Sorg

Hur är det möjligt?
Att ödets ironi kan vara så grymt.
Tre dödsbud inom loppet av ett dygn.

Påminner alltför mycket om förra hösten.
Och hjärtat brister.
Igen.

Blondinen som försvann

- Har du dokumenterat frisyren på sistone?, undrar mannen. Det har ju hänt en del ...

Och det har han onekligen rätt i. Han som träffade en blåögd blondin som sedermera tappade det meterlånga håret pga leukemi 1998. Och fick en rotborstbitch i utbyte 1999. Som småningom återgick till de blonda lockarna, med viss hjälp. För att de senaste åren varit äkta mellanblond, eller "Wow honey, du är ju en naturlig strawberry blond och tight som fan två månader efter ditt senaste barn!", som stylisten känd från TV utbrast på Falsterbostranden precis när jag behövde höra det (love ya, J.)

Nu har jag under loppet av sex månader tappat håret två gånger. Hann förvisso bara vara Mon Chi Chi ett par veckor i somras, men nu är hon tillbaka igen, den lilla apan. Eller gorillan. Med välutvecklat mono brow. Kolsvart! Och mörk sammetsmatta över hela huvudet. För övrigt fjunfri, än så länge.

Så nu till den stora frågan:
Ska jag börja noppa? Vid 35?
Eller vara en stolt varulv?
Svarva fram huggtänderna igen?

Stora beslut ... det är så nytt att byta identitet.
Från blondin i själ och hjärta till ... svartskalle?
Får man säga så om sig själv utan att trampa någon på tårna?
Äh, jag har haft cancer. Två gånger. Jag är omutbar.
(Eller hur DeO, anno 1992-93? Moahahaha.)

PensionärsTV

Jag har häcklat min far för att som nybliven friherre ha skaffat sig vissa vanor.
Men idag ska även jag se på pensionärsTV.

All reklam är bra reklam, Peter.
Lycka till!

Min hjälte

Som alla mammor till söner gäller det att passa sig.
Så att man inte blir en stolt, kacklande hönsmamma.
En sån där som överröstar alla när hon skryter om sin telning.
Okej i småbarnsåren.
Inte lika charmigt när barnen är vuxna.
Pappor och döttrar är samma sak.
Vad beror det på?

Känner att jag ligger i riskzonen här. Med två prinsar.

Men vem kan motstå min lille hjältes fot ...

Jag älskar public service.
(Men slutade amma liiite tidigare än Stina Ekblad.)

Förskingringskassan

- Måla kors i taket!, ropar pappan.

Efter snart sju månaders sjukskrivning har jag pratat med min handläggare på Försäkringskassan. För första gången. Eter otaliga försök. Och tappade sugar. För jag har haft fullt upp med att bli frisk, och därför inte lagt all min energi på att söka efter dem som har som jobb att hjälpa de sjuka i en ganska tuff situation. Så felet är ju delvis mitt, men jag har ändå hunnit göra ett antal försök sedan slutet av april ...

Min fråga var enkel:
- Hur räknar ni?
Svaret kom blixtsnabbt.
- Det gör datorn. Jag kan inget göra. Men du kan överklaga skriftligen.
- Till överdatorn då, eller?, undrar jag.

Tidigare hade jag fått veta att Inläsningscentralen tappat bort min sjukskrivning och därför lagt ner ärendet. Tack så mycket.

Själv skulle jag vilja lägga ner Försäkringskassan.
Det drabbar bara sjuka och fattiga. Ingen förlust.
Lägre stående människospillror som inte räknas ändå.

Minns förra leukemin.
Fick kämpa för sjukpenningen då med.
Man måste vara frisk för att vara sjuk.
För att orka stå på sig.
Annars försvinner man när gör någon annan det.
Och Förskingringskassan har vunnit.
Aldrig mer!

Jag får spel (2)

Jag har varit hemma.
I den riktiga världen.
Staden ... vännerna ... och urk - avgaserna.
Och vänt åter till lugnet.
Med moonwalkande showbarn.
Fiskafänge, stormutflykt och varm choklad.

Dock med Nintendo DSi ringande i öronen.
Max en timme per dag.

-Men mamma, jag har ju sagt åt dig att du måste ta FART så att Super Mario kan hoppa högre så att du får 17 extra liv. Du vill väl inte dö nu?, utropar storebror.

- Moahahahaha., skrattar jag.

Men han har en poäng. Dö nu, efter två leukemier och en stamcellstransplantation. Skulle inte tro det.

Jag får spel

Storebror fick ett Nintendo DS i 5-årspresent av sin farfar.

- Oj, det där är ganska svårt, bara han inte blir ledsen om han inte klarar det., viskade jag till maken.

Tji fick jag. Efter exakt två minuter.

- Det här är kul ju. Kom å spela, mamma. Bli inte ledsen om du inte klarar det bara.

Ny vy

Jag håller på att bli tokig(are).
På riktigt.

Jag vet att jag är priviligierad som få.
Som kan rebailitera mig vid kusten.
I lugn och ro.

Men det duger inte att vila, läsa och tänka bort dagarna. Och därigenom känna att jag mår skit och att tillfrisknandet tar så mycket längre tid än jag trode. Och det här är ändå bara början.

Jag misströstar inte, men jag stampar lite. Skrapar med hoven mot gruset likt en galoppör som vill iväg. Jag längtar sönder mig efter mina musketörer i veckorna, mina vänner i stan', jobbet, lite liv och rörelse.

Så imorgon efter läkarbesöket på sjukhuset i Uppsala, ja då skjutsar pappa hem mig. Den konstgjorda andningen får vara över för ett tag. Det är dags att ta sig tillbaka. Önska mig lycka till med att bli bäst på att inte vara bäst (som i energisk). Inte genast i alla fall.

Dagens visdom är slitvargen Klas Ingessons ord från kvällens i övrigt rätt tama fotbollsgala:
"Om man nu ska lära sig något av att få cancer så är det meningen med livet, och det är att leva här och nu. Inte igår eller imorgon, utan precis nu."