditioner. För Sverige i tiden?

P som p, eller?

Efter tuffa förhandlingar med mina tre musketörer, har jag slutligen lyckats övertyga dem om att byta prinsessbröllop i stan' mot postrodd i skärgårn'. Har använt mig av alla knep. Anade föga att maken var en sann rojalist.

- Men det kanske aldrig mer händer!, utropar dramatrion unisont.
- Hejaheja, hoppas verkligen inte det., svarar jag.
- Kan vi inte gå till kyrkan i alla fall?, undrar lillebror.
- Där kommer vi garanterat inte in., förklarar jag.
- Men hallå, är inte alla välkomna i svenska kyrkan?, frågar storebror storögt.
- Jo, det brukar heta så ..., funderar jag.

Nu ska jag bara forcera alla avspärrningar runt hemmet för att ta mig med bil till dagis, därefter kidnappa mikromjukisen i Kista (eller i kista?) för vidare färd mot friheten.

Jag är nämligen fångad i en ljudmässig mardröm sedan halvåret tillbaka. Ständiga badrumsrenoveringar med ihållande betogborrande i hela huset, ackompanjerat av Livgardets övningstutande, marscherande och hovklapprande inför morgondagens antiklimax. Sedan ett par dagar kryddas kackafonin av Flygvapnets genrepsuppvisningar av JAS samt diverse lågflygande säkerhets-, TV-, värderåns(?)helikoptrar.

För övrigt regnar det småspik och blåser snålt. Och märganalysen dröjer. Några droppar i brudkronan betyder tur, men måtte solen skina över roddarna. Och märgen.
Firar gärna. På avstånd.

Hur gör du?

Bloggen goes vuvuzuela

Thank God it's Friday.
Enjoy this freaky wedding week end.

För övrigt råder det förstämning i casa E.
Lillebror är spanjor sedan länge, eftersom de har snyggast kläder. Rött är sött. Men öppningsmatchen gick ju sådär. Vilket storebror försöker släta över.

- Vaddå Schweiz? Det är ju inte ens ett land. Deras flagga betyder sjukhus. Så det så.

Dessförinnan gjorde exilskåningens hemmalag självmål. En dansk debutantskalle satte käppar i lyckohjulet (som annan skåneväns fru snurrar).

Och storebror gråter för att Sverige inte får vara med och leka. Varken i VM eller ESC. Utsatt för liknande behandling på dagis och oskyldigt dömd av vuxenvärlden är han extra känslig just nu.

Verkligen ingenting att skoja om. Varken det eller alla trsita besked på sistone. Men i väntan på bättre tider och förhoppningsvis rena benmärgssvar bjuds här på högaktuell underhållning. Helt gratis. Only for you 'cause you are my friends.

Klicka här så blir allt så mycket roligare!

Morgonrock

Badrock anno 2010.
Men i Falsterbotofflor.
I Grisslehamn.
På väg att väcka jubilar med skönsång.

Om nån' minns när det begav sig?
I så fall hajar ni skämtet.
Apropå fröken Ramsby, alltså.

Långsökt?
Ja, så klart. \0/ (Symbolen för "händerna i taket".)
Vi bär ju morgonrock.
Moahahaha.

Fina Nina

Finmiddag på ångbåt tuffandes fram i Stockholms skärgård en ljummen sommarkväll, lyssnandes på Nina Ramsby med gitarr. Minne att bevara i mitt sinne.

Genom att lyssna ännu mer på hennes vitt skilda skivor. Vilket jag bland inte så mycket annat gjorde för ett år sedan, isolerad på sjukhus med fienden inom mig. Men som jag brottades för att botas.

Nu är jag ett liv rikare, så att säga, och även ett par skivor. Barnen gillar Nina, speciellt Majas trädgårdsvisor.

- Man blir glad när hon sjunger så där finurligt. Och du blev frisk när du lyssnade på henne, eller hur, mamma?

Musik betyder massor. Såväl i positiv som negativ bemärkelse. Häpnadsväckande reaktioner kan utlösas. Vissa reklamjinglar ch signaturmelodier kan jag inte höra utan att rysa av obehag. Sådana som gick för högtryck på isolerings-teven. Så tonerna till ett naturpreparat och Rapport får mig att kräkas. På riktigt.

Men aldrig fina Nina.
Prova!
Du kommer inte ångra dig.

Väntans tider

Ett livstecken.
Och en förklaring.
Som endast de som har alla hästar hemma kommer att förstå.
Eller flamingos.
(Se där, redan nu en tvetydig hänvisning med en gnutta humor. Det finns alltså hopp. Som alltid.)

Det är inte mig ni ska oroa er för, men tack för omtanken. Mig närstående personer har, på vitt skilda vis, drabbats av elände. Av hänsyn till berörda säger jag inte mer än så. Jo. En sak till. Helvetesjävlaskitsjukdom.

Är dessutom låg sedan tidigare eftersom jag är besviken. Och den känslan suddas inte ut så lätt. Tyvärr. Och eftersom huvudorsaken till besvikelsen är att mina barn inte mår bra och inte blir vederbörligen hälpta blir jag en lejoninna och vägrar ge mig. Fokus och fighting spirit är jag bra på. Gudskelov.

Denna icke-delikata anrättning garnerar vi med ett kryddmått ångest för egen del efter förra veckans niomånaderskontroll. Väntar nu svar på hur benmärgen ser ut. Och inget är som väntans tider ... som bekant.

Lamslagen

av sorg, ilska och trötthet.
Är jag.

Så jag pausar ett slag.
Snart tillbaka.

Ta hand om er.
Njut av dagen.

Väsentligheter

Grannstallet (Livgardet) nu.
Massor har hänt sen istiden nyss.

Bekymrad.
Över ondskan i världen.
Gaza, Colombia, Jamaica.
Försöker förgäves se båda sidor av myntet, men misslyckas.
Förstår verkligen inte.

Besviken.
Personligen, på dem som borde ställa upp för de små, de sjuka och därför svaga.
Förundras över människors mentala ynklighet.
Men blir ack så stridslysten.

Envisheten kan försätta berg.
När den används rätt.
Så jag tackar min lyckliga stjärna för tidigare motgångar.
Erfarenheterna gör det enkelt att fokusera på vad som verkligen räknas.

... och störst av allt är kärleken.

Fotbollsskola för 35-åringar?

- Jag spelar i det spanska laget. Du vet ju att det är varmt i Spanien, så man behöver faktiskt inte mer kläder än så här. Så det så.

Lillebrors logik är klar som korvspad. Allt medan de för dagen tio Djurgårdslagen i knatteskolan spelade i både underställ och överdragskläder. Och jag höll mig varm genom att kicka boll.

Vilket till min förvåning är riktigt roligt. Eller, det visste jag ju. Men jag blir lite förundrad över exakt när det blev så kul. Förmodligen precis nu. Barn är ögonöppnare. Eftersom jag fått höra sedan barnsben att jag har dåligt bollsinne har jag hållit mig borta från dylika sporter. Så fasen heller, jag är väl inte sämre än många andra?! Och även om det råkade stämma, vad spelar det för roll?

- Du är bäst i världen, mamma. Jag tror visst att det finns fotbollsskolor för 35-åringar. Annars startar jag en. Tills jag får börja i spanska skolan. Då måste vi flytta dit. Det blir väl bra, så lär vi oss både fotboll och spanska och slipper frysa?

Treflugssmäll. Eller hat trick.
Gammal hund lär sig sitta.
Off side kan jag också.
Så det så.

Juicy i underlandet

Möte med en chockrosa Ipad laddad med Alice in Wonderland. Och flipper! Allt medan sällskapet pudrar sig lite.

Ett par timmar med Esset och Tro, hopp & kärlek.
Över smarrig långlunch på Kulturhusets Panorama.
En stund efter yrselframkallande träningspass.
Vilket beror på tröttheten från kvällen före.
Och storstilade planer sätts i verket.
I'm back in wonderland and I'm lovin' it!

Tonårskjol

"Jeans är vårens måste-plagg"
Eller hur?

Igår:
Djurgårdsvarvet med mammorna.
Laktosfri latte i lä på KMK med hödljudda handsfreejoggingpapporna.

Tudelad inför fyndet, en jeanskjol med lackskärp. Från barnavd. Då allt på dam var för stort. Billigt. Då man får vad man betalar för. Men därför aningen kort? För en tvåbarnsmorsa på 35½.

Asiatisk grillmiddag på Berns med bubbelgladaste kören. Ris och ros från juryn. Och roligaste kommentaren från publiken:

- Vem var den söta tonåringen längst till vänster?

Så jag tar väl på mig tonårskjolen. När solen återvänder. Något den här tjejen säkert bär. För att bli trodd. Eller så tog hon brallorna ovan. Och misstogs för någon annan. Det är ju grymt jobbigt när folk tvekar om ens ålder.

Storebror och Stålhenrik

möttes idag, på Hellsingsk körkonsert i Oscarskyrkan.

Henrik som konferencier och min tekniktokige T som fotograf med kikarsiktet inställt på kompisen E. Som sjunger i kören T vill gå med i.

Pressfotografen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och knäppte en serie på 102 bilder, en stilstudie endast av E, som i sin tur tappade fokus på sången. Men vilken show det blev, då kören på den kanten upptäckte sin nye beundrare med illrödlysande Iphone i handen.

Ingenting fick dock komma i vägen för ambitionen. Jobbigt då med skymmande publik, notställ, körledare och just det, konferencier. Som så sent som i julas var den stora idolen. Vilken nu skojade friskt med denne gravallvarlige paparazzi, som dock viftade bort det glada, kända ansiktet som ju hindrade honom att fånga vännen. Lönlöst.

När storebror var så nära att han nästintill tog plats i kören, mitt under Herr Gurka, tyckte lillebror att det fick vara nog, tassade fram och teaterviskade åt brorsan att:

- Nu räcker det. Gå tillbaka till mamma!

Först då inser vår plikttrogne arbetsmyra att hela den fullsatta kyrkan, inklusive Stålhenrik har fokus på honom, som koncentrerar sig på uppdraget att fota E. Snabbare än en oljad blixt är han tillbaka hos mig, men kommer på att Stålhenrik nog blev ledsen när han inte fick tillbörlig uppmärksamhet tidigare och pilar åter fram under blomsterutdelningen för att föreviga kändisen. Denna gång på behörigt avstånd. Med blossande kinder.

Bildserien är makalös. Och historian blir rolig att berätta för barnbarnen när han själv är pensionerad yrkesfotograf. Tänker jag. Som redan letar oöm födelsedagskamera till femåthalvtåringen. Och gläds åt att förmågan att fokusera går i arv.

Den breda vägen

till publikens hjärtan stavas bubbel, bensprattel och balkongbuffé.

Där fanns något för alla smaker. Såväl smäktande som snyggt solo i Anthem ur Chess var sönernas favorit ("han den långe är snyggast och sjunger bäst, blinkblink"), medan vännerna kanske gillade Jesus Christ eller Chicago bäst?

Hårresande, höga-som-hus i hilarious Hair med i många fall äkta hippieutstyrslar anno '68 var det grövsta publikfrieri man skådat, men samtidigt ett enda asgarv rakt igenom för vännen E (tillika barnens valda låtsasmoster) och mig. Som kämpade med kvävt fnitter, preciiis som back in da school day.

Ut ur dimman

Hyfsat mör med lite lätt dimmig blick fångad av just hemkomna greksonen efter hopp & lek i sommarvärme, rep, lyckad konsert och balkongbuffé med vänner och familj. Somnade ovaggad omgiven av prinsarna. Lyckad dag. Som betydde massor.

- Tack för idag. Tänk att du kunde vara med!, sa körledaren.

Ja, tänk va.
Det trodde ni inte för ett år sen'.
Jos - ALL: 2 - 0

Alla känner apan

Dagens "sanning":

- Mamma och jag ska gå hem och plocka bland alla hennes diamanter sen. Jag får leka med dom hur mycket jag vill för hon har så många.

På dagens dagisutflykt, som ALLA 36 barnens föräldrar tagit ledigt för. Vilket aldrig hänt tidigare. Men så har vi sällan skådat en så vacker dag efter millenniets längsta vargavinter.

Hur som helst så känner jag långtifrån alla vuxna. Men många av dem vet nu vem jag är, det rika trollet med mikrofonkrull som inte var med på förra årets utflykt eftersom hon då - stackars arma sate - låg isolerad på sjukhus och pumpades full med cellgifter. - Men så synd är det alltså inte om henne. Hrmpf. - Kan de tänkas tänka.

Att sonen babblade om briljanter egentligen rör billigt blingbling som letats fram ur gömmorna för att fungera som rekvisita medan brudarna sjunger om diamanter förblev tyvärr en väl förborgad hemlighet. Inser jag nu. I eftertankens kranka blekhet.

Medan jag repar text:
Men grow cold while girls grow old
but we all loose our charms in the end
(...)
Diamonds are a girl's best friend

F ö såg vi både Per Gessle och Peter Dalle på promenad idag. Dock inte tillsammans. Men lika illa klädda. På väldigt olika vis. Den förste har nog råd att låta frugan bada i ädelstenar. Som barnen kan skryta om. Sanningsenligt.