Vår solstråle fyllde 2 år igår. Vilket i sig är helt ofattbart. Vår lillebror, bebisen, har blivit stor.
Omåttligt stolt svassade han runt och sjöng "ja må jag leva" för sig själv. Hela dagen.
Storebror var om möjligt ännu stoltare. Han hjälpte till att fixa efterdagisfika i syrénbersån med kompisarna. Talade om för ivriga vänner, med kliande fingrar att "det är faktiskt Nils som fyller år, så han får öppna paketen själv." Varpå lillebror bad storebror om hjälp med tejpen, snörena, pappret. Team work.
När alla gårdgäster knatat hem kom våra småsyskon, tillika barnens gudföräldrar, på middag. Kalaset fortsatte inomhus. Vi storasyskon var trötta av ansvaret, anspänningen och arrangemangen, men lyckliga. Trött Truls somnade till exempel i soffan, stolt, glad och helt förbi.
Jag är inte särskilt släktkär. Den väljer man ju inte, i motsats till vännerna som man funnit för att värdegrunden är densamma. Men det är något speciellt med syskonkärlek. Det finns nog inga andra än ens syskon som man kan bli så irriterad på, men som man ändå älskar helt förbehållslöst, när det kommer till kritan.
När vi väl ses är allt groll glömt. Det gör inget att alla inte setts samtdigt sen vårt bröllop. För snart fyra år sen. Diskussionerna tar vid där de slutade sist. Och vi bara myser av välbehag.
Och bestämmer att nu ta en helg på landet för att ta igen förlorad tid, komma ikapp och bara vara rara. För vi har ju helt uppenbart saknat varandras sällskap. Lovar att det aldrig ska dröja så länge mellan träffarna igen. Men vi vet ju att det högst troligt kommer att göra det. Vilket är helt okej. Vi är ju syskon, och finns ju alltid där om det blåser, eller gör vi det?
Mina gjorde inte det, men eftersom de är mina (styv)syskon så har jag förlåtit dem. Jag har förmodligen svikit dem också någon gång, eller kommer att göra det. Så bråkar vi lite, och går vidare. Syskonkärlek är den mest förlåtande sorten. Varför kan inte alla relationer var lika okomplicerade?
Omåttligt stolt svassade han runt och sjöng "ja må jag leva" för sig själv. Hela dagen.
Storebror var om möjligt ännu stoltare. Han hjälpte till att fixa efterdagisfika i syrénbersån med kompisarna. Talade om för ivriga vänner, med kliande fingrar att "det är faktiskt Nils som fyller år, så han får öppna paketen själv." Varpå lillebror bad storebror om hjälp med tejpen, snörena, pappret. Team work.
När alla gårdgäster knatat hem kom våra småsyskon, tillika barnens gudföräldrar, på middag. Kalaset fortsatte inomhus. Vi storasyskon var trötta av ansvaret, anspänningen och arrangemangen, men lyckliga. Trött Truls somnade till exempel i soffan, stolt, glad och helt förbi.
Jag är inte särskilt släktkär. Den väljer man ju inte, i motsats till vännerna som man funnit för att värdegrunden är densamma. Men det är något speciellt med syskonkärlek. Det finns nog inga andra än ens syskon som man kan bli så irriterad på, men som man ändå älskar helt förbehållslöst, när det kommer till kritan.
När vi väl ses är allt groll glömt. Det gör inget att alla inte setts samtdigt sen vårt bröllop. För snart fyra år sen. Diskussionerna tar vid där de slutade sist. Och vi bara myser av välbehag.
Och bestämmer att nu ta en helg på landet för att ta igen förlorad tid, komma ikapp och bara vara rara. För vi har ju helt uppenbart saknat varandras sällskap. Lovar att det aldrig ska dröja så länge mellan träffarna igen. Men vi vet ju att det högst troligt kommer att göra det. Vilket är helt okej. Vi är ju syskon, och finns ju alltid där om det blåser, eller gör vi det?
Mina gjorde inte det, men eftersom de är mina (styv)syskon så har jag förlåtit dem. Jag har förmodligen svikit dem också någon gång, eller kommer att göra det. Så bråkar vi lite, och går vidare. Syskonkärlek är den mest förlåtande sorten. Varför kan inte alla relationer var lika okomplicerade?
4 kommentarer:
Ha ha, jag hoppas du är ironisk... För finns det något som är så icke-förlåtande som syskon i luven på varandra? Kanske just för att man bär på så mycket bagage? Jag vet ju inte, har inga själv men har sett på nära håll hur syskon kan bli ovänner för livet.
Huvudet på spiken, spiken i kistan. Du vet, trots avsaknaden av syskon, hur det är med familjerelationer ... Fick ni besök i helgen?
Nix pix, besöket ställdes in i sista sekund och som det verkar nu åker jag inte ner heller. Så då spenderar vi helgen i stan.
Tack för senast och supergod havtorn - sonen tjatar fortfarande om "dom små gula"...
oväntat? men vad synd. även om en långhelg i den här stan inte är något att förakta. vi är i F-bo 30/4-4/5. om inget oförutsett inträffar. man vet aldrig ...
Tacks själva. T lånar just nu rosa hatten som nattmössa "för jag vill tänka på K & C när jag sover". ni är välkomna till Roslagen för att skörda "dom små gula" i augusti. de växer som ogräs på stränderna. få plckar, eftersom de är svåra att få väck från buskarna. bästa barnarbetet. :-) våra barn kryper in mitt i busken och äter sig utåt, så sticks inte taggarna.
Skicka en kommentar