Odramatisk patientbandsklippning efter dramatisk födsel. Äntligen hemma från BB Sthlm med universums finaste lillebror, 15 timmar ung.
Tog sovmorgon.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.
In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.
In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.
- Du mår bra, eller hur?
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.
Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.
Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.
Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.
Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.
Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.
Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.
Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.
Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.
Solen skiner och snart är mina skyddslingar här för att hämta hem mig.
Till solvarma klippor.
Spänstig sparris.
Och en skog full av blåbär och smultron.
Som jag längtar.
4 kommentarer:
Åh,vad glad jag blir att du får åka till din familj och mysa! Njut av skog och hav också.
Mina barn älskar verkligen att plocka bär så vi gjorde en mumsig paj på blåbär och smultron häromdagen, mmmumsfillibabba.
Kramar från oss alla på jobbet via mig.
//Cosmo
Sååå himla kul att du får komma hem. Att bandet klipptes "det avskydda" ... och snart plockar du bär tillsammans med dina barn och guube. Blåbären är nog snart ätmogna. Kram!
Trodde inte att denna morgon kunde bli så mycket bättre men nu tog glädjemätarn ytterligare ett skutt. Jajamensan, där satt den. Hem Jos, du ska hem, underbart!
Nyyyyyyyyyyyyyyyyyyyt!
Skicka en kommentar