Vaknade vrålhungrig häromdagen, piggare än på länge.
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
1 kommentar:
Bara sug. Sug i dej. Av allt som är bra för dej. Kärlek och vishet från kloka barn. Omtanke. Närhet. Trygghet. Kraft. Omsorg. Tårar. Livet. Vet du, jag är en fru nu. Jag gifte mej igår. Jag tänkte på dej där jag stod och log mot min man. Han kommer att hjälpa mej när jag behöver. Jag kollade ut över syrrans familj, Iafias familj och tänkte likadant. De kommer att hjälpa mej när jag behöver. Att jag tänkte på dej var för att det verkar vara så att du har ett stort kärleksfullt nätverk av människor runt dej. Som ett hav av kärlek dit du kan kasta dej från klippan. Eller ramla i om du inte orkar stå för stunden. Kramar till dej!
Skicka en kommentar