När jag tänker tillbaka på våren och sommaren är allt som i ett töcken. En dimma, med några ljusglimtar - underbara barn, familj, vänner, personal - som jag väljer att minnas. Resten kan jag inte ta itu med ännu.
Så alla ni som snällt tipsar om modiga cancerbloggar: Jag är inte där än. Läser ett fåtal, men blir bara väldigt sorgsen och arg när jag tar del av andras öden. Vi har alla vitt skilda överlevnadsstrategier, men min är att fokusera på det goda. Därör blir jag illa berörd av dem som undrar "varför jag?". Jag försöker, men kan inte för mitt liv förstå frågeställningen. Kanske har jag extremt låg toleransnivå? Kanske är jag oerhört naiv? Alldeles säkert är att jag är livrädd för att bli bitter. Jag vägrar att vara ett offer.
Det är som bekant inte ett dugg synd om mig. Det är visserligen en tuff erarenhet min familj får, men vi blir väldigt starka av den. Jag råkar vara drabbad, men jag SKA ta mig igenom det här och stå som klar vinnare när matchen är över.
Men jag har varit med förr, så jag vet att när kroppen är läkt så kommer knoppen ikapp. Och då börjar nästa rond i fighten. Ska jag berätta en hemlighet? Jo, det är DÅ jag kommer att bli rädd på riktigt. När huvudet hänger med i farten. Rädd för att bli bitter. Bli en av dem som jag försöker lyfta.
Cancer är en baggis i jämförelse med offermentaliteten. Har du förlorat hoppet har du förlorat allt. Och för dig som undrade, så är det egentligen DET jag blir arg på när folk tycker synd om mig. Eller sig själva. Sluta med det. Överens?
Ibland blir jag vansinnig. Jag är mer än cancer! Den råkar bara ha drabbat mig just nu. Jag har aldrig haft "cancer" som etikett på ett inlägg förrän nu. Det här är ingen cancerblogg. Eller?
5 kommentarer:
Bloggen är ju vad du gör det till!
Vill du göra det till en i dina ögon "cancerblogg", så varsågod. Jag kommer läsa då också.
Själv tycker jag att det är min lattekompis (vågar man skriva sådana ord?) med god kommunikationsförmåga som skriver om högt och lågt. Med humor. Vissa saker känner jag igen mig i, andra inte. En sak är dock säker; det är kul att läsa. Och i vår när jag har blivit frisk från min förkylning (inne på femte veckan, snart sjätte) då ska jag busa mig upp till hoods'en för lite latte, lite kramar, lite sol och mycket fniss! Det ser jag fram emot.
Kram kram!
Jag förstår precis din känsla! Jag har en muskelsjukdom (muskeldystrofi) som gradvis försvagar mina muskler och jag skriver rätt öppet om den på min blogg. Men min blogg är ingen sjukdomsblogg! Jag berättar det inte ens i min presentation. Jag är så mycket mer än min sjukdom! Och jag vill fokusera på all lycka jag har omkring mig.
@Callie
tack för att du läser och kommenterar. du är rak, omtänksam och bjuder på dig själv sat goda råd här och på Fb. ser fram emot en date IRL. krya, krya!
@Isabella
att hitta rätt fokus är en gåva. vilken fin blogg du har!
Jag googlade inte "cancerbesked" förrän jag kommit över min initialfas med bitterhet, hat och total svart skräck. Nu är livet ungefär som vanligt förutom ett stort hål i benet och de här jävla väntetiderna på nya provsvar och lättnad över att bebisen förmodligen kommer hinna födas innan de plockar ut den för att sätta in någon typ av behandling. Det rullar på.
Så trots att jag har en släng av bitterhet i mig så har tanken inte ens slagit mig att ge upp... ;)
Skönt att vi är fler som inte bara lägger oss platt på mage och inväntar döden.
Skicka en kommentar