Tänk att ett ögonblick, en enda förbizappad bildruta, kan få mig att frysa till is samtidigt som jag kastas tillbaka nästan tio år i tiden. Och då är dödarcellen, trots namnet, en bra cell.
Fy fan. Jag överlevde eländet, fysiskt och mentalt, och förändrades fundamentalt. Men inser att rädslan för den elaka sjukan alltid kommer att finnas kvar. Inte för egen del. Nu gäller det att hantera vanmakten att inte kunna skydda de små liven som är oss till låns, mot allt ont som skrämmer. Rädslan hålls i schack, långt bort, men är ändå ständigt närvarande på gott (ja, faktiskt) och ont.
Det som inte dödar, det härdar. Låter illa, men precis så enkelt är det.
Fy fan. Jag överlevde eländet, fysiskt och mentalt, och förändrades fundamentalt. Men inser att rädslan för den elaka sjukan alltid kommer att finnas kvar. Inte för egen del. Nu gäller det att hantera vanmakten att inte kunna skydda de små liven som är oss till låns, mot allt ont som skrämmer. Rädslan hålls i schack, långt bort, men är ändå ständigt närvarande på gott (ja, faktiskt) och ont.
Det som inte dödar, det härdar. Låter illa, men precis så enkelt är det.
Att äta eller ätas. Upp av leukemi.
Tjolahoppsansa.
Tjolahoppsansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar