söndag 20 september 2009

Teknikens under

Förkylda familjen fick stanna hemma hela helgen, men vad gör väl det när jag kunde träffa mina nybadade pyjamasprinsar precis före läggning via datorn?

De visade stolt upp vårt nya hem genom att ta mig på en rundtur. Den ene hanterade webbkameran som skakig handkamera likt dogmaskapande von Trier, medan den andre kommenterade allt bärandes på datorn tätt efter kameramannen.

Och nu när jag äntligen sett allt på plats kan jag konstatera att våningen var värd att vänta på. Renoveringen tog sin rundliga tid, några obehagliga överraskningar ökade på väntan ytterligare, de tre musketörerna tvingades bo i en opersonlig tillfällig bostad några veckor men nu har vi det hem vi längtat efter och drömskt började kika på för tre år sedan.

Det är med bostadsångesten som med leukemin två skeenden av helt olika dignitet men som inträffat samtidigt. Vi köpte vår drömvåning när jag precis åkt in akut för rygg- och ledbesvär och urusla blodvärden (som läkarna iofs inte kopplade samman med min sjukdomshistoria, trots mina påpekanden, så jag ringde ALLvetaren i Uppsala som tur var) och sålde vår gamla lägenhet kvällen innan vi fick skukdomsbeskedet. Det har varit några bakslag och jobbiga väntetider, men efter en tuff och ganska lång resa börjar jag ana slutdestinationen. Leukemin är utrotad, transplantationen är genomförd och jag mår något bättre idag efter en ganska smärtsam tid.

- Mamma, nu när vi har flyttat in och du börjar bli frisk ... du, ska jag säga dig en sak? Aaatt snart kan du också flytta hem!, konstaterar lillebror och skrattet bubblar upp inom honom tills han kiknande ställer ner datorn och tillsammans med storebror utför en galen glädjedans.

En förundrad kvällssköterska från förr kommer in för att koppla ännu ett dropp utöver de fyra jag redan har och hon får också vara med i lyckoyran. Och barnen kan "hålla koll på slangarna", deras självpåtagna uppgift sedan resans start.

Även en före detta dinosaurie som jag erkänner att undrens tid inte är förbi. Tekniken gör allt möjligt. Och det tar inte särskilt lång tid. Inte ens att få mikromjukisens fruga att bli en äppelälskande IPhone 3GS-freak. Jag fick presentbrevet av vännerna på min 35-årsdag, och fick den i min hand på min nya födelsedag en dryg vecka senare. Men så blev jag ju 22 då. Och är inte längre en medelålders dinosaurie. Vem är du?

6 kommentarer:

pappa sa...

Times will come, I´m sure! Hoppas nu att min koll i Östermalmsnytt vid besök i tidig vår, som (tror jag) påverkade dig och Niklas till handling blir nåt väldigt bra! Annars får ni skylla på morfar! Hursomhelst efter ett antal bekymmer finns nu ett nytt hem för "lilla familjen Engfelt"! Där kommer ni att må bra hoppas jag. Inte bara hoppas, jag förväntar mig det! Looking forward to visit you! Jag kan hjälpa till att t.ex. hänga tavlor, om ni vill!

BAMSEKRAM pappa i Gävle (och A-C)!

Mamma Hoppsan sa...

Åh, jag är en 30 årig sjuksköterska på en annan hematologavd. i regionen. Tvåbarnsmamma och fru. En rödvinsälskande avdankand partyprinsessa med en djup passion för mänskliga rättigheter.

Jag läser din blogg dagligen, jag rekomenderar den till några av mina patienter.
Jag beundrar dig massor och hoppas så innerligt att du från och med nu kommer bli bättre, dag för dag, bit för bit på väg mot ditt nya liv dom fd. leukemipatient.

Kram!

Den hemska tvillingen sa...

Å jag är en enkel (eller komplicerad) kvinna som sitter här och glädjegråter åt pyjamasprinsarna och deras filmande, välkommenhem-skuttande och ditt tillfrisknande.
Vad du måtte vara stolt över dem och vad den store prinsen måtte vara stolt över dig.

Lev väl.

Singelmamman sa...

Frånskild, lycklig, 45-åring med ny vän vid sidan och världens bästa tonåringar. Gott om vänner att sitta till långt in på nätterna med och lösa alla livets gåtor. En gåta vi borde ta itu med är att utrota vissa eländiga sjukdomar, men vi inser (kanske!) våra begränsningar.
I övrigt som folk är mest, när de är som folk.

lisa sa...

heh ja jag är ju som du vet nybliven mamma, snabbpratande otålig och för det mesta glad. har lugnat ned mig något sen lillan kom. Blir knasig om jag inte har kontakt med mina kära, familj och vänner. älskar därmed facebook, datorn med internet och har för en vecka sedan gett upp kampen om att inte skaffa iphone. den är i min hand om ett par veckor lovade hjälpsamme teliamannen.
jag älskar apple och gav gladeligen upp PC för omkring fyra år sedan.
är ganska lat också, iallafall vad gäller motion. trodde jag skulle gå timslånga promenader varje dag sen baby A. kom. men icke.
än i allafall.
längtar till jag får börja rida igen när jag fått OK från Barnmorskan att underredet inte trillat ut vid tre månaderskollen.

Aggie sa...

OG her har du en svensk/norsk sykepleier. Jeg leser deg jevnlig, og er så imponert over din evne til å beskrive dine opplevelser. Du har virkelig skrvendets gave. Du er en inspirasjon for meg i mitt arbeid, som kan være en utfordringe. Min pasienter er ofte alvorlig syke, men ikke alle har slike sterke sjeler som du har. Du er, virkelig et unikum. Og jeg gleder meg til å få høre at du har kommet hjem til Musketørene. For det gjør du!