Tidsoptimism är ett trist drag. Som jag tyvärr lider av. Uppvuxen i city of Uppis skyller jag gärna på att jag alltid haft så nära överallt. Gick rakt över gatan vid första ringningen för att komma till skolan precis innan läraren stängde dörren. Perfekt. Och så har det fortsatt. Dock har jag inte alltid kommit i tid. Ytterst pinsamt och riktigt fräckt beteende. Det medger jag, och skäms.
Blev med tiden uppfinningsrik vad gäller ursäkter, med oklar sanningshalt. Vilket alla 87 talen på vårt bröllop handlade om. Eftersom min äkta hälft också haft svårt att lära sig klockan. Men varken han eller jag var någonsin värst. Eller bäst, beronde på hur man ser saken.
En klasskompis kom med bästa förklaringen en morgon på spanskan: "Caramba, jag fick vattenplaning på cykeln, var tvungen att gå tillbaka hem och byta kläder och laga punka!". Som läraren godtog som den självklaraste saken i världen.
På senare år har jag förändrats fundamentalt, vilket är barnens förtjänst. Nu vet jag att allt alltid tar lite längre tid. Och har blivit tidspessimist. Vilket är underbart för alla vänner, som äntligen slipper vänta.
Nu kommer jag ofta en halvtimme för tidigt i stället. Och måste cirkulera runt kvarter, med en takeaway latte i näven. Smygkikar i fönster, läser en blaska och dagdrömmer tills det är okej att glida in på diverse möten, branschmingel och annat skoj. Det är inte klokt vad man hinner upptäcka mycket runt omkring. Sånt där som man bara skyndar förbi annars.
Så tack för den insikten, barnen. Nu ska jag bara lära er att bli lite mindre AlfonsÅbergska. Med våra gener lär det dock bli svårt.
Blev med tiden uppfinningsrik vad gäller ursäkter, med oklar sanningshalt. Vilket alla 87 talen på vårt bröllop handlade om. Eftersom min äkta hälft också haft svårt att lära sig klockan. Men varken han eller jag var någonsin värst. Eller bäst, beronde på hur man ser saken.
En klasskompis kom med bästa förklaringen en morgon på spanskan: "Caramba, jag fick vattenplaning på cykeln, var tvungen att gå tillbaka hem och byta kläder och laga punka!". Som läraren godtog som den självklaraste saken i världen.
På senare år har jag förändrats fundamentalt, vilket är barnens förtjänst. Nu vet jag att allt alltid tar lite längre tid. Och har blivit tidspessimist. Vilket är underbart för alla vänner, som äntligen slipper vänta.
Nu kommer jag ofta en halvtimme för tidigt i stället. Och måste cirkulera runt kvarter, med en takeaway latte i näven. Smygkikar i fönster, läser en blaska och dagdrömmer tills det är okej att glida in på diverse möten, branschmingel och annat skoj. Det är inte klokt vad man hinner upptäcka mycket runt omkring. Sånt där som man bara skyndar förbi annars.
Så tack för den insikten, barnen. Nu ska jag bara lära er att bli lite mindre AlfonsÅbergska. Med våra gener lär det dock bli svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar