Underbara bröst i höst

Bara bröst i höst, frukostföreläsningar under Rosa bandets flagg med forskare, bröstkirurger och mig. 

Den vanligaste dödsorsaken bland europeiska kvinnor är bröstcancer. Men du kan förebygga sjukdomen genom att  ... ta da, TRÄNA.

Därför anordnade vi idag den första av fem frukostföreläsningar om bröst och träning tillsammans med ett företag som gör funktionskläder för kvinnor. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?

Star wars/Barbie, IKEA och biologism

IKEA got 99 problems but a bitch aint one!

Är en smula trött idag, till följd av gårdagens äventyr av olika slag. Nedslås av IKEA-gate, men eldas upp av snyggaste lunchsällskapet och smider således planer på amazonernas revolution. Är ändå stel, trött och tärd framåt eftermiddagen, vilket uppmärksammas av kollegan som med imponerande manlig list medelst ryktesspridning ("Häng med mig nu då, F säger att du ska på pass.") får iväg mig på yoga. Där jag somnar.

Hojar hastigt till skolan, från vilken barnen redan blivit hämtade tack vare en överraskningsgästande morfar som sedan dinerar med yngstingen på restaurang medan jag spenderar tre timmar på skolans föräldraråd. Där dryftas allt som tänkas kan, inklusive Star wars-kalas och Barbie-ideal, men när skolans samtliga ljuskällor släcks i samma stund som biologismens debattvågor når oanade höjder avslutar vi mötet och snubblar hem. Där jag somnar.

Vaknar till, tar en kopp te och spekulerar med herrarna kring orättvis idrottslokalsfördelning utifrån kön. Hur är det möjligt att DIFs allsvenska damlag varken har eget gym eller plan, att de inte får träna på nya konstgräsplanerna som våra knattar har tillgång till? Lön efter kön, uppenbarligen. Fy fasiken. Upp till kamp! Där somnar jag inte.    

Medial måndag

Slut i rutan efter en märklig, medial måndag.

TV4 Nyhetsmorgon kl 7.10. Oväntat roligt, familjärt och mysigt mitt i vimlet. Liten skämskudde dock, så här i eftertankens kranka blekhet.

Därefter ilfart till treårskontroll i Uppsala. En bra sådan även om jag aldrig riktigt vänjer mig vid att jag nu är den som står stark medan skalliga, svaga små fågelungar rullas förbi i sängar på väg mellan behandingar. Ofattbart att det var min vardag förr.

Klarade den okulära besiktningen. Får provsvar om ytterligare en vecka. Avvaktar med champagnen.

Sedan lunch med den kloka, fina, alltid sanna bästa vännen, vidare till studiebesök på mönsteranläggning och en stunds jobb hemifrån eftersom det som en gång var mitt rum nu blivit föräldrarnas superkompakta och högeffektiva kontor.

På tåget hem hittar jag mig själv, pratandes om familjen och mig själv (börjar ana ett mönster här ...) i nyaste numret av magasinet Mama. Som jag hade förträngt att jag medverkat i.

Barnhämtning, brorsebryt, baddarbad, brakmiddag (behövlig).
Å så en  vinglig tur till kören. Kom sist, gick först. Fullständigt fallen i farstun.
Adjöken!

Snart i en tv nära dig

100 pix på Ung Cancer

40-årskrisande vänner pratar om att hitta utmaningar i livet, att tänka utanför lådan och kliva förbi gränsen till den egna trygga sfären.

Imorgon går jag en bra bit utanför min komfortzon. Utmaningen ligger i att stiga upp fräsch som en nyutsprungen ros i den arla morgonstunden, långt före tuppen redan strax efter fem för att kl 6.15 bli hämtad av en taxi och körd den löjligt korta biten till TV4-huset. Hävdade att en promenad gör mig pigg och glad, men redaktören ville vara på den säkra sidan.

Nåväl, efter en quick fix i sminket och diverse förberedelser är det dags att prata om vikten av vårdråd, mer specifikt om 1177.se/cancer. Live and direct 7:20.

Sedan hoppar jag in i en väntande taxi för att i ilfart ta mig till uppsalapendeln med avgång prick åtta, eftersom jag kl 9 ska påbörja min treårskontroll hos bäste Dr B på Akademiska sjukhuset.

Nervös är jag inte. Bara en gnutta livrädd. För såvitt skilda saker som att försova mig, missa tåget och att få ytterst ovälkommet besked. Besinnar mig dock och oroar mig i stället för att beslutsångesten kring klädval samt risken för bad hair day gör mig till prinsessan på ärten och håller mig vaken när jag nu behöver få min skönhetssömn. Sköna, trygga farhågor med andra ord. 

Måste ändå säga TACK helvetesjävlaskitsjukdom. Med dig gäckande i skuggorna vet jag i alla fall att jag lever. Rätt åt dig! Moahahaha. Fuck you very much.

Baklänges bakterapi

Hej, hallå! Nån' där?

Har gjort ett högst ofrivilligt och väldigt långt uppehåll i bloggandet, till följd av illvilliga verktyg och annat otyg som nekat mig tillträde, men nu tycks jag åter ha tagit kontrollen över min ventil och återvänder från retreaten i total tystnad.

Vad har hänt sen' sist?
Jag vet vad vissa av er gör, och jag är ytterst tacksam för alla hälsningar som nått mig. Själv har jag haft turen att oförhappandes hamna helt rätt, efter att ha lämnat en trygg men kanske inte helt utvecklande arbetssituation. Försäkringskassan har samtidigt utförsäkrat mig, utan att för ett ögonblick lyssna på mina läkare, och lämnat över mitt ärende till Arbetsförmedlingen, trots att jag aldrig varit arbetslös. Af lät i sin tur meddela att de kunde tvinga mig att säga upp mig från min tjänst för att söka mindre kvalificerade jobb som de ansåg vara passande i min situation, samtidigt som jag var på väg mot ett hög position i näringslivet. Och precis när jag knep tiotusen vuxenpoäng i och med att jag tackade nej till toppjobbet så kom ett drömuppdrag singlande som en skänk från ovan tack vare en barndomsväns pigga ögon.

Slutet gott allting gott, även om storebror staten satte käppar i hjulet.

Nåväl, jag tackar min lyckliga stjärna för livet, barnen, kärleken och den sysselsättning som får mig att må bra, bättre än någonsin. Törs jag säga så?

Men trots lycka och välgång knackar verkligheten på i form av den förhatliga helvetesjävlaskitsjukdomen. En engagerad, driven och ytterst framgångsrik chef rycks bort och en hel organisation tappar fotfästet, exakt samtidigt som jag får en förfrågan om att återigen medverka i en kampanj för 1177.se/cancer. De vill använda det gamla citatet "Vi bakade bullar och grät" i informationsfilmer på Anslagstavlan, om någon minns? Sedan ringer TV4 och vill att jag pratar cancer i Nyhetsmorgon. Så jag terapibakar banankaka fylld av nötter, choklad och tårar. För dem som lämnat oss, för ilskan över orättvisan. Och för den skräckblandade förtjusningen och rädslan inför nästa veckas treårskontroll.

En sak är säker.
Bakterapi hjälper. Alltid.
Inte panflöjtande.
Note to self.

Eureka!

Efter sju bedrövelser och åtta besvikelser, samt en undran om eventuella gudar försöker säga mig något tillåts jag plötsligt åtkomst.

Jesus Kristus och alla hans lärljungar, vad jag saknat er. Om ni finns kvar? Jag har fått alla era omtänksamma hejarop och förfrågningar, frustrerande nog utan att kunna svara.

Hur som helst så är jag verkligen levande. Efter en andra operation av knölen, hudcancern, helvetesjävlaskitsjukdomen samt ett alldeles nödvändigt jullov med den lilla familjen i den stora Roslagskärgården samt det alltid lika drömska Falsterbonäset, lite jobb, mycket kärlek i välgörenhetsarbetet - jodå, hjärtebarnet Push The Button Inititative växer sig allt större - så kommer äntligen beskedet från patologen (efter många påtryckningar): "hudcancern visade sig vara godartad". Från "åldersvårta" till "hudcancer" till "första stadiet av en elakartad tumör" till "ofarlig" inom loppet av fyra månader. Lika delar "hoppla" som "faen". Över onödig oro och sjukvårdens märkliga kommunikationsstrategi.

Nu lugnar vi yrseldarriga barnasinnen som tycks ha befarat det värsta, åtminstone 7½-åringens, som vi försökt fjärma från stora C denna gång, men som genomskådat allt och dessutom gråter över Ls käre tvilling, far till tre, som vår T aldrig mött men hört om genom alla pappans vänners tårfyllda berättelser. Och lille N som jag ropar in från månbelyst balkong och som hojtar tillbaka att "vi måste säga godnatt till Elin förstår du väl".

Nu ser vi fram emot baluns för vuxna. Äntligen!, efter 30-årstakterasscocktailen som ställdes in pga den förstföddes plötsliga ankomst och 35-årsfesten som firades på annat sjukhus av helt annat skäl är det helt logiskt dags för 37½-årsfest med minnen från förr.

Vi har hängt ihop ett tag, kärleken och jag. Och nog tycker jag det vore trevligt om han tog lite ansvar för festen. Själv anser maken att det vore trevligt att få en inbjudan till 75-årspartajet. Vi åldras så vacker tillsammans ... tycker ni inte?