söndag 30 september 2012

Snart i en tv nära dig

40-årskrisande vänner pratar om att hitta utmaningar i livet, att tänka utanför lådan och kliva förbi gränsen till den egna trygga sfären.

Imorgon går jag en bra bit utanför min komfortzon. Utmaningen ligger i att stiga upp fräsch som en nyutsprungen ros i den arla morgonstunden, långt före tuppen redan strax efter fem för att kl 6.15 bli hämtad av en taxi och körd den löjligt korta biten till TV4-huset. Hävdade att en promenad gör mig pigg och glad, men redaktören ville vara på den säkra sidan.

Nåväl, efter en quick fix i sminket och diverse förberedelser är det dags att prata om vikten av vårdråd, mer specifikt om 1177.se/cancer. Live and direct 7:20.

Sedan hoppar jag in i en väntande taxi för att i ilfart ta mig till uppsalapendeln med avgång prick åtta, eftersom jag kl 9 ska påbörja min treårskontroll hos bäste Dr B på Akademiska sjukhuset.

Nervös är jag inte. Bara en gnutta livrädd. För såvitt skilda saker som att försova mig, missa tåget och att få ytterst ovälkommet besked. Besinnar mig dock och oroar mig i stället för att beslutsångesten kring klädval samt risken för bad hair day gör mig till prinsessan på ärten och håller mig vaken när jag nu behöver få min skönhetssömn. Sköna, trygga farhågor med andra ord. 

Måste ändå säga TACK helvetesjävlaskitsjukdom. Med dig gäckande i skuggorna vet jag i alla fall att jag lever. Rätt åt dig! Moahahaha. Fuck you very much.

onsdag 26 september 2012

Baklänges bakterapi



Hej, hallå! Nån' där?

Har gjort ett högst ofrivilligt och väldigt långt uppehåll i bloggandet, till följd av illvilliga verktyg och annat otyg som nekat mig tillträde, men nu tycks jag åter ha tagit kontrollen över min ventil och återvänder från retreaten i total tystnad.

Vad har hänt sen' sist?
Jag vet vad vissa av er gör, och jag är ytterst tacksam för alla hälsningar som nått mig. Själv har jag haft turen att oförhappandes hamna helt rätt, efter att ha lämnat en trygg men kanske inte helt utvecklande arbetssituation. Försäkringskassan har samtidigt utförsäkrat mig, utan att för ett ögonblick lyssna på mina läkare, och lämnat över mitt ärende till Arbetsförmedlingen, trots att jag aldrig varit arbetslös. Af lät i sin tur meddela att de kunde tvinga mig att säga upp mig från min tjänst för att söka mindre kvalificerade jobb som de ansåg vara passande i min situation, samtidigt som jag var på väg mot ett hög position i näringslivet. Och precis när jag knep tiotusen vuxenpoäng i och med att jag tackade nej till toppjobbet så kom ett drömuppdrag singlande som en skänk från ovan tack vare en barndomsväns pigga ögon.

Slutet gott allting gott, även om storebror staten satte käppar i hjulet.

Nåväl, jag tackar min lyckliga stjärna för livet, barnen, kärleken och den sysselsättning som får mig att må bra, bättre än någonsin. Törs jag säga så?

Men trots lycka och välgång knackar verkligheten på i form av den förhatliga helvetesjävlaskitsjukdomen. En engagerad, driven och ytterst framgångsrik chef rycks bort och en hel organisation tappar fotfästet, exakt samtidigt som jag får en förfrågan om att återigen medverka i en kampanj för 1177.se/cancer. De vill använda det gamla citatet "Vi bakade bullar och grät" i informationsfilmer på Anslagstavlan, om någon minns? Sedan ringer TV4 och vill att jag pratar cancer i Nyhetsmorgon. Så jag terapibakar banankaka fylld av nötter, choklad och tårar. För dem som lämnat oss, för ilskan över orättvisan. Och för den skräckblandade förtjusningen och rädslan inför nästa veckas treårskontroll.

En sak är säker.
Bakterapi hjälper. Alltid.
Inte panflöjtande.
Note to self.