Vaknade med ett leende.
Och en tår i ögonvrån.
Allt var dubbelt denna känslostormarnas dag.
Såg fram emot att äntligen träffa mina prinsar efter fem plågsamma dagar inomhus.
Kände den största rädslan fara genom mig. Tänk om jag förlorar dem?
Eller snarare att de förlorar mig.
Vågade tänka, känna det värsta.
För att sedan övertyga mig och de mina om att detta är det bästa, det enda.
Fick ett fint besked av finaste vännen.
Gick sedan ut och mötte mina musketörer.
Hoppade, studsade, lekte en stund.
De följde med tillbaka och lyste upp mitt hörnrum.
Var med under förberedelserna.
Lugna, trygga, nöjda.
Ett odramatiskt "hejdå, ses snart".
Sen var det bara älsklingen och jag.
Redo för det nya livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar