Lön för mödan?

Nu har vi städat & rensat, fixat & trixat, piffat & puffat, stajlat & snajdat i en vecka. Sov inte alls i natt eftersom vi drabbats av hetsig städmani inför interörfotografens ankomst samt en gnutta resfeber, utöver mitt galet dunkande öra. Så vi packade förstrött med ena handen medan den andra slängde ut ett ton skrutt (grovsoprummet innehåller vårt förra liv) inkl det pottskåp jag köpte till min allra första lya. Varför har det fått hänga med i femton år? Mon Dieu, je suis aveugle.

Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.

Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?

Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?

Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.

Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"

Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.

Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.

Golden Age of Youth @ MTV

Ska sticka iväg till nästgårdsgrannarna i sjöstaden.
Trots begynnade öroninflammation.
MTV. Coolast i världen back in da day.

Förra året var jag på deras högintressanta frukostseminarium om ungdomars medievanor, MTV Youth Lab. Panelens fjortisar var underbart charmiga och tyckte t ex att mail bara är till för gamlingar. Sociala medier regerar. Old news.

Nu ska vi få veta hur äldre unga fungerar.
Vi mellan 25 & 35.
Golden youth.

Kan man annat än ÄLSKA den benämningen?
Återkommer med rönen.

Framgång och avundssjuka

Det är ont om goda nyheter i kristider.
Då är det kul att läsa att det går bra för branschkollegor.
Extra inspirerande när kollegan är en god vän och nästgårdsgranne.

Trist att den gröna avundssjukan gör sig påmind bland kommentarerna.
Stackars alla bittra surkartar som använder sin energi åt fel håll. Tänk tvärtom!

Men grattis Delle & lycka till!

Tant?

Tog en välbehövlig rensa-hemmet-paus för att rensa hjärnan och lungorna med frisk havsluft i helgen. Lillebrors kommentar fick mig på fall:
"Nu e ja arrrg på din höft som inte kan sitta i bilen för å åka till landet."

Vårliga skogspromenader, Snödroppar i trädgården och strandfynd i Badviken ena dan å så nyfallen snö nästa. Aprilväder i mars. Klimatförändring?

Upptäckte att storebror har blivit lätt miljöförstörd, då han fortsatte rensandet även i fritidshuset. Glad i hågen kom han ner med en spännande, oöppnad låda. Min 25-årspresent från vänlig vän som tyckte jag fyllde tant. Då. Det tyckte inte jag, utan gömde och glömde lådan längst in i klädkammaren.

Igår kunde jag inte förneka tidens tand längre. Fick diagnosen kotförskjutning med åtgärden träning, behandling och korsett för att slippa steloperation. "Du är ju trots allt bara 34, så det borde du slippa." sa OMT-specialisten. Tackar.

Så efter sångrepet togs tingesten fram. Sprillans då, oanvänd. As good as new, now. Och jag sov som en prinsessa på ärten. Samma känsla som att knapra morfin. Inga bekymmer bekommer mig när jag slappnar av fullständigt ...

... på min Carmen Deluxe värmedyna!

Räddare i nöden

Det är tuffa tider.

Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.

Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.

Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...

La fiesta de San José

Igår var det min namnsdag.
Den firades inte nämnvärt.
Här.

Men mina spanska kollegor föregick med gott exempel och var lediga.
Till min ära.
Feliz santo!

Sena kvällssiffror i soffhörnan

Jag är ingen vän av siffror.
Ekonomisk ja, men att räkna hela dagarna är inte min grej.

Man ska göra det man gillar, det gör man som bekant bäst.
Så språk är min grej. Och smarta lösningar.
Inte siffror.

Nu gör jag budget i kristid.
Skär ner, kostnadseffektiviserar, räknar.
Och har snart bortrationaliserat mig själv.

Smart drag? Nja, men man måste vara sann som kommunikationsstrateg.
Kunden lär bli nöjd med att jag presenterat en problemlösning så briljant att jag inte längre behövs.

Mindre bra att vi ska betala handpenning på drömvåningen imorgon.
Spänningen är kryddan i livet. Som att äta indiskt i kräksjuketider.
Synd att jag är allergisk mot chili. Ej heller vän av siffror.

Tonårsfilm

Man tror att det man gjorde som trevande tonåring med gammal teknik var glömt och begravet. Men ack ...

Eftersom min far har blivit tekniskt intresserad på äldre dar lyckades han just maila ut min filmdebut till tjocka släkten, vänner och bekanta.

Först skrattade jag, sen grät jag lite. I skämshörnan under arbetsbordet. Men eftersom jag är tillräckligt mogen för att bjuda på mig själv, så delar jag med mig av denna kulturhistoriska gärning som redan setts av Sveriges alla stackars frisörelever sedan 1990.

http://tinyurl.com/7g8g8h

Från VHS till webbfilm. Tekniken går framåt.

Äntligen måndag

Jag har nog aldrig längtat så mycket till en jobbmåndag. Nu har jag å andra sidan aldrig haft någon måndagsångest heller. Men jesus vad lite webbande, idébollande och nya utmaningar kan göra för kropp och själ efter nästan tre veckors sjukskrivning. Hade sett fram emot da party, men är inte ens sur för att jag missade den galna branschfesten, bara glad att se alla klipp och höra historierna. Vet inte om det är ett tecken på mognad eller tacksamhet över att vara tillbaka. Vilket kanske är lite samma sak ...

Det är så mentalt depraverande att ligga still i väntan på att kroppen ska läka. Outhärdligt trist. Och självfötroendet faller som en gråsten genom tunn is. Men lyfter snabbt mot oanade höjder när jag är tillbaka på mina domäner igen.

Och då är jobbet ändå bara ett jobb.
Men ett jäkligt spännande sådant.
Trots sparkrav och rapporter.

Det är väl med jobb som med kärlek.
Det är nyttigt att sakna och saknas.
För att uppskatta och uppskattas.

Tjuvlyssnat

Mumriks bäste vän sen barnsben, jordenruntresor och onämnbara äventyr har med klok flickvän lämnat Skåne för Gärdet. Vi älskar det. Mest jublar storebror som fått en ny bästis, "stora G".

- Är han fem år?, frågar mormor.
- Nä, femton eller så., svarar storebror.

Stora G ringer sen lördagskväll:

- Ska vi ses för frukost på ert café imorrn?
- Vaddå kl 7 eller?, undrar N.
- Är du galen, kl 12 så klart!, ropar G.
- Det kallas lunch här. Eller brunch, men det är oftast ännu senare. Välkommen till familjelivets Stockholm!, hälsar vi.

Storebror schlagerbloggar live

Gästbloggaren gör ett inhopp. Här kommer betygen till snabbgenomgången.

Måns:
Mmm, lite bra.

Caroline af Ugglas:
Ledsensång sjunger hon tycker jag i alla fall för det hörs lite som det.

Agnes:
Jättebra musik, hon e lika bäst som den där som öppnade klänningen och inte får vara med idag.

Heat:
Är det pappor med långt hår? Vad konstigt. Hårdrock heter det. Väldigt svängigt med håren.

Emilia:
Hon sjungde jättegulligt och guldigt.

Alcazar:
Såna borde vi ha här hemma, likadana glansiga kläder och mikrofoner. De dansar coolt med rumporna också.

EMD:
De har fina kostymer och så kan dom dansa ändå. Jag hör musiken mer än sången. Ska det vara så?

Sarah:
Hon sjunger nog bäst egentligen å så gillar hon guld och rött som jag å har stora bröst å vågar flyga över allahopa ändå.

Sofia:
Sådär faktiskt. Jag förstår inte. Det är väl inte skånska?

Molly:
Hon sjunger urtjusigt och varmt.

Malena:
Den tanten sjunger fult och konstigt. Upp i himlen och ner i källaren. Hon får gå hem.
Nä, nu orkar jag inte blogga mer. Nu ska jag gå upp å sova.

Nakenchock ´09

Snart smäller det. Barnen är fast beslutna att hålla korpgluggarna öppna för att se glitterfesten. Liksom förra året.

Storebror gillar "tjejen med Kapten Fillings rosa trosor som tog av sig kjolen" (Velvet? deltävling 157 av 248). Blev väldigt besviken när jag förklarade att hon är ute ur leken. Nu hoppas han på "hon med tuttarna som flyger". Nakenchock funkar på 4½-åringar. Också.

Lillebror tycker att "ugglemamman med kort klänning sjunger finaste orden men guldglitterflickan är söt som smultron". Min snart treåriga poet. Som somnar vilken sekund som helst.

Jag håller med. Tjejer i olika åldrar dominerar festivalen, men tyvärr brukar idolpojkar vinna mångas hjärtan. Snälla, snälla ... visst röstar vi på intellekt?

Gökboet nästa?

Sist jag åkte ambulans råkade jag hamna på samma ställe som två vänner. Märkligt sammanträffande? Inte alls med tanke på den senaste tidens ödesmatchningar. Ingen är förvånad. Allra minst de inblandade. Som ju simmat i samma ankdamm på sistone.

Vännen I befann sig i den gruvligaste av källare, inklusive extra allt av bajslukt, blod och snor på väggarna. Där låg hon på en bår i fyra dagar och utreddes. Till slut fick hon nog och drog.

Mumriks exkollega Lilla My blev allt mindre för var dag våningen ovan min, allt närmre molnen för varje misslyckad undersökning. Nu har hon fastat i tre veckor och är förflyttad till annat sjukhus, trippelopererad men schlageryrslig. Snart har vi risakagapartaj. När batteriet är laddat, som sonen sa. Krya, krya.

Självfallet ska sötaste svägerskan strax tillbaka. Vi låg på samma ortopedakut sist. Saker är inte som de borde. Speciellt inte när man skulle vilja ha ångervecka. Eller återkoppling åtminstone. När reservdelarna är ur funktion.

Men annars är allt bra, utan morfin men med full kontroll. Sjukhus är bra ställen, men man är alltid lika naken när man fråntagits beslutanderätten över sitt eget liv. Allt sker på rutin ooch någon annan bestämme när du ska sova, vakna, äta, kissa ...

Måste släppa tesen. Men jag tror fortfarande inte på ödet, slumpen eller reinkarnation som Nurse Ratchid. Ko-ko.

Våga vinna. Vägra villa.

Vi vågade och vann!
Vi fortsätter alltså att våga vägra villa.

Flyttar till nyfunkis på parallellgatan till sommaren.
Vån 6/7 med stor balkong, öppna ytor, bästa planlösningen.

Tur att det tar ett tag.
Smärtsamt farväl av vår charmiga etagevåning väntar.
Lyllos den som flyttar hit. Intresserad? :-)

Men efter tre års suktande var det dags.
Det är vår tur nu!
Att stajla ...

Miljonjonglering

Som av en händelse hittade tillreste morfar Östermalmsnytt i pappersinsamlingen i förmiddags, efter att ha kommit till undsättning för att hjälpa en hårt prövad Mumrik med lämningar och hämtningar på dagis, handling och matlagning medan jag fortfarande är tämligen handikappad.

Blaskläsningen fick oanade resultat. VIP-visning av vår treåriga dröm inom en halvtimme och plötsligt jonglerar vi miljoner och möblerar i huvudet. Samtidigt.

Hisnande känsla.

Doften av skidskola

Efter att ha bokat och betalat skidskola och utrustning för den stundande Åreveckan börjar jag ifrågasätta om det är så smart att introduducera barnen i denna dyra aktivitet.

Speciellt med tanke på skaderisken. Jag har åkt skidor sen jag var tre och älskar det, men har i vuxen ålder tvingats operera båda knäna, skadat ryggen och fått ett par hjärnskakningar pga olyckor i Alperna. Mumrik kallar mig visserligen Elvan eftersom jag gillar att åka fort nerför branta backar. Vilket kan ha något slags samband med alla krascher.

Så är detta ett klokt val?
Jag borde ju inte ens vara där, i Åre alltså. Utan jobba igen allt jag nu missar. Lär ju inte kunna ta några svängar alls, eftersom jag fortfarande ligger hemma och stirrar i taket. Är inne i tredje sjukskrivningsveckan utan märkbar bättring. Vilket suger hårt.

Men jag hoppas på sol så att jag kan vara en typisk lattemamma i solbrillor som tjuvkikar på och beundrar mina småkillars framsteg. Storebror i skidskolan Snöflingorna, lillebror i snölekiset Snöbollarna. En och en halv timme varje morgon då föräldrar kan extremåka intensivt. Min lillebror och jag älskade det när vi var exakt lika gamla. Även om våra grupper hade lite tristare namn, som röd och blå. Men härliga dofter ... av svett och billig after shave.

"Mamma, det bästa med skidskolan är få åka ankarlift med skidlärarkillarna för dom luktar så gott. " Sa jag tydligen till min mor. Vid 4½ års ålder.

Så att sova bort den arla morgonstunden då skidskolan pågår är inte till att tänka på. Bokat och betalt. Nu ska vi f-n ha kul!

Marsnunnan

Fick inbjudan till en grupp på Facebook.
Vill du delta i eventet "Inget nyp i mars"?

Ett kvinnodagsstatement som varar hela månaden.
Så tolkade jag det.
Innan jag läste mer.

Jag är nog inte så PK.

Tuttar som flyger

Sömndrucken storebror stannar uppe sent. För att se evighetsduellerandet. Men somnar snart. Kvällens kommentarer:

- Men mamma, melodifestivalen kan de junte heta. De kommer ju en ny varenda lördagschokladdag. Å alla bara skriker. Man ska inte prata dumheter om nån, så de enda jag kan säga om dom där tanterna (Lili&Susie) e att rosa e snyggt!

(paus)

- Men du, hon med tuttarna som flyger, hon sjunger fint.

Jepp, rätt låtar vann. Sarah & Caroline var bäst. Kvinnokraft.
Internationella juryns var väl ett skämt hela vägen, va?

Feminist?

Efter finfint 2-årskalas hos parallellvännerna från förr soffilosoferar snillena.
Dagens högaktuella fråga:

Varför vägrar jämställdhetsministern att kalla sig feminist?

"Vissa saker behöver inga tuffa titlar, man bara gör dom. Det är inte coolt att jobba med omsorg, vård, skola och allas lika rätt - man bara gör det.", är förklaringen.

Om hon menar att feminism är ett urholkat begrepp eftersom exakt alla från Gudrun Schyman till Göran Persson kallar sig feminister, så håller jag med. Annars verkar det som ett märkligt avståndstagande.

Tack alla fina!

En läsare har via mail påpekat att jag kverulerar en smula i bloggen. Det är väl iofs lite av grejen med en ventil, men eftersom jag varit med om värre sjukdomar i livet än de senaste borde jag kanske veta bättre?

Hur som helst får det vara slut med klagandet och självömkandet nu. Det är dags för lite löööve bombing. Även om det tar emot att göra det på begäran. Here goes:

Jag är självklart oerhört tacksam över att jag har en man som lämnar, hämtar, handlar, städar, fixar och trixar, utan att pipa, för att få ihop vardagen när jag ligger på sofflocket och klagar över smärtor. Han vet det. Jag tar honom inte alls för given. vet att jag själv i en omvänd situation skulle göra samma sak, men pusta och stånka lite och högljutt oroa mig över det fåtal timmar jag skulle tillbringa på jobbet. Nu häller jag upp en Cardhu till Mumriken.

Mina barn är extra underbara när min kropp strejkar. Storebror har lärt sig att tvätta: han sorterar, fyller maskinen, vrider på alla knappar och sätter på vattnet utan problem. Modershjärtat svämmar över av stolthet när 4½-åringen växer med uppgiften.

Lillebror visar redan en stor portion empati när han oroar sig fr att jag blir sämre om jag böjer och töjer rygg och höft. Han plockar upp saker andra tappar, borstar tänder och lägger sig själv, klär på och av sig själv och står startklar vid ytterdörren långt innan övriga familjen masat sig till hallen.

Och så övriga familjen och alla finfina vänner. Tack för omtänksamma samtal och mail samt överraskande presenter som dykt upp när jag minst anat det de senaste veckorna. Ett litet urval påhittigheter om piggat upp:

*Blev rörd till tårar av chokladogram från Årefabriken med "Tycker om dig-praliner" från vän jag alltför sällan ser.
*Att få se lillebror med fru allt oftare, som nu senast kom med vackra tulpaner och Evianvatten till espressomaskinen när huset var torrlagt hela söndagen. Ingen i hela världen kramar bättre än min lillebror. Love ya.
*Risakagor (!), en mycket intern present från medpatient tillika Mumriks exchef som hade tvingats in våningen ovanför mig på sjukhuset pga mage i olag.
*Klassikern vindruvor samt jättepåse med nyttiga nötter från uppisvän som alltid hälsar på mig på div sjukhus, trots att hon har traumatiska barndomsminnen från såna ställen. Du är starkast, I.
* Middagssällsis och kravmärkt finvin från gammal klassis, numera köris. Ska njutas så snart morfinet är slutknaprat.
* Thailunch, bitterljuv komedi (Patrik 1,5, rekommenderas) och framför allt uppiggande besök av Gärdets gladaste mamma och trea. Grattis till bästa jobbet, I.

I nöden prövas vännerna. Jag har pga min skruttiga hälsa prövat mina alltför ofta, och vet att de alltid finns där. Lyckliga, lyckliga jag. Men nu hoppas jag få ge tillbaka lite. Vill inte vara den ständiga källan till oro.

Men återigen, TACK, puss & godnatt.

Kräkdoftande fredagsmys

Familjelyckan är total.
Alla är hemma och myser, i ett ljust, vackert hem klätt i vita lakan. Vi läser böcker, pysslar, sjunger, ser på film. Livet vore helt underbart om ...

det var lördag i stället för fredag ...

och om det inte vore så att alla egentligen kvider och lider, sväljer och kväljer.

Visst är det trevligt att ha sällskap i soffan, men inte av tre sjuklingar till. Barnen är hyfsat oberörda trots feber och tomma magar, men Mumrik och jag orkar egentligen inte mer. Efter en sömnlös natt fruktar vi nästa kaskad. Speciellt jag som för egen del har spyfobi.

Lillebror gör tappra försök att underhålla oss alla med trubarinsatser vid pianot och plötsliga krigsdanser. Innan han faller ihop i en liten hög på golvet, omgiven av kräkhinkar och skyddande lakan.

Och storebror är van vid uppkastningar, så han springer vant till toan när det är dags, tvättar sig och borstar tänderna när allt är klart. Dag som natt. Min hjälte!

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag tar bit mörk choklad med hela nötter och bitar av kaffebönor, trots att det inte är lördag. Resonerar som så att den ändå ska upp igen inom kort. Bulimivarning?

Hemspråk skånska?

Precis när en god vän med sina två småttingar krånglat sig till Nedre Gärdet från Vinsta, kommunalt, för att titta till mig, ja då faller korthuset igen.

Som lök på den sjuka laxen ringer dagis.
- Storebror har ont i magen och vill inte äta lunch. Många är hemma i magsjuka, kan han ha det?

Vännen vänder förfärad. Och jag haltar över gården med kryckhjälp och hämtar en tapper riddare som är blek om nosen.
- Om jag sjunger hela tiden kan inte kräkset komma upp.

Men det gjorde det. Hemma. I en kaskad över vardagsrum, kök, hall och badrum.
Plötsligt blir min strejkane lekamen ett smärre bekymmer, även om det var lite trixigt att knäskura nedervåningen när jag egentligen inte kan böja ryggen och ena benet.

När sonen är rentvättad, hemmet desinficerat och nedkräkta kläder, kuddar och filtar snurrar i tvättmaskinen bäddar vi ner oss i varsin soffhörna. Och zappar bland kanalerna. Sonen gnyr över svidet i magen, jag hyperventilerar pga smärtan i kroppen.


Så hittar vi en eftermiddagsrepris av Vänner. Och febrige storebror kiknar av skratt.
- Vill du se det här, förstår du vad de säger?
- Ja, mamma, de pratar ju pappas språk, sån där skånska. Det är nästan som danska. Visst låter det kul! Får man lära sig det språket skolan?

Hemspråksundervisning i skånska för semiskåningar i förskingringen.

Who ya gonna call?

GHOSTBUSTERS!
Press event på Stadshuset

Jag vet att jag borde stirra i taket på heltid, men kände mig pyttelite bättre igår och måste faktiskt vårda min mentala hälsa. Också.

Ville inte missa klimax av det vi jobbat så hårt för den senaste tiden. Visst gjorde det obeskrivligt ont att halta runt i salongerna, men det var det värt. Allt flöt, alla internationella gäster var glatt överraskade och egot fick den bekräftelse det så väl behövde.

Tog mig hem efter bara ett par timmar. Lite sämre i lederna, men väldigt nöjd och glad. Missade en bal på slottet, men vad gör det när jag ändå fick se att upplägget funkade.

Who ya gonna call?

Mmmm ... morfin

Håhåjaja.

Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.

Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.

Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.

Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.

Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.

Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.