Gott nytt år!

En snabb hälsning medan jag rör ihop sherrysåsen till Lax Lorensberg med ena handen och har ett glas bubbel från igår i den andra. Skriver med den tredje. :-)

Anyhow,

till er alla från oss alla ett gott nytt år. Enligt Sven-Otto Littorin hade vi i fjol två skitår att vänta. Jag har bestämt att ge honom rätt till hälften. 2009 har varit kasst, även om vi som familj lärt oss massor. Lite väl dyrköpt kunskap för en 3- respektive 5-åring dock.

Nej, jag ser fram emot att segra över den här lömska sjukdomen en gång för alla. Firar ikväll med barndomsvännerna A, K & S med familjer i den lilla byn vid havet. Alla så olika, ändå så lika.

Vad tror ni om den här lokalproducerade menyn:
Murkelpaté från Väddö med rödlökscumberland & cornichons
Lax Lorensberg från Fogdö (minus ädelosten tyvärr) men med feta och pesto, samt sherrysås på bladspenat, till det pressad potatis och grekisk sallad.
Väl valda tryfflar från Singö choklad

Till detta dricks dagens fångst från makens och äldste sonens båtfärd. För min del blir det Pol Roger Champagne rakt igenom, medan övriga vuxna (som tål mer) läppjar diverse Riojor och Chardonnayer. Barnen får hembubblat roslagsvatten med smak av havtorn. "Barnsampanj" enligt lillebror. Som övat på talet till kvinnan hela dagen. Kan bli en filmklassiker, föreviad med min finfina ajfån. Tack igen, sötnosar.

Puss på er.
Och stort tack för allt stöd i år.
Lycka och välgång 2010!

Tje-ljud och parenteser

Det kom ett litet brunt paket med posten. Som vi stressat hämtade på vår nya postibutik, samtidigt som vi köpte den olycksaliga köttbiten. (Det är för övrigt första och sista gången jag lagar lövbiff. Eller handlar i den affären.)

Sedan glömde vi, eller snarare gömde vi, presenten under årets lånade, stiliserade och knastertorra pinngran. (Får inte ha levande organismer inomhus i år, såsom krukväxter, granar, mögelost. Etcetera.)

Men nu har vi öppnat den långväga gåvan. Tack, kära omtänksamma, avlägsna författarvänner! Vi njuter ... sippar champagne och delar en vackert modellerad bit schweitzisk lyxchoklad lyssnandes på farfars favorit. (Man kan väl sin Frankie boy? Inte är det schottis eller schlager.)

Förfest, inte helt hundra

Skål ta mig f-n!

Här tas segern ut i förskott. Varför vänta? Vem vet vad som händer imorgon?

Efter dagens kontroller, med bra besked hos norra Europas bästa doktorer, de eminenta B & G med de grå tinningarnas charm och oceaner av kunskap, klokskap och erfarenhet i bagaget, öppnar vi skumpan en dag tidigt. Och pusslar ihop alla världens länder med barnen. Som snabbt blir bättre än jag. Vilket väl snarare säger något om hur lättpåverkad jag är än hur duktiga de är. Ett glas torra bubblor och jag förvånas över att en bit av Kambodja inte passar där jag är helt säker på att den ska vara.

- Mamma, du är inte helt hundra på det här. Eller Nintendo. Men jag älskar dig ändå., säger storebror.

Julbad

Dagens mest talande kommentar:

- Gå och duscha, mamma. Du luktar kräks ur munnen när du är arg.

Så jag tog med mig lillebror till badrummet för att tvätta bort jultrotset.
Både hans och mitt.

Påven och jag önskar en god? jul

Jo, den blev rätt god till slut, julen.
Men den satt långt inne.

Sömndruckna och packstressade blev vi bokstavligen utstädade ur kräkhemmet i stan av pedantpatrullen igår morse. Efter knappt fem timmars sömn. Räddades av en morgonfika hos I i idylliska Ålsten. Och via en omväg runt sjukhuset för sedvanlig kontroll kom vi ut, till slut. Till den friska luften, havet, friheten.

Har dock inte börjat njuta förrän nu - fem minuter i midnatt - eftersom jag varit fullt upptagen av en massa larv, trams och onödigt tjafs. Saker blir sällan som man tänkt sig, men idag gick det mesta fel. Illamående, klappinslagning, pynt och piff. Sånt som skulle gjorts för flera dar sen. När vi inte var här. Till det en trotsande treåring som är sitt underbara, solstrålande jag ena sekunden för att i nästa ögonblick leka tvärtomleken tills tålamodet tar slut. Och jag sammanbitet konstarerar att "hittills är det här en SKITjul". Gud sig förbarme, vilken hädelse! Med tvångstvagning av tunga och lekamen till följd.

Men makalöse maken tog med barnen på strandpicnic, byggde grotta och snölykta innan stunden äntligen var inne. Den trofaste tomten, som tjänat som såväl morot som piska senaste tiden, han kom till slut med efterlängtade klappar. Maten trollades fram med god hjälp och barnen sjöng julsånger i högan sky. Frid och fröjd följt av ännu ett trilskande trötthetsutbrott av treochetthalvtåring. Sedan snabbt i säng och dagens bästa stund - sagoläsning av julklappsböcker. Pussar, kramar och "jag älskar dig mest i hela universum, mer än yttre rymden och tillbaka, mamma".

Och trots allt det fina är jag ur slag.
Känner mig i konturerna rätt vag.
Men hoppas på en bättre morgondag.

Ha en fröjdefull jul.
Framtiden lär bli kul.
Nu ska jag läsa Jesper Juul!

... samtidigt som jag i likhet med påven känner mig en smula nedslagen ... intet nytt på julafton, alltså ... och inte funkar bildhanteraren heller. Vad är väl en släng leukemi i sammanhanget? Moahahaha.

Julkortsstress och julmustkräks

Natten till den 16:de december klipps och klistras det i slott och koja. Eller i en och annan lägenhet åtminstone. I år var vi ute i god tid. Barnen har tillverkat årets utskick helt på egen hand och det enda vi behövde göra var att skriva adresser och köpa julfrimärken. Plättlätt. Kan man tycka.

Men ack. Ibland är det långt till brevlådan.

Så kom vinterkräksjukan på besök för en vecka sen, och eftersom storebror tillfrisknade efter åtta uppkastningar utan att någon annan insjuknade, men såväl han som lillebror och fader sattes i karantän resten av vecka, medan jag flydde fältet till mormordern i de obligatoriska 48 timmarna efter sista kräkset, så fanns gott om tid för ytterligare pyssel och hoppusslande av ännu fler julkort. (Regelvidrigt lång mening, men jag tar mig friheten.)

När bilen och jag väl var hemma igen efter min premiärkörning till sjukhuset utan chaufför hade vi en perfekt pulkahelg tillsammans med vänner medan snön vräkte ner och vi ständigt sköt julfirarfarandet till kusten på framtiden. Skönt att ha tid att ta det lugnt, men aningen korkat, med facit i hand.

För julen kanske måste firas i huvustaden. Eftersom ingen är körbar. Och det beror inte på förtäring av spetsad glögg. Nej, igår kom äckelkräket på återbesök. Denna gång troligen orsakat av matförgiftning. Det är vad vi hoppas, för annars - om det är kräksjuka som stannar i min klena lekamen - måste jag isoleras på infektionskliniken över jul. Icke önskvärt, är en grov underdrift.

Mannen och jag låg igår i fosterställning på varsitt badrumsgolv medan barnen försod allvaret och faktiskt var tvungna att klara sig själva. Mer eller mindre. Så de återupptog helt sonika julkortstillverkningen, som den naturligaste sak i världen. De har nu i två dagar stämplat, ritat, skrivit, klippt, stansat och fyllt kuverten med allsköns teckningar samt foton de printat själva.

Vi kommer aldrig skicka så många julkort som i år, tacka kräkset för det. Kraftigt försenade. Men ändå. Så ni som blir förärade med dylikt konstverk kanske ska avhålla er från att slicka på dem ... för säkerhets skull.

Mammamumma motas av mage

Jahapp.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.

Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.

Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.

Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.

Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.

I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)

Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.

Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.

Mammamumma i magen

Snön lyser vit på taken, endast tomtemor är vaken.

Med mumma i magen.
Jullättöl till lunchsoppan + julmust för att vakna till efter en tupplur nap i soffan - sherry - socker = mammamumma. Eller?

Lycklig luciamartyr

Vilken vändning.
Först bubblande lycklig.
Sedan arg, ledsen och besviken en stund.

För att nu åter vara vid gott mod efter en skön helg med finaste familjen, syskonen och vännerna som kommer farande från alla håll för att finnas, umgås, utflykta och bara vara här. Hos oss. Med oss.

Min tacksamhet är total, gentemot alla nära som släpper allt och ställer upp, liksom alla mer eller mindre perifiera bekantskaper som skickar kraft och mod på olika sätt. Inte minst alla ni okända som kommenterar här. Alla peppande, förstående, kloka ord når fram och stärker. Massor.

Så finns det trygga, pålitliga änglar som promenerar mitt ibland oss på jorden. I fredags morse ringde omtänksamma dagispersonalen och meddelade att 18 barn och fyra fröknar var vinterkräksjuka. Så vi lät barnen vara lediga och hade fredagsmys ute och inne hela dagen. Innerligt tacksamma att våra prinsar inte visade några symtom. (Under dagen kräktes ännu fler barn, så dagiset stängdes för sanering tidig eftermiddag. Stackars satar. Men underbara den som mitt i kräkkaoset tänkte på oss så vi slapp eländet.)

Äntligen! Imorgon bitti är det dags. Luciatåg på dagisgården. Kl 07. Okristligt tidigt. Åtminstone för mig och lillebror som är måna om att mysmorna oss om morgnarna.

Barnen har firat lucia hela dagen. De har trindrat ikapp, övat sånger och tågat taktfast efter att ha fyllt tomtesäcken med 36 teckningar. Inklusive personliga julhälsningar.

- Tomtenissen måste ju ha presenter till alla barnen, hävdar stressad storebror som precis bestämt sig för att vara stjärngosse, i brist på den luciakrona han plötsligt vill ha men som vi inte kan uppbringa på fem röda, och därmed gentilt lämnat över sitt självpåtagna tomtegig till lillebror.

I eftermiddags var det genrep på gården med husets invånare. Det glöggades friskt och de blyga barnen som aldrig tidigare mötts mumlade sånger ivrigt påhejade av den självutnämnde allsångsdamen. Efter några utbrytarförsök ur tåget. Tills regnet kom. Då skingrades skaran, för att i stället krascha liten snögubbe, göra geggamoja i sandlådan (med gråsvarta lucialinnen som resultat), hoppa över maschaller, gunga julgransljus och slutligen helt sonika fälla den pyntade granen.

Vi flydde fältet tidigt, innan våra söner gjort sig skyldiga till ovanstående fullständiga kaos. Man vill ju gärna göra ett gott, bestående intryck första gången man träffar sia grannar i bostadsrättsföreningen ... men det känns som att det gick sådär, eftersom vi knappt utbytte ett ord med övriga vuxna eftersom vi var fullt sysselsatta med att oavbrutet via stränga blickar punktmarkera varsitt barn för att undvika att de timidtindrande ögonen i ett obevakat ögonblick byttes mot busglittrande dito.

Belöningen kom direkt, då grannflickan bjöd in till lekstund.

- Tänk att jag har fått en egen kompis som granne. Mycket bättre än dom där gubbarna som luktade kiss på Skeppargatan., sa glädjestrålande lillebror efteråt.

Jag är benägen att hålla med.
Även om man vänjer sig vid det mesta. Som kraschade fönsterrutor, inbrott, högljudda grannar med uppenbara hygienproblem. Bland mycket annat. Men så är jag också väldigt glad så länge kackerlackorna, råttorna och pälsängrarna lyser med sin frånvaro. Fint som snus på Öfre Nedre, n'est-ce pas? Det var inte för inte vi började tråna efter den lägenhet vi nu bor i, nyligen inflyttade från bortre Gärdet redan för tre år sedan. Bytte gladeligt fiiina adressens äkta funkischarm från 30-talet i stans största bostadsrättsförening mot prisbelönt nyfunkis from the nineties på parallellgatan. NB i etage mot öppen planlösning på ÖV.

Efter allt som hänt sedan dagen vi sålde är jag oerhört tacksam över tystnaden i ett välisolerat hus och tycker för tillfället att det är väldigt praktiskt med med lättstädade linoleumgolv. Tills prioriteringarna blir annorlunda klarar vi oss utan ekparkett i varje rum. Faktiskt. Att dessutom slippa klapparande inneskor i huvudet när jag tar min power nap är en lisa för själen. Tänk att farbröder i filttofflor fanns så nära - bara ett par hundra meter - men kändes så långt bort ...

Lycklig lucia. Utan martyr.

Sjukkvitto

Ett dygn varade lyckan.

Ytterst få men elaka leukemiceller hittades vid närmare koll i mikroskop.

Nu ska jag fokusera på att bli kvitt fulingarna.
Även om det aldrig finns några garantier.
Fastän jag aldrig blir friskförklarad.
Trots alla kraxande olyckskorpars:
"Ropa inte hej .."

Men jag ger mig aldrig.
Jag ska vinna över fienden.
Bli fri från oron.
Igen.
Och igen.
Och återigen.

För det är min familj värd.

Friskkvitto

Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.

Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.

Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.

Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.

Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.

- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.

Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...

*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.

Julklappskampen

... går vidare via sociala medier.

Energiknippet och Grisslangrannen har startat en insamling och uppmanar alla sina Facebookvänner att skänka 100 kronor av sina julklappspengar till Cancerfonden. Ett klokt initiativ, eftersom alla har råd att avvara en hundring.

Hon letar samtidigt benmärgsgivare till Tobiasregistret. Två flugor i en smäll. Smarta N, alltid lika effektiv!

Årets finaste julklapp

Om du inte vill donera dina surt förvärvade besparingar, så kan du ge något du har tillräckligt av och som återbildas oavbrutet.

Blod och benmärg.
Ge livet åter till de dödsdömda.

Finare julklapp finns inte.

Blodgivarstafetten går över gränsen

Det råder akut blodbrist i Norge.
Situationen liknar den vi hade i försomras.
Då botade många vänner sin stickrädsla genom KBT på Blodcentralen.
Så Gunnhild har dragit igång en bloggstafett och utökat den till benmärgsdonation.

Härmed går stafetten över gränsen.
Var med du också!

Årets julklapp: stamcellsforskning

Pang, bom, krasch.
Tillbaka i verkligheten efter en supersocial helg i stan'.

Trött, illamående och med smärta i kroppen ligger jag nu nedbäddad i soffan och ser en intervju med en flicka som övervunnit leukemi, fått återfall och sedan stamcellstransplanterats. Känner igen mig i henne, förfäras av föräldrarnas reaktioner. Och försöker förstå min familj.

Inser att jag aldrig kommer i närheten av deras oro. Jag visste att jag var dödsdömd utan stamcellstransplantation. Och oroades av att leukemin inte botades direkt samt att det dröjde något innan en lämplig donator hittades. Men var fullt förvissad om att bli frisk. Igen. Fri från leukemi för all framtid. Även om det skulle ta tid. Och tålamod inte är min starka sida. På gott och ont.

"Det bästa och det sämsta med dig är att du är så energisk.", sa min man inför vårt bröllop.

Väntar på besked.
Känner tillförsikt.
Är evigt tacksam för stamcellsforskningen.
Och donerar alla julklappspengar till "mina" läkare och sköterskor.
Samt sänder mängder av goda tankar till min okända, tyska välgörare.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8

Tremånaderskontroll

Den första milstolpen närmar sig.
Bebisens status ska kontrolleras.
Dessutom ska hon vaccineras.

Imorgon åker jag till Uppsala för tremånaderskontroll.

Benmärgsprov står på agendan.
Bland mycket annat.
Om några dagar vet jag.
Hur jag egentligen mår.

Sorg

Hur är det möjligt?
Att ödets ironi kan vara så grymt.
Tre dödsbud inom loppet av ett dygn.

Påminner alltför mycket om förra hösten.
Och hjärtat brister.
Igen.

Blondinen som försvann

- Har du dokumenterat frisyren på sistone?, undrar mannen. Det har ju hänt en del ...

Och det har han onekligen rätt i. Han som träffade en blåögd blondin som sedermera tappade det meterlånga håret pga leukemi 1998. Och fick en rotborstbitch i utbyte 1999. Som småningom återgick till de blonda lockarna, med viss hjälp. För att de senaste åren varit äkta mellanblond, eller "Wow honey, du är ju en naturlig strawberry blond och tight som fan två månader efter ditt senaste barn!", som stylisten känd från TV utbrast på Falsterbostranden precis när jag behövde höra det (love ya, J.)

Nu har jag under loppet av sex månader tappat håret två gånger. Hann förvisso bara vara Mon Chi Chi ett par veckor i somras, men nu är hon tillbaka igen, den lilla apan. Eller gorillan. Med välutvecklat mono brow. Kolsvart! Och mörk sammetsmatta över hela huvudet. För övrigt fjunfri, än så länge.

Så nu till den stora frågan:
Ska jag börja noppa? Vid 35?
Eller vara en stolt varulv?
Svarva fram huggtänderna igen?

Stora beslut ... det är så nytt att byta identitet.
Från blondin i själ och hjärta till ... svartskalle?
Får man säga så om sig själv utan att trampa någon på tårna?
Äh, jag har haft cancer. Två gånger. Jag är omutbar.
(Eller hur DeO, anno 1992-93? Moahahaha.)

PensionärsTV

Jag har häcklat min far för att som nybliven friherre ha skaffat sig vissa vanor.
Men idag ska även jag se på pensionärsTV.

All reklam är bra reklam, Peter.
Lycka till!

Min hjälte

Som alla mammor till söner gäller det att passa sig.
Så att man inte blir en stolt, kacklande hönsmamma.
En sån där som överröstar alla när hon skryter om sin telning.
Okej i småbarnsåren.
Inte lika charmigt när barnen är vuxna.
Pappor och döttrar är samma sak.
Vad beror det på?

Känner att jag ligger i riskzonen här. Med två prinsar.

Men vem kan motstå min lille hjältes fot ...

Jag älskar public service.
(Men slutade amma liiite tidigare än Stina Ekblad.)

Förskingringskassan

- Måla kors i taket!, ropar pappan.

Efter snart sju månaders sjukskrivning har jag pratat med min handläggare på Försäkringskassan. För första gången. Eter otaliga försök. Och tappade sugar. För jag har haft fullt upp med att bli frisk, och därför inte lagt all min energi på att söka efter dem som har som jobb att hjälpa de sjuka i en ganska tuff situation. Så felet är ju delvis mitt, men jag har ändå hunnit göra ett antal försök sedan slutet av april ...

Min fråga var enkel:
- Hur räknar ni?
Svaret kom blixtsnabbt.
- Det gör datorn. Jag kan inget göra. Men du kan överklaga skriftligen.
- Till överdatorn då, eller?, undrar jag.

Tidigare hade jag fått veta att Inläsningscentralen tappat bort min sjukskrivning och därför lagt ner ärendet. Tack så mycket.

Själv skulle jag vilja lägga ner Försäkringskassan.
Det drabbar bara sjuka och fattiga. Ingen förlust.
Lägre stående människospillror som inte räknas ändå.

Minns förra leukemin.
Fick kämpa för sjukpenningen då med.
Man måste vara frisk för att vara sjuk.
För att orka stå på sig.
Annars försvinner man när gör någon annan det.
Och Förskingringskassan har vunnit.
Aldrig mer!

Jag får spel (2)

Jag har varit hemma.
I den riktiga världen.
Staden ... vännerna ... och urk - avgaserna.
Och vänt åter till lugnet.
Med moonwalkande showbarn.
Fiskafänge, stormutflykt och varm choklad.

Dock med Nintendo DSi ringande i öronen.
Max en timme per dag.

-Men mamma, jag har ju sagt åt dig att du måste ta FART så att Super Mario kan hoppa högre så att du får 17 extra liv. Du vill väl inte dö nu?, utropar storebror.

- Moahahahaha., skrattar jag.

Men han har en poäng. Dö nu, efter två leukemier och en stamcellstransplantation. Skulle inte tro det.

Jag får spel

Storebror fick ett Nintendo DS i 5-årspresent av sin farfar.

- Oj, det där är ganska svårt, bara han inte blir ledsen om han inte klarar det., viskade jag till maken.

Tji fick jag. Efter exakt två minuter.

- Det här är kul ju. Kom å spela, mamma. Bli inte ledsen om du inte klarar det bara.

Ny vy

Jag håller på att bli tokig(are).
På riktigt.

Jag vet att jag är priviligierad som få.
Som kan rebailitera mig vid kusten.
I lugn och ro.

Men det duger inte att vila, läsa och tänka bort dagarna. Och därigenom känna att jag mår skit och att tillfrisknandet tar så mycket längre tid än jag trode. Och det här är ändå bara början.

Jag misströstar inte, men jag stampar lite. Skrapar med hoven mot gruset likt en galoppör som vill iväg. Jag längtar sönder mig efter mina musketörer i veckorna, mina vänner i stan', jobbet, lite liv och rörelse.

Så imorgon efter läkarbesöket på sjukhuset i Uppsala, ja då skjutsar pappa hem mig. Den konstgjorda andningen får vara över för ett tag. Det är dags att ta sig tillbaka. Önska mig lycka till med att bli bäst på att inte vara bäst (som i energisk). Inte genast i alla fall.

Dagens visdom är slitvargen Klas Ingessons ord från kvällens i övrigt rätt tama fotbollsgala:
"Om man nu ska lära sig något av att få cancer så är det meningen med livet, och det är att leva här och nu. Inte igår eller imorgon, utan precis nu."

Leksaksinferno ger kroniskt illamående?

Ursäkta frånvaron.
Jag mår tjyvens.
Är svag, skröplig, yrslig och kräkig.
Och en massa annat tjafs som jag slänger över axeln.

Märgen härjar och jag har troligtvis fått kronisk GVH.
Medicineras sedan igår, men oroas över konsekvenserna.
Ska jag leva så här för evigt?
Och hur länge är det, om symptomen förvärras?

Bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att grubbla och fokuserar på att få i mig någon slags näring som jag kan behålla. Vilar, läser, sover. Och tar korta promenader tills huvudet snurrar och jag måste slå mig ner på närmaste stubbe för att fylla lungorna med frisk havsluft, blickandes ut över det kalla, vackra, stora blåa.

Fick tillbringa onsdag och torsdag på sjukhuset förra veckan, men kunde sedan åka hem till Stockholm och fick premiärsova en natt i vårt nya hem. Välkomnades varmt av käre lillebror M med lika kära svägerskan M som tillsammans snabbt som ögat lagade till en smarrig thairätt.

Nästa morgon var det tidig uppstigning för fotografering på dagis. Stolta som tuppar gjorde sig pojkarna fina med nya kläder, speglade sig och ville bli ajfånade innan de sprang iväg med jäktade fadern i släptåg.

- Vi brorsorna ska fotas först, förstår du., förklarade lillebror med viktig min.

Själv passade jag på att gå bärsärk i skåp och lådor. Slängde massor. Som trasiga plastleksaker av usel kvalitet. Barnen hade alldeles för mycket leksaker redan innan vi flyttade, och nu har det på något mystiskt sätt tillkommit ännu fler plastbilar och annat strunt som de inte leker med. Vi föräldrar har aldrig köpt annat än böcker, utklädningskläder, riktiga instrument utan batterier, lego, tågräls, pyssel och pussel till telningarna. På deras begäran. Det är sånt de gillar bäst. Allt annat ligger orört och tar upp dyrbar lekyta i stora korgar. Var kommer allt ifrån? Detta gör mig vansinnig på riktigt. Snälla släktingar, lyssna på barnen innan ni shoppar loss!

Lillebror var föredömligt praktisk när han i sensomras travade in på ICA Grisslehamn och valde en rejäl brödkavel, en potatismosare och ett klockspel (inte sånt som låter utan ett som man lär sig klockan av) till storebrors femårsdag.

- Det passar bra, för då kan han baka pepparkakor till alla i jul och göra lika gôtt mos till Singöfläsket (stekt strömming) som kocken på Café Kalaset. Å så kan han lära mig klockan efter maten.

Den lille killen skäms inte för att indirekt köpa presenter till sig själv. Eller sådant han kan gagnas av. Är det ett smart drag eller ett simpelt tecken på egoism?

Samma praktiska tänkande tillämpades nu i helgen. Medan hela byn var på fötter tidigt för att höststäda strand och skog, elda och grilla korv skickades jag iväg till finbutiken Edblad för att inhandla present till dagens 5-åring som skulle ha maskeradkalas.

- Köp något fint som hon kan använda, inga vanliga leksaker. Rosa köksgrejer är bra!, ropade lillebror genom brasröken som låg tät över nejden.

Det är till att vara bestämd. Men hade rätt. Rice illrosa jellymuggar med lock samt en rosa trädiskborste från sama företag uppskattades, tillsammans med lillebrors gigantiska A2-teckning av "röda stugan på berget vid havet med lingonen i skogen bredvid" och ett halsband trätt av flinka små prinskorvsfingrar. Självklart med rosa som dominerande färg, vad annars?

Lille prins sol

Under helgen insåg vi att barnen behöver tid. Massor av egen tid med en förälder i taget. Och kärlek, uppmärksamhet, äventyr, frihet och allt annat som all barn har behov av.

Under den delikata söndagmiddagen hade vi familjeråd och barnen jublade när vi föreslog att storebrorsan och pappan skulle återvända till stan' nästa dag medan lillebrorsan skulle få stanna kvar på landet för att mysa med mamman. Sagt och gjort - storebror vaknade urtidigt, glad i hågen och kunde knappt vänta på att få åka hem till dagis efter en veckas sjukfrånvaro. Lillebror sov länge och överraskade sedan morfar, som var på väg hit, med att ringa och berätta att han minsann var kvar här för att busa hela veckan. Där rök den semstern ...

Så nu umgås tre generationer några dagar. Lillebror och jag är uppe så tidigt att jag kräks galla i smyg, men efter några timmars pyssel och sagoläsning vid brasan är jag tillräckligt pigg för att gå ut på "hemliga äventyr". Allt medan han pratar oavbrutet och måste kramas ideligen.

- Det är för att du har varit på sjukhuset så länge, säkert 300 dagar, och jag har så mycket att säga dig och så har jag sparat så många kramar som du inte har fått. Snälla, åk inte tillbaka dit igen.

Aldrig har väl sjukhuset känts så avlägset. Men redan imorgon bitti bär det av för provtagning. Lillebror är lite oroad men hävdar med bestämdhet att:

- Jag vägrar lämna dig där. Jag pratar allvar med doktorn och säger att du har faktiskt varit där fööör länge redan. Så det så. Nu tar jag hand om dig. Tack så mycket. Så säger jag, det blir väl bra?

Det känns helt klart betryggande att bli ompysslad av en solstrålande treåring. Bättre mental tillfrisknad kan inte fås. Och jag hoppas innerligt att kroppen hänger med i samma takt, så att jag slipper den där oroade blicken från barnen varje gång sjukdomen kommer på tal. För frågor har de, massor. Och vi svarar så bra och sant vi kan. Även om vi ibland står svarslösa:

- Varför finns din sjukdom? Varför fick du den? Visst kan man dö av den dumma sjukan? Du får inte dö, mamma! Det ska jag säga till doktorn imorgon.

Mon chef du boeuf

Et voila!

Precis när jag skrivit av mig den lite löjliga känslan av uteblivet uteliv, så svänger min man ihop en delikat fransk middag med en perfekt och personlig kryddning som ingen restaurang hade kunnat fixa i en handvändning.

Han är inte bara den snyggaste, smartaste, snällaste skåningen som finns, utan även mitt finaste franska fynd, un vrai chef du boeuf.

Söndagmiddagen bestod således av:
Entrecôte avec un gratin dauphinois, sauce bearnaise et des legumes rouges.
Till det ett bättre vin rouge, som iofs var italienskt; Chianti Classico, Villa Cafaggio 2006. Atollsprängande fransoser göre sig fortfarande icke besvär i vinförrådet, bortsett från champagnen då ... den ideologiska konsekvensen brister nämnvärt på den punkten.

Mon amour, Nicholas le Grand, un vrai champion du monde.
Helt utan omsvep.
(Eller fransk bilmekarironi i Chamonix, för den invigde.)

Livin' on the edge

Livet är spännande nästan jämt.
Och är det inte det en vanlig söndag så får man skapa sig lite vardagsedge.

Genom att bjuda in vännerna på hemlagad äppel- och havtornspaj. Big no no, men vad gör man när nordanvinden viner runt husknuten och kaffet kallnar blixtsnabbt i koppen?

Alla försäkrar att de är friska, går sedan som på tå och barnen tvättar sig, spritar och flaxar ideligen.

Det är en aning enerverande, detta att känna sig nästan som vanligt men inte få göra vardagliga saker som att gå in på ICA, åka buss eller äta på restaurang. Eller lyxa med SPA, konserter, kalas och bio. Är lycklig att få leva med familjen igen, men blir lite ledsen av att tänka på alla upplevelser jag missat, så jag försöker slänga dem över axeln. Jag menar, det mesta kan vänta, men när vänner uppmärksammas stort efter massor av slit - det kan vara konstutställningar, biopremiärer, live spelningar, konserter, uruppföranden av pjäser - så vill jag visa uppskattning, applådera, fira och vara stolt över deras bedrifter. Är det fånigt? Att gapa efter mycket och så vidare? Jag är bara så trött på att OSA "nej tack, tyvärr" till precis allt skoj utöver det vanliga. So sorry, alla fina som bryr sig och oroas, men det är därför jag emellanåt söker lite vardags edge. Hur larvigt det än kan tyckas vara. Men jag är svältfödd på kultur för första gången på länge och det är ganska så förfärligt trist.

Men vad är väl en bal på slottet ...?

Lördagslättja

Jag borde verkligen laga fiskgryta nu. Med rökta räkor till förrätt, som lillebror charmade till sig hos snälle fiskhandlarn' för en stund sen.

Ändå sitter jag här, smuttandes på ett glas champagne bredvid maken som gör exakt samma sak utom att han jobbar, detaljer ... Allt medan barnen sitter nyduschade vid bordet. Femåringen lär treåringen att skriva. Det gör menyer och pengar till sin restaurang där utbudet är en smula enkelspårigt: cappuccino med korv eller kaffe latte med pasta haloumi.

Så jag borde verkligen laga den där fiskgrytan nu. För att utöka menyn på ToNs taverna. Men det är ju så skönt när lugnet råder efter en eftermiddag vid havet med växlande sol, regn och hagel. Tillsammans med vänner, änder och grannens kärlekskranka kisse. Och allt hungrigare barn.

Kom igen nu, undvik katastrofen och laga middag!
Helst innan barnen börjar leta sparade fredagspopcorn eller tjata om glömt lördagsgodis. Men just nu firar vi att allt är nästan precis som vanligt, som förr, före det halvordnade kaos som familjen levt i det senaste halvåret. Och så skålar vi för att barnen plötsligt blivit stora, kloka och lugna. I alla fall stundtals. En storebror som skriver brev till sina stolta föräldrar om morgnarna när han vaknar först av alla. Och en lillebror som med stor koncentration trär vackra pärlor på halsband "som mamma ska ha på sig alltid". Medan vi får vila. Småbarnstiden är förbi. Vilket är både underbart och lite sorgligt, men helt klart värt att fira. Med fläderdoftande bubbelvatten till barnen och berusande bubbeldryck till oss. Två klunkar och jag har svårt att motivera mig att laga mat. Det gör utför ...

Skål, nu sjuder faktiskt fisken!

Dålig stoppning

- Och hur går det med vikten?, undrar överläkaren när jag är på besök.
- Mycket bra, jag har gått upp 2 kg redan!, triumferar jag.
- Det har jag lite svårt att tro ... du har väl inte samlat på dig vätska? Eller har du möjligen vägt dig på olika vågar? Och hur många lager kläder bär du egentligen?
- Nej, ja och fyra, svarar jag.

För det är inte klokt vad kallt det är.
Ikläder mig ständigt underställ, mjukisbyxor och dubbla polotröjor under jeansen och fleecetröjan. Och går runt som en Michelingumma i mammas gamla Monclerdunjacka och överdragsbrallor när jag är ute. Läser ihopkurad under dubbla yllefiltar när jag är inne.

- Det är väl inte så konstigt att du fryser med så dålig stoppning., hävdar kloka K.

Men det är vansinnigt svårt att äta upp sig, fetta till sig, jaga kalorier när magen nöjer sig med bebismat. Men det reder sig vad det lider. Är ganska säker på att kalorijakten snart återgår till den motsatta riktningen ... Skinny skinhead-Jos dagar är räknade.

Så nu ska jag pälsa på mig för att gå den korta promenaden upp till barndomshuset för att låna nästa bok i Erik Erikssons släktsaga om Grisslehamn. Den första: Det brinnande havet var gripande. Och lättläst. Jag avverkade den på ett dygn. En spännande historia om en stark kvinna i en mansdominerad värld. Baserad på verklighetens hemska händelser i bygden. Rysshärjningarna. Jag rysfryser lite extra när jag upplever dåtidens armod.

Har redan laddat öppna spisen med en vedtrave. Anna Ternheim högt på stereon, en rykande kopp havtornste med citronhonung från Singö och en god bok om byn framför brasan i väntan på musketörerna som kommer hit snart. Kan rehabiliteringen i Roslagen bli bättre än så en regnig dag? Lite bättre stoppning är väl det enda jag skulle kunna begära ... upplagt för fredagsmyyys.

Dagisdebatten

Storebror ringer och har en viktig fråga:

- Får vi gå till dagis en stund innan vi åker till dig på landet? Det är så roligt där å jag saknar mina kompisar å alla fröknarna å så har jag faktiskt missat hela veckan med simskolan, experimentklubben, Mulleskolan å 5-årsklubben å imorgon är det gympa å snääälla mamma, jag kan väl få gå till dagis å följa med dom dit då?

Världens bästa dagis har blivit barnens trygga konstant, den rutin som rullat på medan familjen varit uppdelad och livet tidvis varit ett enda kaos. Vissa kloka läkare vill helst se att barnen hålls hemma från dagis denna höst, när jag är så skör. Men vi kan inte beröva dem den gemenskap och trygghet de känner bland sina vänner, stora (vuxna) som små.

Priset vi får betala är att vara ifrån varandra när barnen blir infekterade, men med den friluftspedagogik som råder på förskolan händer det ytterst sällan att barnen är sjuka. Så vi fortsätter på den inslagna vägen och tackar vår lyckliga stjärna för att vi haft turen att finna denna pärla bland förskolor.

Säg mig ett enda kommunalt dagis som tar med alla femåringar på gratis simskola under ett helt år. Jag tycker det är helt fantastiskt och otroligt beundransvärt.

- Jag vill aldrig börja skolan, så det så!, sa storebror bestämt för några månader sen.
- Varför inte det?, undrade jag oroligt.
- För att jag alltid vill gå på dagis, så klart!, skrattade sonen.

Jag förstår honom, för vem skulle inte vilja gå på dagis? Få vara ute hela dagarna, äta ekologisk mat lagad från grunden utan smakförstärkande tillsatser, lära sig nya saker och leka med kompisar. Kan det bli bättre?

Myrsteg

Jag vet att tålamod är en dygd.
Och att jag ska var stolt över framstegen hittills.
Samt tacksam för att biverkningarna just nu är hanterbara.

Men för en sån' som jag är det både svårt och lärorikt att acceptera situationen.
Det är inte så lätt att "ta det lugnt, tillåt dig slappa lite".
Att tvingas vila efter en brant uppförsbacke.
Eller kräkas galla efter morgonduschen.
Inse att jobbet som jag längtar till är en bra bit fram i tiden.

Så nu övar jag på att ta myrsteg.
Går en sväng till hamnen, står en stund på bryggan och gör tåhävningar.
Dammsuger en våning, vilar.
Gör långsam pilates utan boll, kryper ihop och läser en bok.
Hänger tvätten långsamt, tar igen mig.
Reser mig hastigt, trillar ihop.

Äter även bebisportioner, men törs utöka menyn.
Dagens bortglömda, sanslöst goda 70-talslunch:
Kronärtskocka!
Koka en timme, njut med Bregott och havssalt samt ett glas Heineken, ty ölsmaken är den enda som inte förändras av cytostatika. Och jag som inte ens gillar öl i vanliga fall tycker plötsligt att det är helt okej just för att det smakar som det ska. Ja, fast inte som jag tycker att det borde, men öl är ju öl är ju öl ... inget nytt under solen.

Dagens språklektion:
Det finns olika sorters skockor, inte kockor.
Det är något helt annat.

Nu ska jag öva på det svåraste av allt; inse mina begränsningar och stänga av datorn för att sova. Men jag måste ha ork imorgon, för då kommer mina musketörer.

Hej, hej skärgårn'!

Ursäkta uppehållet men jag har haft fullt upp med att leva! Men stort tack för alla lyckönskningar.

"Detta har hänt", hehe.

Flyttade hem till den ömma moderns trygga bo för en vecka sedan och kom självklart snabbt upp i bra värden.

- Det visste jag väl!, sa jag självsäkert till doktorn.

För det är en milsvid skillnad mentalt på att vara instängd på sjukhus och att vara fri i barndomshemmet endast eett par kilometer därifrån. Matlusten kom tillbaka genast, bara av möjligheten att själv kunna välja och laga min mat. Pasta al dente med citronolja, hackad tomat och riven parmesan var det första jag gjorde. Aldrig har den icke-rätten varit godare.

Dagen efter sjukhusutflytten åkte vi till det nya hemmet, som jag inte sett i färdigt skick. Lillebror tog mig i handen för att gå på husesyn och visa alla rummen; "här är så ljust och vackert med kvällssolen på balkongen", alla våra saker "som ser nya ut här", det fina badrummet; "visst blev det wow-snyggt?" och till slut "här är ditt och pappas rum, nu måste du nog vila dig lite och njuta, va?". Vi åt middag, fick hjälp att sätta upp skåp och sen fick jag äntligen vaggvisvyssa mina prinsar till sömns innan jag smög in i vårt sovrum och provsov gott ett par timmar innan återfärden till Uppsala.

Fredagens prover var så bra att jag sedan dess kunnat bo på landet, vid kusten, i total frihet. Musketörerna hämtade mig i Uppsala och sedan for vi ut. Barnen sov, men storebror vaknade på vägen ut, gnuggade sig i ögonen flera gånger, tittade ut genom fönstret och sedan åter på mig innan han sa:

- Är det verkligen du, mamma?

Sedan skrattade vi så att tårarna rann och babblade hela den mörka vägen ut till skärgården. Den kvällen somnade barnen sent, sent. Det var som att de inte riktigt trodde att det var sant:

- Är du kvar när vi vaknar imorgon?

Och det var jag. Vi myste, läste och var ute på solig promenad till Skatudden med vännerna. Barnen fick vara stora och visa Varglyan och Björngrottan (gamla militärbunkrar) för sina äldre kompisar. Och jag fick vila en stund i solen, blickandes ut över det brusande havet. Väl hemma igen somnade jag. Och sov ända till kvällen då jag vaknade av hemsk huvudvärk. (Fick senare förklaring och bassning av läkaren som tyckte att 3 km power walk var att ta i.)

Natten därpå väcktes vi av gråtande, hostande, febriga barn. Min första instinkt - att springa ner för trappan och trösta dem - hejdades av insikten att det vore det mest korkade jag kunde göra. Jag får inte bli infekterad. Livet hänger på en alltför skör tråd. Men att höra barnen snabbt lugnas av sin far var som balsam för själen.

Nästa förmiddag hjälptes musketörerna åt att bära in ved och klippa gräs innan de tvingades åka hem till stan' tills de blir friska igen. Morfar tog över som sällskap och sjukhusskjuts här ute och vi har sedan dess haft väääldigt lugna dagar med kortare promenader, havtornsplockning, svampletande, matlag och mycket läsande och så fikamys med vännen A, saknad sedan länge.

Dagens boktips:
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Fantastisk liten berättelse om fyra omaka individer.
Sträckläste den på ett dygn.
Rekommenderas varmt till den som missat denna franska pärla.
"Tusen pussar" till dig, C.

Nu ska jag fly till år 1799 med hjälp av Erik Eriksson, författaren från orten som i sin triologi beskriver Grisslehamn då och nu. Återkommer i ämnet.

Tack för besöket. Välkommen åter.
(Nu har jag lina - och nej, inget koks i lasten, om än en hel hög andra droger - så jag finns här. Länge till. Om katten själv får välja.)

Hejdå sjukhuset!

... vi ses imorrn.

Nu drar jag!
I'm out of here.
Jiiha!

Har precis packat ihop rummet. Besökssängen är full av väskor och kassar innehållande alla presenter ni skickat. Tack än en gång, för alla omtänksamma hälsningar, USB-minnen med filmer, musik och ljudböcker, glossiga, glassiga magasin, tänkvärda böcker, foton, barnteckningar, godis, kakor, snacks, champagne (!), IPhone 3GS (!!), undergörande hand- fot och hudkrämer, kläder, filt, smycken, styrkestenar (2), lyckoelefanter (2), amuletter (2), änglar (2) och raden av läppsmörjare (5 lipgloss måste vara något slags rekord - ni har förvandlat mig till den fjärde Hollywoodfrun!). Har jag glömt något? Ja, alla styrkehälsningar och hejarop här, per mail, brev och telefon. Ni är helt underbara som sänder så fina tankar till mig.

Snart hoppas jag få visa några av er min tacksamhet personligen. Har fortfarande ganska stränga förhållningsregler vad gäller besök, men efter tremånaderskontrollen lättar det något och då blir det FEST! för alla som hjälpt till. Utan er hade vi inte klarat det, musketörerna och jag. Ser redan fram emot att få gråta glädjetårar när jag ser er.

Nu flyttar jag ut på prov. Det innebär att jag måste vara kvar i Uppsala för att lämna prover varje morgon och ha nära till sjukhuset om något skulle inträffa. Så jag ska inta mitt gamla flickrum hemma hos mamma. Möblemanget är sig ganska likt inklusive min gamla bergsprängare och en låda blandband, så ikväll ska jag botanisera och nostalgiskt lyssna på Madonna, Depeche Mode, Alphaville, Eurythmics och U2. Kanske finns där bästis Ks, coola Cs och mina första radioprogram också.

Skojade med tvilligsystrarna om huruvida jag skulle klara mig utan Grey's Anatomy ikväll (hushållet saknar kanal 5), men när jag tänker på den tripp till 80-talet som väntar är jag inte orolig. Eller är det kanske exakt det jag borde bli?

Hejdå sjukhuset!
Hej flickrummet!

Otålig väntan

Åh, denna eviga väntan.
På cytostatikakur, på biverkningar, på värden som ska sjunka till botten, på infektioner, på stigande värden, på benmärgsprovsvar, på bakslag. Och sen nästa kur, nästa och nästa ... tills det första delmålet var nått: leukemin botad och dags för nästa mål: transplantationen. Med galna mängder cytostatika, vidriga magbesvär, läskig helkroppsstrålning och sedan det magiska ögonblicket när stamcellerna kopplades in i min kropp via den finurliga centrala venkatetern.

Hisnande lycka, delad med älsklingen som höll handen hårt, samt transplantationsläkaren och syster Yster. Politiska, moraliska och värdsliga diskussioner medan jag fick livet tillbaka. Och en stilla, orolig tanke i bakhuvudet; kommer detta fungera? Därefter akut andnöd, hemska smärtor och en förstorad galla. Men framför allt en inre styrka som skrek åt mig, piskade mig att fortsätta kämpa, att aldrig nånsin ge upp oavsett hur ont det gör, hur lång tid det tar.

Veckor av väntade och oväntade biverkningar, smärta som effektivt dövades med höga doser morfin. En ideligen trilskande mage, äckel och förnedring. Men en obeveklig beslutsamhet att gå ut varje dag, oavsett smärta, trötthet eller väder.

Så vad är väl ytterligare ett dygn eller två på sjukhuset? Här, där tryggheten finns i form av de bästa av läkare och systrar som finns. Men jag kan ändå inte undvika att bli lite, lite besviken när jag får veta att koncentrationerna av livsnödvändiga medicier dansar cancan i blodet, att levervärdena är för höga och att jag alltså måste stanna.

Men snart, snart är det dags. Och innan dess tar jag mig nog en bondpermis för att träffa mina prnsar i hemmiljö. Tillit är fint. Och ack så viktigt.

Hålla andan

Nu är det nära.
Utsläppet.

Jag har hållit andan i några dagar.
Och hoppats att löftet ska infrias.

Väntar på ronden.
Sen vet jag.

- Snart får jag komma hem, min solstråle!, berättade jag för storebror när vi lekte i parken i helgen.
- När är snart? Jag måste få följa med och hämta hem dig när det är dags, för annars stannar du och säger snart igen., svarade den tvivlande store lille.

Ett styngn av dåligt samvete.
Min son törs inte känna tillit.
Världens vackraste palindrom.

Det är därför jag har varit tyst sedan dess.
Och hållit andan.

Coola Carin

Det här gillar jag.
Carin Wester är helt genialisk när hon tolkar Dalí.

Och en värdigare vinnare av Guldknappen har sällan skådats.
Det ligger så mycket slit och hårt arbete bakom framgången.
Grattis vännen!

Fint fredagsbesök

Idag vände det.
För med hjälp av den som varje dag ringt, stöttat, hjälpt och i alla lägen visat sin omtänksamhet om mig och mina musketörer - vår egen Pippi - så fick jag aptiten tillbaka.

Med lunchsällskap är det lättare att äta. Speciellt när Piiiv har med sig hembakad Kärleksmums till efterrätt. Så vi åt, pratade och gick sedan ut på den dagliga promenaden, idag i lite långsammare tempo. Man lär så länge man lever ...

Har varit lite bekymrad. Otåligt väntat på att få komma hem. Men insett att jag alrig kommer härifrån med strejkande mage. Och visst hade det varit ironiskt ... Jag menar, först övervinner jag leukemi två gånger, genomgår en transplantation men kan sedan inte behålla föda. Det känns helt klart oväntat att svälta ihjäl i dagens välfärdssamhälle. På en avdelning där personalen gör allt för patienterna ska få i sig så många kalorier som möjligt. Det spelar ingen roll om det är goda eller onda kalorier, så länge man äter och behåller dem. En omvänd kalorijakt, alltså.

Vilka rubriker det hade blivit. "Cancerpatient svälte ihjäl". Eller så hade det inte uppmärksammats alls, eftersom maten tyvärr är så dålig att många hamnar i den onda cirkeln av matdropp, som ger magbesvär och förlängda vårdtider. Ett bra kök vore en självklarhet på ett av landets största sjukhus, men nu ska maten i stället outsourcas till Västerås. Så att den blir än mer näringsfattig eftersom den måste färdas och upphettas på nytt.

Säga vad man vill, men det är ett väldigt effektivt sätt att bli av med folk, detta att erbjuda riktigt näringsfattig, smaklös mat. Det är väl bara att lära sig. Eftersom vi snart ska ta hand om den gigantiska gruppen 40-talistpensionärer. De är å andra sidan så handlingskraftiga att de inte kommer acceptera äcklig mat. Spännande framtid ...

Vackert och vemodigt

Ett snabbt tv-tips:

Skippa Idol-fabriken och se Kobras dokumentär om Broder Daniels avsked.
Vackert och vemodigt.

Jag älskar public service!
(Och minns en otrolig konsert på Hovet och en gaaalen efterfest med bandet på Mondo. Ah, those were the days.)

Att somna i vinkelvolten 1 okt

Attans rackarns.

Det är ju märkligt hur en så bra dag kan börja och sluta med kräks och ändå vara ... så bra. Och jag har något av kräksfobi. Man sänker sina krav när man fightas mot cancer, hehe.

Men attans rackarns, alltså. Spyan gjorde att jag missade att upp datera bloggen på rätt sida midnatt. Så det kan gå.

Men gått har jag gjort idag. En rekordlång promenad i så rask takt att jag sedan segnade ner på hisspallen med huvudet mellan benen, eftersom allt jag såg var stjärnor framför ögonen. Och det bara för att jag är envis som en åsna och alltid tävlar mot mig själv. Lite längre, lite snabbare, jag SKA klara det.

Den där viljan tar mig långt, som nu, men är ibland en fiende. Som när jag jobbar för hårt, för länge och inte lyssnar på kroppens signaler utan blir sjuk. Så korkat. Vem tackar mig för det?

Min allra bästa vän visade sig tidigt vara den största av människokännare. Hon hävdade för länge sedan att jag har dålig självbevarelsedrift, men en stor kämparglöd. Jag lyssnade inte riktigt då, men inser sedan några år tillbaka hur rätt hon har. Och man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig en och annan läxa efter att ha begått samma misstag gång efter annan, men jag är inte bara en åsna, jag är tydligen en gammal hund som vägrar sitta också. En ettrig tax, envis som synden.

En annan vän kallar mig ett måndagsexemplar. För jag har åkt på några skador genom åren. Många idrottsrelaterade sådana eftersom jag ofta tar i till mitt yttersta och testar saker över min förmåga. Så idag kände jag plötsligt av en gammal meniskskada efter misslyckad skidåkning som slutade med operation. Men tro inte att det stoppat mig, nej då, jag pajade glatt det andra knät några år senare. Det är ju så kul att opereras. För att inte tala om de hjärnskakningar och ryggbesvär jag vållat mig själv efter att ha testat ett liiite för högt hopp utan att kolla att hoppsan, det var visst ett big jump direkt efter också. Krasch, bom, bang, nattsvart, kräks.

Men dagen idag var bra. Har haft mysiga besök, ätit, druckit och mått fint. Kvällskräket kan ha haft att göra med att jag somnade i vinkelvolten. Det vill säga ... jag är lite överböjlig ... så jag skulle stretcha lite. Och hittade på en finurlig yogaliknande övning, eller nja, en märklig bentöjande skräddarställning som inte var alltigenom bekväm, men den gjorde sitt jobb. Ja, och så på något förunderligt sätt blev jag plötsligt påfallande trött och slocknade. Bara så där. Mycket effektivt. Borde fotas med min fina IPhone 3GS (tack igen sötnosar), men mina händer var inte fria och jag är mol allena här. Återkommer i ärendet.

Hur som helst så kan det ju vara så att kvällsyogan med sövande effekt även framkallar illamående. So kids, don't try this at home.

Nattinatt.

Lycka ...

... är att få träffa min familj för två timmars hopp och lek, allvarsprat och kindsmek i parken.

Dagen började visserligen kräkilla, men med lite mental självpepp och en insikt om att nyfödda måste äta bebisportioner svalde jag alla piller igen, men ett i timmen. Inga fler medicindropp, alltså. Ett steg närmre hemmet.

Steg två presenterades på ronden; stigande värden. Tätt följt av steg tre som innebär hävning av skyddsisoleringen. Jag kan röra mig fritt och behöver inte ringa på en klocka när jag behöver något. Vilket är en lättnad, för jag har ganska svårt att be personalen om ännu mer hjälp än de redan ger, så jag hoppar ofta över de där yttepyttemellanmålen jag så väl behöver för att komma igång med ätandet. Det är nästa stora steg, att lära mig äta igen så att jag slipper närings- och matdropp och kan få åka hem.

Så i eftermiddags kom mina prinsar farande. Lillebror med en sådan fart att jag trillade omkull när vi kramades. Frusen och svag, men oerhört glad. (Och då var jag ändå rustad till tänderna med dubbla byxor, trippla tröjor, jacka, halsduk, vantar och makens Old Course-mössa. Lager på lager är väl höstens trend i år igen?)

Vi klättrade på skepp, sprang hinderbanor för att hålla värmen, gungade, tittade på båtarna i ån, änderna i Svandammen tills lillebror fick syn på det legendariska danspalatset Flustret:

- Titta mamma, ett slott! Kan vi gå in?
- Nej, det är en dansrestaurang som bara är öppen på helgerna. Du får nog vänta lite.
- Då går vi dit på lördag. Jag älskar restauranger. Speciellt om det är dans efter maten! Är det disco eller en hel orkester?, frågar familjens entertainer 3½ år.
- Både och, tror jag. Det finns nog flera dansgolv., skrattar jag.
- Wow, det är ju heeelt fantastiskt!, glädjetjuter lillebror och dansar fram genom parken.

Storebror var däremot inne på ett helt annat spår:
- Mamma, jag vet en plats lite till höger i Tessinparken där det inte är så mycket folk som kan nysa på dig. Så du kan följa med oss hem till Stockholm nu!

Detta efter två ljuvliga timmar, när jag motvilligt måste gå tillbaka till sjukhuset, pussakrama och med ett styng i hjärtat se bilen med mina fina fara söderut igen.

Lyckliga jag. Som har dem. Och er.
Godnatt.

Gråtvåt

Idag har jag varit svag, känslosam och frusen ända in i själen.
Varför?

Mina barn säger såna underbara klokheter och jag saknar dem innerligt. Efter en illamåendenatt orkar jag inte längre. Eller, det gör jag ju, men jag är så trött på det här sättet att leva. Jag ger aldrig upp, slutar aldrig nånsin att kämpa men jag vill tillbaka till mitt vanliga liv. Jag vill följa barnen till dagis, se storebror göra framsteg i simskolan, beundra lillebror första gången på gympan. Men mest av allt vill jag bara pussa och krama min familj precis när som helst, utan att behöva vänta ut förkylningar och planera de timslånga besöken i parken långt i förväg.

Nej, jag är inte alltid så tuff som somliga tror. Efter att ha läst alla era stöttande ord, så brast det. Den där stora klumpen som så länge suttit fastlåst i halsen, den briserade när jag pratade med min man om allt han och barnen gör som jag missar. Sedan var klumpen plötsligt tillbaka, redo att åter explodera när mamma hälsade på, ja och till slut grät jag åter floder när pappa var här.

Men sedan, efter ett par påsar blod och extra näringsdropp gick vi ut på en flera timmar försenad power walk i den bitande kalla höstvinden. Och jag blev äntligen varm igen. Jag blev till och med mig själv igen. Så att jag orkade ta kvällselakheterna vid hornen och piska dem så hårt jag förmådde. (Ops, det lät kinky.) Så tack till alla som tror på mig. Det värmer, stärker och får mig att hoppa upp på hästen igen.

Hoppla!

Till en medpatient

En sköterska frågade mig häromnatten om jag är rädd för något.

Det var en oväntad fråga kl 03, men efter viss tvekan och en svald klump i halsen svarade jag, som alla föräldrar, att min största rädsla är att något hemskt ska hända mina barn. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för vilka konsekvenserna skulle bli för mina barn, min man, mina föräldrar ...

Frågan kom sig av att jag mår tjyvens av den fruktade GVH:n. Den som kan döda, i värsta fall och som beror på att min nya märg jobbar som ett lokomotiv, men på vägen slår den knock out på min kropp. Den jäklas och ställer till med dumheter. Samtidigt som den gör att mina värden stiger för varje dag, så förstör den allt som kommer i sin väg av inre organ. Och jag blir förbannad. Vilket gör mig stark. Men det gör mig också besviken och ledsen, emellanåt. När jag tänker på mina fina. Och då blir jag rädd, för deras skull. Men så vägrar jag låta rädslan ta över och så kämpar jag mig upp och ut. Hur mycket det än tar emot, hur ont det än gör, hur rädd jag än är för att svimma, kräkas och förnedras av skam så tvingar jag mig ut varje dag. Både igår och idag, med familjens hjälp.

Nattsköterskan berättade sedan om en patient som är livrädd. Och det måste man ju få vara, men man får aldrig låta rädslan förlama en. Den här patienten är så rädd för GVH att denne funderar på att tacka nej till transplantation. Jag blir med ens klarvaken och försöker tänka mig in i min medpatients rädsla. Och visst är det lätt att förstå rädslan, men det finns ju inga alternativ.

Jag hade tur som klarade mig elva år utan transplantation, och som fick två medicinska mirakelbarn under tiden. Men sedan kom återfallet. Och det var (är) allvarligt. Men när leukemin än en gång var utplånad, för sisådär en dryg månad sedan var det äntligen dags för chansen till ett fortsatt friskt liv. För stamcellstransplantationen är alla leukemipatienters enda möjlighet till överlevnad, i det långa loppet.

Så du, patienten, om du läser det här: I den här märkliga situationen måste du fokusera på livet. Även om transplantationen innebär livshotande risker, så är den ju din enda chans till ett friskt liv. Visst, både du och jag kan dö av GVH, men det är det är långt i från säkert. Vad som däremot är säkert är att vi inte överlever leukemin. Transplantationen gör vi med livet som insats, men du, vi fixar det. Även om det är tufft som tusan ibland. Men jag ber dig, fokusera på möjligheterna. Och bearbeta rädslan, du okände vän. Du klarar det!

Bakslagsdag

Man ska inte ropa hej innan man kommit över bäcken.
Som bekant.

Jag vet det.
Ändå blir jag så fruktansvärt besviken.
När jag mår dåligt, har ont, kräks och kallsvettas i ett dygn (hittills).

Men jag är innerligt tacksam för att jag fick träffa mina fina igår.
När det var en vacker dag. Och allt såg så bra ut att vi fick vara glada.
Tillsammans.

Nu laddar jag om för att om möjligt orka träffa mina musketörer imorgon igen.
Det bästa sättet att bli frisk.
För frisk, det ska jag bli.

Spanska ligan

Det är alltid lika jobbigt när Barcelona möter Málaga.
Hjärnan säger si.
Hjärtat säger så.

Men så kommer hjälten Zlatan in och gör mål med stukad fot.
Och patriotismen flödar.

Duckar nu för alla malagueños reaktion.
Den brukar inte vänta på sig.
Om man säger så.

Kärt återseende

Det känns bra nu.

- Tror du att du kan svälja ner medicinerna, dra ner morfinet och äta lite mer? Ta det i din takt, men du, målet är nära. Vi släpper snart hem dig. Och du ska veta att du har gjort det snabbare än de flesta. Men så är du inte riktigt som andra patienter heller. Det måste vara långpromenaderna som gör det. Och viljan. Grattis!

Sa doktorn.

Själv flög jag upp och glädjetjöt. Sedan svalde jag ett piller (och slapp på så vis ett dropp), rekordåt, däckade, duschade och gick ut. Möttes av världens vackraste man och kände som alltid den där märkliga blandningen av lyckorus och ett oerhört lugn. Vi gick genom parken och jag kände dofterna från Linnés rosarium för första gången på tre veckor ... eller vänta ... jag har varit här i fyra veckor och jäkelskaperna började ju direkt eftersom förbehandlingen bestod av 49 droppåsar cytostatika och helkropsstrålning. Det hade jag nästan glömt. Och det beror på FOKUS. (Sidospår, sorry.)

Fick sedan syn på mina prinsar, som lekte vid skeppet med sina kära far- och morföräldrar. Solstrålande lillebror kom springande som skjuten ur en kanon och kramades, ville pussas men fick ju inte och hoppade i stället runt i glädjedans. Fundersamme storebror reagerade dess värre precis tvärtom. Det gjorde så ont i hjärtat att se honom lida, bli ledsen men inte våga visa det innan jag lockade fram honom. Det rörde sig om en minut, men kändes som en evighet innan han litade på mig igen.

- Det fick inte gå mer än tre dagar sa jag ju och nu har vi inte setts på tolv dagar. Vi har faktiskt räknat. Så lång tid får det inte gå igen. Det tycker jag är fel.

Efter en liten pratpromenad på tu man hand var vi sams igen och sprang lopp efter lopp under blomsterbågarna i parken innan vi alla tog en (för mig) välbehövlig fikapaus.

När vi skiljdes åt kramades vi på att ses snart igen medan lillebror konstaterade:

- Sen får du flytta hem igen. Till nya lägenheten. Vi ska visa dig var allt finns, så att du hittar.

Det känns tryggt ... på riktigt. Det blir en hård prövning för mitt kontrollbehov att acceptera nya lösningar utan att jobba sönder mig genom att ändra, möblera om, flytta saker mellan skåpen. Då gäller det återigen att ha FOKUS på det goda - att jag får vara hemma, att jag klarat mig så långt. Med vetskapen att riskerna finns kvar. Livet kan ta slut inom kort. Men vem som helst kan bli överkörd imorgon. Både du och jag. Inte slutar vi väl leva för det?

Dag +21

Vaknade utvilad.
Åt "stor" frukost.
Och däckade.

Men så gjorde vännerna en Gevalia.
Doc Love med dottern C kom på oväntad blixtvisit för att lämna fotoskiva med våra familjers öden och äventyr samt en present från J, som sänder så mycket buena vibra, sköna musiklänkar och härliga skratt från sin nya kontinent via ansiktsboken. Och nu, en färgsprakande påse full med vackert inslagna filmer med en tanke bakom. Ska börja med vackraste Audrey i Breakfast at Tiffany's. Muchísimas gracias, tía mía.

Sådant gör att jag orkar ta mig upp ur sjukhussängen, bli en människa igen och vill fira att jag kommit ända hit; jag har klarat de tre första kritiska veckorna efter transplantationen. Men jag hade inte gjort det utan allt stöd från nära och kära, kända och okända. Tack.

Morötter

Pratar med musketörerna som är fundersamma, alla tre. Berättar att jag gör små framsteg och att jag bestämt mig för att lägga i en högre växel, att varje steg framåt blir en morot att äta lite till, gå lite fortare och längre för varje dag, bli fri från droppen inom kort så att jag får komma hem igen.

- Men du, om man äter för många morötter för fort så mår man illa. Tänk på det., säger storebror allvarligt.
- Mamma, jag älskar morötter. Och dig. Mest dig. Må inte mera illa. Ät bebiskex i stället!, föreslår lillebror.

Så då gör jag det. Och är stolt över mina klokisar. Men längtar mer än någonsin efter att få krama mina fina. Vill att allt ska bli som förr. Vilket det aldrig kommer bli. Men det är en helt annan historia.

En helt vanlig dag

Har haft en berg- och dalbanedag.
Som vanligt.
Så här ser sjukhusvardagen ut:

Vaknar hyfsat utvilad.
Var bara uppe fem gånger för att smörja glödande fötter och blödande bölder.
Sänker morfindroppet tre steg.
Får vet att värdena stiger.
Strategin fungerar.

Lyckas äta 1½ dl yoghurt.
Får olika medicindropp hela förmiddagen.
Duschar, svimmar nästan.
Vilar. Sover. Äter lite fil.
Mår illa.

Tvingar mig ut.
Har frossa när jag går genom kulverten, den bacillsäkraste vägen till parken.
Men tinar upp när jag möts av pappa och barndomsvännen A med bebben O, redan 9 veckor.
Går en lång sväng längs med ån och får sedan bra vibrationer av att mysa med bebis i höstsolen.

Tillbaka på rummet är jag helt slut.
På ett bra sätt.
Men fryser.
Får näringsdropp. Med flera.
Sänker morfinet ytterligare tre steg.
Äter fil igen.
Börjar bli enahanda, men hey, jag äter!

Mår illa, vilar, läser.
Smörjer bort branden i fotsulorna.
Och blir plötsligt sugen på bebiskex (smörgåsrån) med riktigt smör och örtte.
Tuggar "mat" för första gången på tre veckor.
Har sällan ätit något godare.
Så jag provar några till.
Och det funkar!
Sänker morfinet igen.

Målet närmar sig.
Lyckas jag ta bort morfinet, har lite tur genom att slippa mer GVHD eller infektioner samt lär magen att mat är av godo, så borde jag snart få komma hem. Planerar att slå rekord. Heja mig.


Åter på

Akrobatik

Märgen gör sitt jobb.
Och mer därtill.
Den koncentrerar sig nu på att stöta bort fotsulor och handflator.
Vilket gör det omöjligt att gå.

På händer också.

God smärta

Eldsvådan har flyttat från mun och svalg och bosatt sig i handflator och fotsulor. Det beror på GVHD, Graft versus host disease, som i just det här fallet är bra.

Den nya smärtan betyder nämligen att den nya märgen bildar blodkroppar. Den fungerar alltså!

Sedan finns risken för akut GVHD samt efter tre månader det läskiga, min stora oro: kronisk GVHD som i värsta fall leder till gradvis förminskade lungor. Tills patienten inte längre kan andas. Det måste vara ett minst sagt ångestladdat slut.

Men fokus på det goda:
Märgen jobbar och har höjt mitt immunförsvar en liten bit.
Smärtan avtar, jag drar ner på morfinet och orkar mer.
Jag kan svälja vätska. Är ständigt törstig och kan släcka den.
Hungern börjar komma tillbaka. Snart kan jag nog äta igen.
Jag gick en långpromenad i rekordtempo med pappa idag.

Och jag satt med vid middagsbordet hemma ikväll. Teknikens under gjorde att jag kunde sitta på min plats vid bordet och ha det vanliga vardagssamtalet om allt som hänt mina prinsar samtidigt som jag påminde dem om att "inte bara äta grönsakerna och dricka mjölk, ta lite kyckling också." Sånt saknar jag ofantligt som instängd, men det var enkelt att lösa. Varför har vi inte tänkt på det tidigare?

God natt alla. Hoppas ni haft en lika bra dag som jag. Trots lite aerosolregn.

Och nu ska jag sova

Freudiansk felsägning

Mår rätt okej, trots lite störd sömn pga datortomografi med kontrast av lungor och bihålor kl 02.00 inatt.

Ser morgonTV och hör Sveriges Oprah, dvs Malou introducera dagens tema med orden:

"Sitter hjärnan mellan benen eller i huvudet?"

Efter ett befriande gapflabb levererar hon den riktiga rubriken:

"Sitter könet mellan benen eller i hjärnan?"

Detta kan bli ett intressant program, med Mark Levengood som gäst. Sveriges kloke mysfarbror som alltid har ett gäng dråpliga anekdoter i rockärmen att relatera teman till måste ju vara varje programledares våta dröm.

Snabbmat och dataspel

Intressant artikel i dagens DN.
På många sätt.

"Videospelens fader", skaparen av Pong tillika mannen bakom Atari sågar många av dagens spel. Och sysslar idag med fet snabbmat. Som säkert slukas av gamers all over America. Dessutom tackade han nej till Steve Jobs erbjudande att köpa 1/3 av Apple för växelpengar på 70-talet. Eftersom han inte var så intresserad av datorer (!). Varför tänkte han inte tvärtom? Då hade han varit ännu rikare idag och Apple hade haft en annan inställning till spel. Hoppas att han inte är bitter ...

Är inte snabbmat och våldsamma spel lika skadliga, fast på olika sätt?
Jag ser ett visst samband. Men så ogillar jag såväl extremt videovåld som ohälsosam snabbmat.

Så någon världsförbättrare har han inte blivit.
Inte i min bok i alla fall.

Cat fight

Det pågår en kamp.
Mellan märg och kropp.
Båda vill vinna.
Men det finns ingen vinnare.
De måste samsas för att inte förgöra varandra.

Det kan liknas vid en cat fight.
Mellan en 22-årig nykomling.
Och en 35-årig know it all.

Snälla, bli sams nu då.
Tillsammans blir vi en fantastisk 28½-åring med framtiden för våra fötter.

The botten is nådd

Fick fint besök idag.
Av ALL-vetaren.
Som stannade länge.
Och hade goda besked.

Botten är nådd och jag är på väg upp mot vattenytan igen.
Mina värden stiger.
Allt ser bra ut.

Han tyckte dessutom att jag är mig lik.
Lika envis, positiv och stark som sist.
Då var jag 24, nu är jag 22.
Vad kan gå fel då?

Bäste B ansåg också att jag är annorlunda än de flesta andra transplanterade. Eftersom jag går ut varje dag oavsett hur svag jag är. Jag har väldigt svårt att tro att jag är "unik". Det enda sättet jag kan påverka min tillfrisknad är att vara eller bli stark. Och det gör jag bäst genom att motionera i friska luften den timme varje dygn som jag får vara bortkopplad från alla dropp. Den motivationen borde väl alla ha, så vad är väl smärta och obehag under en begränsad tid när jag har möjlighet att vinna fighten? Jag får livet tillbaka! Ingen vill väl missa den chansen?

Mardrömmar

Vaknade av en mardröm så hemsk att jag inte tordes somna om. Vilket är högst ovanligt. Jag är ingen räddhågsen liten skrutt. Hobbypsykologens drömtydning är enkel; nattens intressanta samtal med droppsyrran satte sina spår. Min fråga gällde vilken tid på dygnet vaktisarna tar ut de mindre lyckligt lottade från avdelningen för att slippa möta patienter, anhöriga eller andra besökare? Det finns inga dolda korridorer eller hemliga utgångar till denna moderna avdelning och här råder fria besökstider, så har man otur skulle man ju kunna möta en avliden när man är på väg att hämta kvällsfika. Vilket gav mig en morbid idé om ny Gevaliareklam. Snacka om oväntat besök. Moahahaha, men skrattet fastnade. Det är för respektlöst mot den avlidne. Skakade av mig tanken.

Steg upp, gjorde lite morgonpilates, drog upp persiennerna och oh la la; nattens regn hade fördrivits av solen.

Kollade alla utslag, knottror, blödande bölder och mörklila blåmärken och insåg att det finns fler anledningar till mardrömmar ... Mumrik må ha fått en 22-år ung fru, men hon är inte särskilt ungdomligt fräsch. Rätt spöklik uppenbarelse, faktiskt. Den vandrande vålnaden. Men bytt är bytt. Hoppas på förvandling, för den hårt prövade makens skull. Annars får jag byta jobb. Kan säsongsarbeta på Gröna Lunds spökhus. Ingen mask nödvändig.

Teknikmiss

Det vore ju tiptop om Blogger ville publicera mina noga utvalda och finurliga bilder. Eller är det att kräva för mycket av tekniken?

Teknikens under

Förkylda familjen fick stanna hemma hela helgen, men vad gör väl det när jag kunde träffa mina nybadade pyjamasprinsar precis före läggning via datorn?

De visade stolt upp vårt nya hem genom att ta mig på en rundtur. Den ene hanterade webbkameran som skakig handkamera likt dogmaskapande von Trier, medan den andre kommenterade allt bärandes på datorn tätt efter kameramannen.

Och nu när jag äntligen sett allt på plats kan jag konstatera att våningen var värd att vänta på. Renoveringen tog sin rundliga tid, några obehagliga överraskningar ökade på väntan ytterligare, de tre musketörerna tvingades bo i en opersonlig tillfällig bostad några veckor men nu har vi det hem vi längtat efter och drömskt började kika på för tre år sedan.

Det är med bostadsångesten som med leukemin två skeenden av helt olika dignitet men som inträffat samtidigt. Vi köpte vår drömvåning när jag precis åkt in akut för rygg- och ledbesvär och urusla blodvärden (som läkarna iofs inte kopplade samman med min sjukdomshistoria, trots mina påpekanden, så jag ringde ALLvetaren i Uppsala som tur var) och sålde vår gamla lägenhet kvällen innan vi fick skukdomsbeskedet. Det har varit några bakslag och jobbiga väntetider, men efter en tuff och ganska lång resa börjar jag ana slutdestinationen. Leukemin är utrotad, transplantationen är genomförd och jag mår något bättre idag efter en ganska smärtsam tid.

- Mamma, nu när vi har flyttat in och du börjar bli frisk ... du, ska jag säga dig en sak? Aaatt snart kan du också flytta hem!, konstaterar lillebror och skrattet bubblar upp inom honom tills han kiknande ställer ner datorn och tillsammans med storebror utför en galen glädjedans.

En förundrad kvällssköterska från förr kommer in för att koppla ännu ett dropp utöver de fyra jag redan har och hon får också vara med i lyckoyran. Och barnen kan "hålla koll på slangarna", deras självpåtagna uppgift sedan resans start.

Även en före detta dinosaurie som jag erkänner att undrens tid inte är förbi. Tekniken gör allt möjligt. Och det tar inte särskilt lång tid. Inte ens att få mikromjukisens fruga att bli en äppelälskande IPhone 3GS-freak. Jag fick presentbrevet av vännerna på min 35-årsdag, och fick den i min hand på min nya födelsedag en dryg vecka senare. Men så blev jag ju 22 då. Och är inte längre en medelålders dinosaurie. Vem är du?

Vallandet

är i full gång.

Tack för alla erbjudanden om hjälp.
I nöden prövas vännerna.

Igår tog bästis K och jag en skön promenad i den ljumma eftermiddagsbrisen. Kloker lånade mig sitt öra och ja, jag kunde prata hyfsat bra trots svullen mun och tunga samt blödande hals. Sedan hade vi en liten BFF-ceremoni som innefattade små, små ord om lycka samt varsitt armband av sötvattenspärlor jag köpt i mitt lilla paradis. Kan verka en smula pubertalt och lätt mesigt, men låt gå för det då. Vi var dessutom alldeles för vuxna i fjortisåldern för att nedlåta oss till dylika ömhetsbetygelser, så det har inte varit läge förrän nu, som tvåbarnsmödrar vid 35. (Även om jag med en dåres envishet hävdar att jag sedan transplantationen endast är 22. Och halvtyska. Precis som K.)

Idag kom en annan vän att lita på. Motorcykelmannen eller den forne musketören JAS och jag tog den vanliga rundan i parken. Strosade sedan på bryggan och kikade på båtar, satt på en bänk och debatterade åldrande surdegar som vi beslöt låta jäsa ifred. Energislukare ska man inte beblanda sig med. De får ta sin syra någon annan stans.

Imorgon kommer fadren och stannar till fredag men får bo på annat håll. Dessutom kikar nog barndomsvännen från seglarskolan förbi. Numera barnläkare och pappa till mina söners bästisar på landet, som för övrigt gjorde vår femårings födelsedag till en fabulös succé mitt i all oro inför min flytt till sjukhuset och de tre musketörernas flytt hem till den nya, okända våningen. Som för övrigt också funkade fint. De stormtrivs allihop, just nu fyra killar i tre generationer eftersom farfar hjälper till med bestyren i tio dagar.

På tisdag kommer det lilla livet A på kärt återbesök med sin mamma aka Snygg-L. Onsdagen innebär eventuellt en promenix med finaste landetgrannen och vårt bröllops sångfågel S. På torsdag kommer nästa nykläckta bebis i bekantskapskretsen. Sedan är det äntligen fredag och jag får krama mina fina ända till måndag.

Jag ser fram emot veckan och tror på ALL-läkarens ord: nu vänder det!

Dagmatte/-husse?

Tack för alla erbjudanden om rastning. Här kommer mer info om argbiggan:

Vov!
Jag lystrar till kommandona SITT, HIT, GÅ FOT.
Men vägrar apportera, rulla runt på marken eller ligga död.

Låter det intressant?
Vill du bli min dagmatte/-husse för en timme någon dag?

Svar till "Rastlös".

Efterlysning

Gillar du argbiggor med galghumor?
Och är frisk som en nötkärna?

De tre musketörerna är förkylda = förbjuden frukt i Uppsalas stadsträdgård , så jag efterlyser härmed någon som vill valla mig i parken en timme om dagen. Intresserad?

The look

Idag sörjer jag min fina Mon Chi Chi-frisyr.
Och välkomnar skalligheten.
Ett bekymmer mindre.
No more bad hair day.

Dessutom passar Skalle-Per-looken min spott&spypåse som ideligen fylls på med blod, slem och snor. Allt sitter fast i halsen, där det kväver mig och måste upp, ut och iväg. Och DÄR gjorde bloggen ett bottennapp.

Lovar bot och bättring imorrn.
Den som lever får se.
Moahahaha.

Det som inte fick hända har hänt

Jag fick inte få en infektion.
Nu har jag fått det.

Dags för mental styrketräning, böner och tumhållning.
Jag vet att ni är med mig.

Tack.

Eldsvåda

Det brinner i munnen och halsen.
Så mycket att det blöder.

Eldsvådan kan inte släckas med vatten.
Däremot spottar jag ut stora klumpar av slemhinnan.

Men det gör ingenting.
Det var väntat.

Kampen mellan märgen och kroppen har bara börjat.
Och avstötningsprocessen kan pågå i åratal.

Det som inte är okej är att jag inte kan prata.
Med mina fina.

Det gör ont.
Men ut kan jag gå!

Och er alla kan jag nå.
Stödet ni ger stärker enormt.

Vet det, alla.
Och sov gott.

"Dödsförkyld"

Allvaret kom in i rummet idag.
Flera gånger om.
I form av stränga förmaningar.

Just nu är jag extremt infektionskänslig. Jag är svagare än en sjuklig 90-åring och har lägre immunförsvar än en prematur som ju skyddas av mammans mjölk. Mina läkare har gång efter annan förklarat att en vanlig förkylning kan innebära döden. Det är hårt att höra, men det gör att jag måste vara väldigt försiktig med vilka jag träffar. Och det smärtar att säga nej, men det är tyvärr inte alla som orkar inse allvaret, eftersom de så gärna vill stötta genom att hälsa på. Därför har jag tillsammans med personalen bestämt att jag inte får ta emot besök inne i rummet, utan endast får träffa helt friska personer utomhus i parken. Det är en bra försiktighetsåtgärd och en enkel regel att följa. Och det innebär att jag får lov att stänga av alla dropp för att gå UT! Ut i friheten där jag kan gå som en vanlig människa, inte en ovanlig patient.

Jag är som Stålmannen, som ibland går runt på gatorna som folk gör mest ...

G.I. Jane med rabies

Inatt hade jag rabies.
Igen.

Jag satt i skogen, med en fräsande, tuffsig katt och en morrande, rufsig hund i knät. Själv såg jag ut som vanligt dessa dagar, dvs G.I. Jane-stylish med 3 mm stubb över huvudet, sköna, gröna brallor och vitt linne. Gemensamt för alla tre individerna på den kalla stenen i den stora skogen var att vi tuggade fradga.

Vaknade av att jag inte fick någon luft av all saliv som samlats i halsen och som bubblade ut ur munnen. Trots att jag sedan länge sitter upp och sover, just för att inte kvävas.

Morfinmardrömmar är spännande, tycker ni inte?

Första veckan avklarad

... och jag lever!

Jag är inte den som klagar, men ärligt talat har jag fruktansvärt ont. Och jag vet att det här bara är början. Sämre tider väntar, men jag har klarat de första sju dagarna och känner tillförsikt.

Vill, men kan inte svälja så jag har till slut gått med på morfin, men inte i dygnetruntdropp. Då kan jag ju inte gå ut, och ut ska jag oavsett smärta.

Igår kom mina fina till Uppsala så idag har jag hoppat och småsprungit, dansat och burit mina prinsar i parken en liten stund. Självfallet mot bättre vetande, men med en fantastisk lycka som bubblade över tills vi kiknande av skratt ramlade omkull i gräset. Sedan svartnade det för ögonen en kort sekund, men det var det värt.

- Du är en riktig kämpe, vi håller tummarna och hoppas att allt ska gå bra., sa överläkaren idag.

Måste erkänna att det var dubbelt att höra. Hoppet och tumarna räcker visserligen långt, men min styrka räcker längre. Jag klarar det här! With a little help from my friends ...

Hälften spydde resten dog

Jag avskyr att kräkas (och så vidare).
Nu har jag gjort det oavbrutet i en och en halv vecka.
Behåller inte minsta vattendroppe.
Magen är helt förstörd av cellgifter och strålning.
Så ingenting funkar.

Fick akuta gallbesvär och andningssvårigheter under själv transplantationen.
Hade vätskats upp 12 kg på fyra dagar, så jag trodde att jag skulle explodera.
Intressant död.
Fontändöden.

Men det vore väl fasen om det stoppade mig.
Jag vägrar svälta ihjäl, ja eller explodera, nu när jag kommit så långt.

Och idag vände det!
Näringsdroppet stannar så pass länge att jag drar nytta av det.

Jag är visserligen svag som en prenatal bebis, men har de senaste dagarna tvingat mig ut och iväg från isoleringsrummet. Jag må ha frossa, gny av smärta för varje myrsteg jag tar men jag tar mig fram i parken. Stöttad av föräldrar och vänner som alltid ställer upp. Och idag fick jag känna livet i mig när lilla A, 8 veckor, låg i min famn, med solen i ryggen.

Jag andas, går en lite längre runda för var dag och sover sedan med en skön värk i kroppen.
There's no pain like train pain.

Resan tillbaka

Jag lever!
Men har ytterligare en nära-döden-upplevelse i minnet.

Sömnlösa nätter utan kroppslig smärtlindring men med älsklingen, som alltid har den mest lenande, lugnande sinnliga effekt, tätt intill medan barnen sover tryggt hos älskade mormor.

Vill inte göra saker etter värre genom att berätta om alla helvetets kval som härjar kropp och sinne. Och som kommer fortsätta göra det lång tid framöver. Det här är bara början på resan tillbaka till livet. För jag vet att jag klarar det. Oftast.

Men kära alla underbara ni som bryr er, roas och oroas:
Jag gråter, av glädje, ilska, lycka och smärta. Men tårarna är av godo, över att ha tagit mig ända hit, ha besegrat leukemin igen och nu ha fått genomgå transplantationen - målet. Nu återstår en riskfylld sträcka tills slutdestinationen är nådd. Och jag är långtifrån ensam, så det här ska gå bra.

God natt.

Benmärgstransplantationen

Fullmåne
Pånyttfödelse
Eller reinkarnation?

Resan fick en bra start, men tog en dramatisk vändning.
Är lycklig, men svag.
Ledsen över mina nederlag.

Återkommer.

Men hey, vad som än händer så är jag nu en yster 22-årig tjej.
Jippikaey.