Fotbollsskola för 35-åringar?

- Jag spelar i det spanska laget. Du vet ju att det är varmt i Spanien, så man behöver faktiskt inte mer kläder än så här. Så det så.

Lillebrors logik är klar som korvspad. Allt medan de för dagen tio Djurgårdslagen i knatteskolan spelade i både underställ och överdragskläder. Och jag höll mig varm genom att kicka boll.

Vilket till min förvåning är riktigt roligt. Eller, det visste jag ju. Men jag blir lite förundrad över exakt när det blev så kul. Förmodligen precis nu. Barn är ögonöppnare. Eftersom jag fått höra sedan barnsben att jag har dåligt bollsinne har jag hållit mig borta från dylika sporter. Så fasen heller, jag är väl inte sämre än många andra?! Och även om det råkade stämma, vad spelar det för roll?

- Du är bäst i världen, mamma. Jag tror visst att det finns fotbollsskolor för 35-åringar. Annars startar jag en. Tills jag får börja i spanska skolan. Då måste vi flytta dit. Det blir väl bra, så lär vi oss både fotboll och spanska och slipper frysa?

Treflugssmäll. Eller hat trick.
Gammal hund lär sig sitta.
Off side kan jag också.
Så det så.

Juicy i underlandet

Möte med en chockrosa Ipad laddad med Alice in Wonderland. Och flipper! Allt medan sällskapet pudrar sig lite.

Ett par timmar med Esset och Tro, hopp & kärlek.
Över smarrig långlunch på Kulturhusets Panorama.
En stund efter yrselframkallande träningspass.
Vilket beror på tröttheten från kvällen före.
Och storstilade planer sätts i verket.
I'm back in wonderland and I'm lovin' it!

Tonårskjol

"Jeans är vårens måste-plagg"
Eller hur?

Igår:
Djurgårdsvarvet med mammorna.
Laktosfri latte i lä på KMK med hödljudda handsfreejoggingpapporna.

Tudelad inför fyndet, en jeanskjol med lackskärp. Från barnavd. Då allt på dam var för stort. Billigt. Då man får vad man betalar för. Men därför aningen kort? För en tvåbarnsmorsa på 35½.

Asiatisk grillmiddag på Berns med bubbelgladaste kören. Ris och ros från juryn. Och roligaste kommentaren från publiken:

- Vem var den söta tonåringen längst till vänster?

Så jag tar väl på mig tonårskjolen. När solen återvänder. Något den här tjejen säkert bär. För att bli trodd. Eller så tog hon brallorna ovan. Och misstogs för någon annan. Det är ju grymt jobbigt när folk tvekar om ens ålder.

Storebror och Stålhenrik

möttes idag, på Hellsingsk körkonsert i Oscarskyrkan.

Henrik som konferencier och min tekniktokige T som fotograf med kikarsiktet inställt på kompisen E. Som sjunger i kören T vill gå med i.

Pressfotografen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och knäppte en serie på 102 bilder, en stilstudie endast av E, som i sin tur tappade fokus på sången. Men vilken show det blev, då kören på den kanten upptäckte sin nye beundrare med illrödlysande Iphone i handen.

Ingenting fick dock komma i vägen för ambitionen. Jobbigt då med skymmande publik, notställ, körledare och just det, konferencier. Som så sent som i julas var den stora idolen. Vilken nu skojade friskt med denne gravallvarlige paparazzi, som dock viftade bort det glada, kända ansiktet som ju hindrade honom att fånga vännen. Lönlöst.

När storebror var så nära att han nästintill tog plats i kören, mitt under Herr Gurka, tyckte lillebror att det fick vara nog, tassade fram och teaterviskade åt brorsan att:

- Nu räcker det. Gå tillbaka till mamma!

Först då inser vår plikttrogne arbetsmyra att hela den fullsatta kyrkan, inklusive Stålhenrik har fokus på honom, som koncentrerar sig på uppdraget att fota E. Snabbare än en oljad blixt är han tillbaka hos mig, men kommer på att Stålhenrik nog blev ledsen när han inte fick tillbörlig uppmärksamhet tidigare och pilar åter fram under blomsterutdelningen för att föreviga kändisen. Denna gång på behörigt avstånd. Med blossande kinder.

Bildserien är makalös. Och historian blir rolig att berätta för barnbarnen när han själv är pensionerad yrkesfotograf. Tänker jag. Som redan letar oöm födelsedagskamera till femåthalvtåringen. Och gläds åt att förmågan att fokusera går i arv.

Den breda vägen

till publikens hjärtan stavas bubbel, bensprattel och balkongbuffé.

Där fanns något för alla smaker. Såväl smäktande som snyggt solo i Anthem ur Chess var sönernas favorit ("han den långe är snyggast och sjunger bäst, blinkblink"), medan vännerna kanske gillade Jesus Christ eller Chicago bäst?

Hårresande, höga-som-hus i hilarious Hair med i många fall äkta hippieutstyrslar anno '68 var det grövsta publikfrieri man skådat, men samtidigt ett enda asgarv rakt igenom för vännen E (tillika barnens valda låtsasmoster) och mig. Som kämpade med kvävt fnitter, preciiis som back in da school day.

Ut ur dimman

Hyfsat mör med lite lätt dimmig blick fångad av just hemkomna greksonen efter hopp & lek i sommarvärme, rep, lyckad konsert och balkongbuffé med vänner och familj. Somnade ovaggad omgiven av prinsarna. Lyckad dag. Som betydde massor.

- Tack för idag. Tänk att du kunde vara med!, sa körledaren.

Ja, tänk va.
Det trodde ni inte för ett år sen'.
Jos - ALL: 2 - 0

Alla känner apan

Dagens "sanning":

- Mamma och jag ska gå hem och plocka bland alla hennes diamanter sen. Jag får leka med dom hur mycket jag vill för hon har så många.

På dagens dagisutflykt, som ALLA 36 barnens föräldrar tagit ledigt för. Vilket aldrig hänt tidigare. Men så har vi sällan skådat en så vacker dag efter millenniets längsta vargavinter.

Hur som helst så känner jag långtifrån alla vuxna. Men många av dem vet nu vem jag är, det rika trollet med mikrofonkrull som inte var med på förra årets utflykt eftersom hon då - stackars arma sate - låg isolerad på sjukhus och pumpades full med cellgifter. - Men så synd är det alltså inte om henne. Hrmpf. - Kan de tänkas tänka.

Att sonen babblade om briljanter egentligen rör billigt blingbling som letats fram ur gömmorna för att fungera som rekvisita medan brudarna sjunger om diamanter förblev tyvärr en väl förborgad hemlighet. Inser jag nu. I eftertankens kranka blekhet.

Medan jag repar text:
Men grow cold while girls grow old
but we all loose our charms in the end
(...)
Diamonds are a girl's best friend

F ö såg vi både Per Gessle och Peter Dalle på promenad idag. Dock inte tillsammans. Men lika illa klädda. På väldigt olika vis. Den förste har nog råd att låta frugan bada i ädelstenar. Som barnen kan skryta om. Sanningsenligt.

Min kopp te

Lägger lillebror med konsertnerver inför morgondagens underhållning och byter det äckligt förutsägbara balkongvinet mot soffsoftarte och tända ljus.

Tråkigt, men mer min kopp te
än att fyllna till på surt rosé.

Balkongvin

Rosé på balkongen framför ballongen

Efter en heldag i solen under de blommande äppelträden i Rosendals trädgård gör jag som så många andra. Men för mig är det premiär för

ett glas rosé på balkongen

men alltså nej, det är inte alls min grej. Har i mitt stilla sinne lett i mjugg åt alla rosalkisar på ballar. Och lär fortsätta med det.

Sent tv-tips

Galet underhållande.
Public service, så klart.

Helt klart värt att inte premiära sig på stimmig terass. När man kan sitta på ljummen balkong, eller jag menar steka plättar, och samtidigt titta på sanslösa Flight of the Conchords. I kvällens avsnitt utan strängar, men med sockerbitar i brallan.

Stekare

Låtsassteker.
Inte på F12 terassen.
Som sig bör.

Nej, här är plättar beställda.
Till solstrålens djurgårdsutflykt imorgon.
Som är smyginköpta tidigare idag.

Gräddas nu.
Tror han.
Som snusar sött.

Erkänner härmed att jag aldrig varit och inte har intentionen att bli en bullmamma. Här är det fadern som står för husmanskosten medan modern experimenterar å det vildaste i kösregionerna. Gärna på högsta temperatur, med förkolnat resultat. Men man lär så länge man lever och ger upp gör jag som bekant aldrig.

Så i plättlaggsfaderns frånvaro prisar jag butikens färdiggräddade.
Samt sonens favorit: sprutgrädde och rårörda lingon.
Och satsar lite extra på tillbehör jag kan:

Hemplockade, styckfrysta havtorn, hallon, blåbär. Fruktsallad med tre sorters melon, samt mango, kiwi, granatäpple och passionsfrukt toppad med torkade tranbär, nötter och balkongens citronmeliss. Repris på den här ungefär.

Och eftersom utflyktsmålet är Rosendals trädgård kan det ju hända att jag som av en händelse bara råkar slinka in i butiken, som ligger intill toaletten som sonen alldleles säkert måste besöka, för att förhöja matnöjet med en nymustad äppeljuice. (Jos till jos liksom. Trots dagisutflykt. Oetiskt?)

Matchat

Tår ton i ton
med min pelargon
annars i blommiga skodon
allt efter våryster person.

Syskonkärlek

Prinsbröder kröner varandra i rättvisans namn

Gräsänkeveckan med lille prins sol är så förunderligt lugn, fin och rakt igenom fantastisk att jag knappt hinner sakna tussilagopojken som lever livets glada baddagar med mormor & G i Grekland. Där han ivrigt samlar snäckor åt lillebror och inte har tid att prata med mig. Resan är det avbrott han behöver så väl, eftersom han har en påtaglig, inneboende oro i kroppen. Inför allt det nya med skola och livet som stor, men kanske mest beroende på hans fruktan för min sjukdom. Och det smärtar mig så att han ska behöva känna så.

Lillebror i sin tur kramar och pussar bort alla orosmoln på himlavalvet, är nära, nära för att i nästa ögonblick ha torkat tårarna redo att gå vidare i livet. Men om kvällen, när vi lägger oss, så kommer funderingar om livet och döden, liksom saknaden efter storebror. Så lillskorpan räknar ner dagarna tills idolen kommer hem igen, vänder sig om och somnar bekymmersfritt.

Så olika, ändå så lika.
Och jag älskar dem innerligt, så att det värker.
Skulle kunna gå i döden för dem, som alla föräldrar.
Men kämpar mot följdsjukan för att finnas kvar här.
För dem, med dem.
Så länge jag bara kan.

Jag ska bli en tant.
En stolt hönsfarmor.
Om jag har tur.

Frisyren är redan på plats.
Krullburr.
Spara eller klippa?
Färga öfreblått, kanske?

Da Capo på Broadway

Kom på Da Capos årliga, vårliga konsert. Vi bjuder på det bästa från Broadway ackompanjerat av Anders Asps fantastiska trio. Missa inte!

Lördag 22 maj kl 17
Östermalmsgatan 69
Entré 100 kr, ungdom 60 kr, barn gratis

Bubbel och överraskningar serveras i entrén från kl 16:30, så kom i tid!

Willkommen, bienvenue, welcome ...

Status u a

... men kanske inte riktigt. Om jag ska vara ärlig. Och ärlighet vara som bekant längst.

Egentligen är den rätt anmärkningsvärt dålig. Magstatusen. Men det struntar jag i. Eller försöker. Samtidigt som jag försöker lära mig leva med den kroniska följdsjukan. Varför lägga energi på att oro? Jag menar, jag lever ju!

Så solen skiner, jag är solo med finaste prins sol och jag tränar bort allt vad oro heter. Och äter med stora och små vänner i parken. Morgon, middag, kväll. Eftersom ingen vill gå in. Men mest italiensk glass i stora lass. (Samt mår illa. Men det behåller vi inom parentes.) Livet är fint.

- För så är det bara.

Säger lillebror i sommarpyjamas på balkongen i kvällssol och slår ut med händerna.

Status utan anmärkning, med andra ord.
(Inte mycket att dryfta om bloggledes således.)

Kosläpp

I dubbel bemärkelse.

- Kossan släpper sig! Är det därför det heter kosläpp?, undrar lillebror fogden som passande klätt sig i gummistövlar, jeans, manchesterkavaj med skinnskodda armbågar samt keps. I första 23-gradiga sommarvärmen.

Hästporr

Vän av ordning, tillika finaste grannen, undrar nog vad jag gör uppe mitt i natten. Eftersom jag brukar släcka senast tio men oftast redan åtta.

Jo, här lyser flitens lampa i skärgårdsstugan.
I väntan på nattfilmen.

Fyran visar hästporr mellan kl 00:45 och 04:00.
Åtminstone om man är ryttare utan häst.
Då pälsdjur nu är förbjuden frukt.
För mycket baskilusker.

När avhållsamheten varit en dygd alltför länge är till och med hollywoodska manér okej. Jag erkänner: jag ser Mannen som kunde tala med hästar. Och jag njuter av dammet.

Dessutom har doktorn lovat att jag får rida ut i sommar. Om jag får hästen serverad och håller mig borta från den förfärligt farliga stallmiljön. Så snälla sol, kom med dina flugor. Men det är klart, en fluga gör ingen sommar och jag bör säkert vänta med den där ridturen tills efter niomånaderskontrollen.

Inget är som väntans tider.
Eller hästporr en sen natt.

(... och så är jag lite småhungrig och dylika behov bör ju stillas eftersom de inte inträffar särdeles ofta. Genom att vara uppe så här sent slipper jag dessutom vakna mitt i natten och gå upp för att ta glömda mediciner, fiffigt! Positivt tänkande tar en långt. Imorgon bitti börjar en annan dag. Då tar jag nog sovmorgon ...)

Matriarkatet styr

Dagens klokord, från fyraåringen till halvåringen:

"Det är damerna som bestämmer allt. Hos oss är det mamma och i stora familjen är det mormor. Och det är ju bra."

Så talar en sann feminist.
Som för övrigt ska gifta sig med mig eller en fin pojke.

Ett barn av sin tid som givetvis valde en kula regnbågssglass i kiosken där han var årets första kund. Under premiärturen på storebrors cykel. Utan vare sig stödhjul, pinne eller jackhållande förälder.

Och precis i detta nu, medan dimman åter rullar in från Ålands hav, kommer nästa fundering:

"Varför är bebisfabriken stängd, mamma? Jag vill ha en lillasyster. Så att vi blir tre barn. Det är lite tomt här."

En bra dag

Morgonyogaklass vid havet med god vän.
Dock inte på soldäck eftersom dimman låg tät över nejden ...
Mentalt lugn, fysiken i harmoni. Efter några knakande leder.

Lättlunch med den ovanligt lilla familjen.
Kaffeslurk i soldis på altanen och telefon från nybadad grekson.
Lite rysfrys, men "kläderna gör mannen" enligt fyraåringen.

Snabbstäd, hastbak, varmdusch.
Bubbel och äpple/havtornspaj med färskaste fästfolket.
Och sötaste bebisflickan vi skådat.

Nu sparris, parmesan och Amarone.
Sedan honungsmelon, kalkon och feta.
Samt en liten tryffel från Singö choklad.

En dag som varit bra.
Endast lite morning sickness.
Och det kan ju alla leva med.

Resfeber

Resfeberfrossan i familjen har lagt sig en smula, efter att ha eskalerat till farliga höjder strax innan storebrors länge emotsedda avfärd. Men efter en fullständigt odramatisk tack-och-hejdå-föreställning var det tyst och tomt ett ögonblick innan fadern, modern och lillebrodern tittade på varann, familjekramades och konstaterade att nu är det bara vi kvar.

- Jag kommer sakna min storebror jättemycket, men nästa gång är det min tur att åka, innan jag börjar skolan. Nu leker vi tåg, jag är lokförare!, hojtar lillebror.

Första resan utan föräldrar. En hel vecka i Grekland med mormor och G. Vilken lyckost han är. Tänker jag medan jag sväljer en liten klump i halsen. Och fryser i dimman som väller in från Ålands hav.

Eller är det månne ett askmoln? Måtte det inte hindra utresan, men ännu viktigare i min egocentrerade värld är att det inte försenar hemresan. Jag har tvingats vara ifrån mina prinsar veckovis förut, i total isolering, men då fanns liksom inget alternativ. Kommer inte tussilagopojken tillbaka efter sju dagar bygger jag om Silverpilen till amfibiebil och hämtar hem honom för egen maskin. En lätt match i sammanhanget.