tisdag 14 juli 2009

Vrålapor i min mage


De tre musketörerna var här igår. Var lite provinsiellt hoppfull. I brist på annan lokalpatriotism.
Har ett komplicerat förhållande til min hemstad. Som har potential, men som hela tiden kommer till korta i jämförelsen med storebror Stockholm. Som ingen borde göra. Vi såg i alla fall fram emot några härliga timmar vid herrgården i Hammarskog, vid vattnet.

Åkte förbi familjegraven med utsikt över Ekoln och sa hejsvejs till gammelfarmor & gammelfarfar. Det är storebrors och min grej. Min farfar stod oss så nära. Han var en av de få som förstod att ett barn kan vara både blygt och busigt samtidgt.

Storebror har kvar en nyckel till gammelfarfar som han tar fram när han "ska prata med honom där han sitter bland molnen, fast just nu rider han på Magic (mormor & Nöstas ena häst som dog samma helg som vi fick ALL-besked, vilket orsakade större familjetrauma än mitt insjuknande - det är skönt med förnekelse) medan gammelmormor matar med morötter."

- Jag ville också hoppa över graven och prata med gammelfarfar!, surade hungrande lillebror efteråt.
- Nu måste vi skynda iväg för att äta. Gammelfarfar går ingenstans, höhö., skrockar Mumrik & jag.

Dumt gjort.
Tusen frågor följer.

- Varför då? Kan han inte gå? Men han är ju i himlen, jag ser honom!, hävdar storebor tvärsäkert.
- Ja, det kanske han är, man vet inte så noga. Själen är nog där, men kroppen ligger i graven. Eller nja, alltså stoftet ...

Vi har varit inne på diskussionen så många gånger förut och det smärtar barnen varje gång. Men vad gör man när de vill veta? Vi ljuger aldrig, men försöker förklara. Det går sådär. Hur gör du?

- Har ni brännt upp gammelfarfar så att han får plats i en urna? Och lagt honom i jorden?
Hur ska han då kunna hoppa & dansa, fiska & rida? Var är han egentligen?

Vi åker vidare mot maten, trodde vi ja. Herrgården är tvärstängd denna vackra sommardag. Vi kickar lite boll i slänten, jag mysryser vid tanken på alla skolutflykter, exkursioner med biologin, skogsorienteringar och dageneftervårbalenpicnicar jag upplevt där.

Inser att barnens magar vrålar när lillebror för en sekund blir en grinolle. Högst ovanligt. Så vi far vidare mot Skarholmen, på andra sidan viken i det fiiina Sunnersta.

- Tyvärr, vi stänger precis nu och ska städa inför kvällen., hävdar bestämd sommarservitör.
- Men snälla, vad som helst till barnen bara. Vi sitter ute, stör inte nån., vädjar vi.
- Tänk om alla skulle göra så. Hur skulle det gå? Jag har fullt sjå med att få alla gästerna som är här nu att gå!, svarar viktigpettern vresigt.
- Lilla vännen ... säger jag INTE, utan tackar för ovänligheten och packar in oss i bilen igen.

Vi kör vidare.
- Vilket äventyr va?, skrattar överraskande glad storebror.

Stannar till slut, i ren desperation, på Sunnerstaköket. En bättre sunkpizzeria. I konsumhuset. Men med erforderlig uteservering. På parkeringen. Jag får inte gå in i affärer, restauranger, caféer. Eller äta sånt jag inte lagat själv. Så de tre musketörerna delar barnens pizzabeställning:

- Du kocken, kan vi be och få pizza? Det ska vara räkor och skinka. Och mycket sallad till. Gärna tzatziki också med bröd bredvid. Har du det, tack?, undrar storebror.

Jag blir alldeles paff. Har sällan hört honom tilltala okända förr.

Den trötte kocken fixar pizzan och alla tillbehör, men ajajajaj i vrålapornas magar, vilken tid det tar. Storebror kämpar med tjurigheten men törs använda baskeluskbadrummet en lång stund. Lillebror hävdar bestämt att småpojkar bara kan kissa i buskar och vägrar gå på sunkhakstoan. Vi ger upp, så trots att vi är i Uppsalas enda finförort låter vi surkarten finna ett buskage bakom lastkajen för att få tiden att gå. Och slippa kissmiss.

Efter maten åker vi till nästa tusitattraktion. Det nya, Nordens näststörsta IKEA. Mannen gör en hjälteinsats genom att springa gatlopp genom varuhuset i jakten på ett par länge eftertraktade pinnstolar. Barnen och jag vaktar bilen i skuggan under den gigantiska byggnaden medan vi lyssnar på världens bästa present: "Lillebror" av Jujja Wieslander.

Sedan är det obönhörligen dags för tackochadjöföreställning utanför sjukhuset. Alla har lärt sig, så det går bättre och bättre dag för dag, tralala.

- Du får vara kvar i två dagar., säger lillebror med underläppen plutandes och håller upp två fingrar.
- Eller tre totalt, sen hämtar vi hem dig. Säg det till doktorn!, ändrar han sig sen.

- Nu ska vi hem till E och leka & äta. Jag kan hälsa honom att ni får träffas senare. För nu har vi faktiskt varit med dom jätte-mycket i sommar och du har inte alls varit med. Det tycker jag är dåligt. Men jag kan förklara för hela familjen att det inte är ditt fel. Ska jag det?, undrar fundersamme T.

Jag pussar och vinkar och klarar det med bara en liten klump i halsen. Kommer in i svala vestibulen och ser en godisautomat. Oanade möjligheter till tröstätning öppnas för mig, som inte får gå in i sjukhusets butik. Köper en påse Djungelvrål, möter tvillingsystrarna som erbjuder sig att blir skärgårdssystrar hemma hos oss, så jag slipper vara inlagd.

- Vi solar och ger injektioner, du vilar i skuggan och din underbare man verkar ju ändå fixa precis allt runtomkring!

Strålande idé. Lite vin och grill på det. Och massor av skratt. Undrar om nye, sparivrige sjukhusdirektören, "Enkronan" kallad, misstycker?

Tillbringar kvällen med att fylla magen med vrålapor. Vaknar några gånger av torr mun och vrålande apmage. Blir medveten om syndandet. Somliga straffas direkt. Godis en måndag, va?

Tittar på filmer och foton från mina egan vrålapors födslar. Och får äntligen gråta hejdlöst.

4 kommentarer:

skatan sa...

Jag ser att du har etiketterat ditt inlägg med "trams". Det är väl det sista man kommer att tänka på. Trams. Nej den finaste berättelsen om dig och din familj, om det existensiella ... om livet ... är det. Jag kan inte finna någon etikett men absolut inte trams. Jag önskar dig allt gott och att du skall bli frisk mycket mycket snart ... genast. Kramar!

Anonym sa...

Skatan skrev att du inte räds trollen. På sin blogg. Varför skulle du vara rädd för troll? Sicken skata, hahaha. Men fint skrev hon om dej. Och om annat.

Jos sa...

@Skatan
du har rätt, igen. jag har nu ändrat etikett. valde den samtidigt som rubriken. det skulle bara bli en kortis om hur dumt det är att äta godis. trams alltså. :)
@tandgnisslur
tack för att du ledde mig till Skatans inlägg. missar mkt med min cytohjärna på lågvarv.

Aggie sa...

Enkronan! Hahaha! På mitt sykhus kvalifiserer hermed direktøren som Ti-øringen...

Deler et litet glimt fra min hverdag, bare sånn alikevel: I går når jeg avleverte elskede datteren i barnehagen, dristet jeg meg til å ha bløtt, nydusjet hår, og ingen sminke på. Hun visker i mitt øre, når hun klemmer meg:

-Jeg mener ikke å være slem, men du ser litt stygg ut...