Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.
- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.
Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.
Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, vilket inlägg.
Och vilket dilemma.
Jag blir glad och varm av tanken att här finns människor som noterar och tänker igenom situationen.
Kanske är det inget problem alls. Kanske skulle det kunna bli en grogrund för problem.
Jag tror att bland det viktigaste man kan lära barn och unga människor är att alla är olika.
Man kan tävla i allt möjligt. Men inte ens de få utvalda som står på startlinjen för att springa 100 m i OS har lika förutsättningar.
Man är olika bra på olika saker. När "Idol" kom var det "förnedrings-TV" för att juryn sa rakt ut till sökande att "Men du kan ju inte sjunga!"
Det var förnedring i ett land där "alla kan bli allt, alla kan bli vad de vill".
Det är ju inte sant. Det är ju att invagga folk i falska förhoppningar, som i förlängningen faktiskt blir förnedrande.
Tillbaka,
är det inte att man som barn mäter sig just så, i år, månader, vem är äldst? Ok, du sprang fortare än mig, men du är ju äldre än mig! (Lära sig att han/hon kanske helt enkelt springer snabbare, men jag kanske är bättre på matte, eller guitar hero)
Läste om hur man uppfattar tiden annorlunda beroende på hur gammal man är. Om du är 5 år så känns tanken på 1 år som en evighet. Om du är 45 år så är 1 år no big deal. På vuxennivå skulle ingen garva och säga att ha ha, du är ju bara 47, alla vi andra är 48.
Ja, nu svävar jag ut. Träffade en familj med en liten autistisk dotter idag och det fick igång tankarna. Sen det här inlägget.
Kram!
Oj! Vad lillebror är tidig!! Min lilla prins är inte helt på det klara med detta än kan du hälsa den exakt ett år yngre storebrodern. /K
Men åååh, de är ju så bra båda två. Hälsa dem det. Och precis som Godiva säger så är man bra på olika saker. Storprinsen är först med att vara klur- och mästerfunderaren numero uno och lillprinsen är den lille sprallen nr 1.
Bisou E
Lovely Godiva, du kloka kvinna, tack för din kommentar. Skönt att någon förstår. Många viftar bort, eller vad värre är, skuldbelägger i stället. Fortsätt sprida dina tankar, önskar bara att fler fick ta del av dem. Klokbok? Blok? I väntan på öppen blogg. Hoppas att den tiden kommer åter. Kämpa på. Kram!
K: det ska jag hälsa, fölsedagsbästisens dåd är lag.
E: storebror är matematiksnille, jämförelsevis. Sin fars son. Medan lillebror är sin mors dotter i en pojkes skepnad. Men man ska ju inte jämföra. :-)
Skicka en kommentar