Det var kallt.
Jag låg naken på en kall brits blick stilla i en märklig ställning i tre timmar.
Jag var rädd.
Leukemin strålas bort men risken för andra cancerformer orsakade av just denna strålning var väldigt närvarande.
Ont ska med ont förgöras. Tydligen.
Krampen och frossan satte in, jag fick men ville inte göra uppehåll.
Så jag gjorde som jag brukar. Tänkte framåt, på mina fina, log genom tårarna och kände sedan er styrka. Alla ni som stöttar i tanken.
Så det gick.
Snabbare än jag trott.
På några timmar var det över.
Och biverkningarna jag lider av lämnar vi därhän.
Men jag är tacksam för att den dagen är till ända.
Och för att ni finns här och där.
Lite varstans.
Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh vilken pärs, kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det var. Trots en mycket bildlig beskrivning. Joinar dig i din tacksamhet att dagen är genomgången och förbi.
Och är lycklig att läsa din uppdaterade blogg :)
dunderkramar
esset
Sem en varmende gel, en smertelindrende kuldekrem, en beroligende duft ønsker jeg at de varme tanker jeg sender kan være. Alt ettersom behovet oppstår. Kraft og styrke! Til deg, og musketørene...
Skicka en kommentar