Radiotystnad

"Violence - silence"

Tyst.
Har det varit här den senaste veckan.

Mycket har hänt, mestadels roliga saker med familjen. Stora prinsar på 2½ och 4 klarar så mycket mer nu än då. Som att lillebror sitter blick stilla som en porslinsdocka på första raden i enochenhalv timme medan mamman galer i högan sky på julkonsert med Da Capo. Medan storebror också är tyst och lugn. Eftersom han sover utsträckt över mormors, bonusmorfars och morfars knän ...
"Du sjöng så snabbt i år, varför det?", undrar lille Långben efteråt.

Annat skoj var att ha morfar boendes här igen. Ett par extra händer ett par av de sex dagar som pappan är på kurs i Paris. Dagisinskolad sen en vecka, men fortfarande lite för osäker för att vara till enorm hjälp. Men ett kul avbrott för alla. Även om rutinerna funkar som ett smort maskineri nu när vi åter är solokvistar, barnen och jag.

Och med en ynka dag kvar av terminen, denna otroliga helt VAB-fria tar jag i trä, knackar i bordet och spottar över axeln tre gånger. Samtidigt som jag själv hostar och kraxar som en whiskydrickande kedjerökare. Sjunger vaggvisor för sömntutorna med beslöjad röst tills det kluckar av kvävda skratt i storeskruttens mage. Det bubblar över när han ber mig fortsätta så för alltid. "Du är så cool, mamma, när du låter som en knarrande dörr." Sömndruckne lilldirigenten ber mig i stället sluta. "Men g'natt nån gång då. Det låter inge bra. Kan du gå å sova nu då?"

Ja, och så jobbet där jag inte spenderat alltför mycket tid nu när jag både hämtar och lämnar. Är som vanligt lite smått förvirrad, och tvingas delegera, hjälp. För det är ju hälsosamt och stärkande när kontrollbehovet är grundmurat. Men det innebar t ex igår att jag fick bli prettoprovinsiell pga PR-jobb med internationellt storfrämmande på studiobesök i Uppsala. Inser att kollegorna har rätt när de retas för att jag gillar min hemby. För första gången är jag öppet stolt som en höna för att ha vuxit upp där.

Så allt rullar på. I en farlig fart fram till jul. Då hela familjen ska vara långledig, läsandes goda böcker framför brasan efter att ha varit ute på en ridtur eller åkt skidor på den nyfallna snön ... för visst blir det så? God mat som lagar sig själv, glada barn som aldrig kivas, pigga föräldrar som ser djupt in i varandras lyckliga ögon och orkar drömma om framtiden.

Men så borde det få bli. För efter en sorgsen höst som kulminerade i min kusins hastiga bortgång lär vi oss åtminstone en sak. Att vi måste värna varandra. På riktigt, inte bara som en floskel vi säger. Ska verkligen försöka. Värna. Och våga vägra villa.

Så.
Ingen fara, vännen.
Radiotystnaden är bruten.
Än finns det hopp om livet.
Och framför allt en dröm om en vit jul hemma.

Vanans makt

Om några timmar är det uppställning på vår gård.
Kl 07:00 för att vara exakt, eftersom luciatåg på utedagis kräver totalt mörker.
Normalt sett sover vi den tiden. En skön vana vi har.

Om några timmar kommer 14 dagisfröknar (12 kvinns och 2 män) att få varsin vacker prasselpåse från den kungliga hovleverantören av praliner. Det blev vårt självpåtagna jobb för sjätte gången i ordningen. En kontrollbehovsbaserad ovana vi har.

Och här sitter jag och jäser efter glöggprovning på jobbet, Easts dignande julbord samt en mojito på Sturehof. Och en rask promenad hem genom stan. En underbar vana jag har.

Dansen är igång

Nobelfesten just nu.
Bild lånad från DN.

Och så här briljant kan det också beskrivas. Det där jag nyss irrade runt kring.

Som dansen kring granen. Och imorrn är det hemlig julmiddag. Utan julmat. Oj, vad förvånade de ska bli. Ska ta med kisarna från bajenland till min siiida. Gaaala, champagne men framför allt smarrig asiatisk mat. Hoppas jag.

Häpp!

Gammal kärlek

rostar aldrig, eller?

Det är så märkligt, ja rent märkvärdigt, att någon man älskat (eller i alla fall med) bara försvinner ur ens liv. Oftast beror det på uppslitande slutor av förhållanden. Eller så hade man faktiskt inte så värst mycket gemensamt som man trodde.

Men sen finns det någon eller några, beroende på hur många grodor man kysste innan prinsen eller prinsessan kom på sin vita springare och räddade en undan lågvattnet, som saknas en. Inte för att man tänker på honom eller henne dagligen, men tillräckligt ofta för att undra vad som hände med den där personen som en gång stod en så nära. Google och Facebook måste ha sammanfört många gamla truliga tonårskärlekar, ofta in cognito. "Bara kolla lite ..." helt anonymt är så lätt.

Har man turen att ha en sån, en man alltså, är ju inte behovet så stort av en till. En gammal avlagd. Men det är ändå rätt tillfredsställande, ja kanske inte som då, pirret är ju borta som tur är, men ändå. Det är härligt att få frossa i minnen, fnissa åt det som var dödsallvarligt då och inse att guuud vad vi är olika med jesus vad lätt det är att hitta tillbaka till ... hm överanalyserandet av det du sa och vad jag svarade och varför blev det så?

Funderar lite på det. Tanken beror på en snabb msn-chat med en vålnad från det förflutna. Medan jag spökskriver en ledare och ser Nobelfesten från soffan. Bredvid morfar som bor över för att skolas in på dagis ett par dagar. Och Mannen. Den store lille. Smuttandes på ett glas vin. Lilllördag och allt.

Inser en del. Bland annat att närminnet är kort men långtidsminnet är som en elefants. Dement vid 30+?

Sorg

Jag är helt tom. Håller skenet uppe hjälpligt dagtid, men om kvällen är kinderna åter gråtvåta och ett stort "varför?" ekar i mitt huvud.

Den gladaste, starkaste fighter jag vet, som oförtrutet kämpat mot orättvisor utan att någonsin nedslås av sin egen livssituation pga OI (Osteogenesis Imperfecta), är borta. Han var min kusin vitamin, och jag var hans kusin josåfin, alltid sagt med ett pillermariskt flin.

Världen behöver människor som T.
Och nu finns han plötsligt inte mer.

Varför?

Saved by the bell - SPOTIFY!

Atari Live i London blev en succé.

Intensivt, spektakulärt och galet kul. Impulslösningar, fix & trix som fick fantastiska effekter. Nöden är uppfinningarnas moder. Faktiskt. Massor av människor och intryck att bearbeta. Vansinnigt mycket jobb, både på plats och väntande efteråt, som en direkt följd av altt som visades, beslutades och utlovades. Inte en lugn stund, extremt lite sömn men något av det roligaste jag nånsin gjort, job wise.

Så varför börjar jag städa när jag äntligen kommer hem kl 02 om morgonen? Och blir pigg, packar upp och kollar mail, blogg. Trots att jag vet att jag alldeles snart blir överöst med pussar av mina killar som jag längtat oerhört efter. Måste ideligen gå in till prinsarna som snusar lyckligt ovetande om sin moders tvångsmässiga städmani.

Hopplöst fall av pedanteri? Snarare iver att få fint och slippa några av ömma mormoderns förebrående påpekanden när de kommer hit för att barnvakta imorgon. Jag orkar jobba massor periodvis, vardagspussla, trolla med trilskande trotsare, tvinga oss s k vuxna att ta oss tid att tänka längre än nästa måltid, träna, sångrepa, läsa lite mer än sagor ... men mammas kommentarer om vårt hem är mer än vad jag klarar av. Jag regraderar till ett tonårsmonster som inte argumenterar särsklt välartikulerat, något jag ändå ger sken av att bemästra i andra sitautioner.

Men så, pling i mailboxen!, har det plötsligt blivit min tur att bli en spottis. Jag är räddad. Haleluja, jag älskar Spotify!

London calling

Om några timmar bär det av till London igen. Denna gång för kompaniets största event ever. Alla kommer att vara där. Och jag tokpackar. "Omutifallatt"... alltså, alternativ är ju bra att ha. När dress code i branschen varierar kraftigt.

Gick enochenhalvtimme tidigare från kören. Hann ändå inte hem innan gosgrodorna somnade. Pussar dem därför mellan klädvalen. Och får två minuter med yrvaken lillebror som bara ler, utför mammografi och somnar om igen.

Om mindre än fem timmar tar jag Arlanda express. London calling.

Glöggparty

Efter att ha svettats ymnigt under byggandet av en igloo, jo för så mycket blötsnö fanns det på grannflickans tomt i Grizzly, ja då pajade varmvattenberedaren lagom till duschen man borde tagit. Det blev raggistvätt av kropp och sinnrik uppsättning av kort hår för att åka raka vägen hem till stada. Där det var glammigt värre att komma hem till parallellgrannen på Ladies night.

Man har inte roligare än man gör sig. En adventssöndag i duggregn med otvättat hår. Mumsfilibabba. Och alla vuxenjulklappar inhandlade. Tack och bock till Tjockalocka!

Tomtetrauma

Julmarknad anno 1908 på Engströmsgården i Grisslehamn innefattade halmad gårdsplan, julgranar med handstöpta ljus och spetsad glögg "under disk".

Lillebror red tomtehästen till tomtens grotta medan dagdrömmande storebror åt kalkonkorv i rekordfart eftersom "Tomten kollar om jag äter nu och han kommer nog tillbaka på julafton med klappar om jag äter upp snabbt, eller hur?" Vi funderade genast på att hyra in den där bullrige tomtefarbrorn lagom till middag lite då och då. Inget mer tjat vore ju helt underbart. Blev ännu gladare när lillebror vågade sig närmre och vi såg att det ju var nästgårdsgrannen i ny skrud. Som älskade sitt nya jobb och gärna kommer förbi som tomtefar när storebor minst anar det. Är det skadligt att använda barnens fria fantasier så?

Agendan

Det här börjar bli en vana ...

Morgonsjunga med mysmonstren.
Powerpulsa tidigt, före rusningen, och öppna kontoret.
Webbstratega, idag som portugis.
Frysa på långbänksmöten med internationella gäster.
Propsa på lunch hour.
Jobba vidare, nu som spanjorska.
Hämta barnen.
Åka pulka.
Leka, slänga in en tvätt, laga mat med minikockarna och "jag vet, vi busar och låtsas att vi äter frukost till middag", mysa.
Avvärja katastrof pga tappad tandborste, sympatigråt från överbeskyddande storebror. "Hans tänder kommer att försvinna om du inte får fram Bamseborsten under badkaret. Då dööör lillebror! Han svälter faktiskt ihjäääl om han inte kan tugga maten. Buhu."
Somna en stund, barnen i sina sängar och jag i min. Eureka!
Soffjobba med iberiska utmaningar.
Förvirrat konversera Lejonordens director musices, sent hemkommen från Stadshuset.
Somna under nämnda samtal.
Maila.
Blogga.
Hänga den dagliga tvätten.
Sova.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Men den ena är faktiskt den andra väldigt lik.

Nattskiftet

Snön ligger vit på taken, endast hon med tomtarna på loftet är vaken.
Trodde jag, som sitter uppkrupen i soffhörnan med snyggdatorn i knät.
Det är kul att jobba sent. I hemmets tryggaste vrå. Efter träning och sångrep.

Men så ringer mobilen. Vid midnatt?
Min rekryt har låst in sig. Systemet vägrar ta hans kod.
Larmfirman bryr sig inte när han ringer dem, "eftersom han inte blivit registrerad på företaget".
Så han får min. Och kan äntligen pulsa hemåt genom snödrivorna.

Detta måste undersökas. Imorgon. Men tre frågor poppar upp i mitt trötta huvud:

Är det inte lite anmärkningsvärt att bevakningsföretaget inte kommer farande? Mad Max borde väl definieras som tjyv och rackare. Eller i alla fall obehörig inkräktare. Men snillena spekulerar uppnebarligen inte så.

Sedan kan man också undra vilken sorts chef jag är, som låter medarbetarna jobba till midnatt. Frågar strängt om han brukar ta nattpasset, och får ett svävande svar. Inte bra.

Och så kan man fundera på att gå och lägga sig. Nu. Godnatt!

Förföranden

Storebror missade VIP:en på Gröna lunds julmarknad med flickvännen, sångfågelns dotter. Astmakillens luftrör var för ansatta för att vistas ute i stormen efter en heldag i snön.

Men T torkade snabbt tårarna och fick en ny idé. Den lille förföraren bakade en hjärtformad chokladtårta, tog fram en kyckling och bjöd sin nyaste flickvän med lillasyster ("så att lillebror också får en tjej") på romantisk middag.

Sedan findukade bröderna med tema guld.
¤ Thailändsk guldgrönglittrande elefantduk ovanpå turkosblommig vaxduk
¤ Gammelfarfars guldkantade finporslin
¤ Gammelmormors oputsade silverbestick, största modellen
¤ Antika kristallglas (morfars auktionsfynd)
¤ Gammelgammelmormors lika antika mässingsljusstakar
¤ Brutna servietter

Det var med påtaglig stolthet bröderna bjöd till bords. Tyvärr dokumenterades inte tilltaget, eftersom det rådde milt kaos runt bordet. Lillayster är nämligen ett år och hyser därför ingen respekt för vare sig kristallglas eller guldporslin. Hon gillade duken, och gjorde blixtsnabbt rycket ... samtidigt som storasyster provsmakade författarpappans firarchampagne.

Resultatet av kvällen?
Tja, det var nog rätt lyckat eftersom storasyster ville sova över och vår annars så blyge storebror beslutade sig för att fria. Allt medan lillebror gav lillasyster fotmassage i soffan.

Gul snö

Hur orkade vi?

Solskenförmiddag i pulkabacken. Vännen I och jag konstarerar att vi var där varje eftermiddag efter dagis förrförra vintern. Vi kämpade oss dit med bebbarna nedbäddade i vagnarna framför oss samtidigt som vi drog tvååringarna i pulkor bakom oss. Själva pulkaåkandet var inte det primära för storebarnen som mest gillade att färga snön med utspilld blåbärssoppa.

Nu är galnaste småbarnsåren redan över. Vagnarna är för länge sen sålda, alla barnen drar sina egna pulkor och den enda som spiller matsäck är jag som råkar vattna lillebror lite. Men snöfärgningen består! Numera blir den gul ...

Puder och plast

Tänk vad lite snö kan göra. Folk blir vanvettigt glada.
Det är precis samma fenomen som när första vårsolen tittar fram. Alla blir som förbytta. Vi behöver ljuset!

Lillebror har inget minne av snö, eftersom ingen sådan föll i fjol. Vår pratkvarn blev stum av beundran. Stod i fönstret och bara tittade förvånat mellan 07 och 10. Gick sedan mycket försiktigt till kvartersfiket och dejliga dejten med trallkompisfamiljen. "Det knarrar under fötterna, varför det?" var det enda han yppade.

Sedan kom mormor med ny, hett efterlängtad juniorsäng. Ihopskruvandet var ett välbehövligt avbrott för att menatlt smälta och processa intrycken från den nya, vita vintervärlden.

Höjdpunkten blev pulkaåkning med kompisarna. Lillebror fick ärva storebrors pulka för att testa lyckan direkt, medan storsinte T och jag traskade till sportaffärn'. Vi var inte ensamma, så T ilade in som en oljad blixt, med min uppmaning: "Spring det snabbaste du kan och ta sista pulkan! Go, go, go!" Fick några sura kommentarer av såspellarna som missade trofén, men djungelns lag råder när första snön fallit. Eller?

Stigas dubbelsitsiga Cobra i silver var ett veritabelt vrålåk. Impulsköpet av röd åklapp för en tjuga var däremot ett bottennapp. Men nu har vi fyra åkdon som tar mkt liten yta i anspråk i ett av källarförråden. Vem behöver en tung, otymplig snowracer när billig, platt plast gör jobbet?

Efter lite putsande av pulkorna somnade barnen kl 19. För att orka köra järnet imorrn igen. Och vi fick hem vänaste vinkännarvännen på provning. Jämförde franska mellanchefer och konstarade att indiskt rödtjut gärna fått fortsätta vara ett outforskat område i vår värld.

En synnerligen lyckad lördag!

Växla vuxna

Det är ingen konst att hinna med jobb, familj, tre träningar i veckan, ryggbehandlingar, körkväll, tjejmiddag och AW. Lätt som en plätt.

Med en mikromjukis som vänligt väcker familjen när gröten är klar, lämnar barnen på dagis - alltid i tid, storhandlar på hemvägen, lagar middag, inte tappar tålamodet när trötta familjemedlemmar (oftast frun) inte orkar äta upp och sedan spelar gitarr och piano med de små spelemännen innan läggning. Varje dag.

Så ikväll tog jag en snabbis med bästa esset i Jes!, vännen C med man och lillebror, som nu är min kollega. "AW med syrran, det var nytt. Sysslar hon med sånt?" Eh, jo alltså vi är inte 70 bast. Ett glas rött på Och himlen därtill. Där klientelet hade lite för nära till Sankte Per för att det skulle kännas fräscht. Så vi gick vidare till Bauer för en mojito. Med en avstickare till Medis bästa falafeltjorre.

Sen hem till fredagsmys med astmahostande gosgossarna i pyjamas. För att avlösa mannen. Det är hans tur nu. Att AWa. Parce que il le valé bien.

Best Friends Forever

Tjejmiddag med grizzlyhonorna en bitande kall torsdag. På fina italienaren Lo Scudetto, som genom ett mirakel flyttat från Söder till Öster (malm).

Enkelt, avslappnat och lyckat. Sköna skratt och nära till gråt. Mest prat om män, barn, jobb, sex och bajs. Låter kanske som en stereotyp syjunta. Men vi skämmes inte det minsta. Det är skönt med goda vänner som alltid funnits där. Så länge jag (som är yngst) funnits i alla fall. Då spelar det ingen roll om vi inte ses varje ... eeh ... år.

Knäck

Har idétorka. En fredag. Ovanligt.
Hur knäcka global nätnöt?
Behöver inspiration!
Finner webblösningar på CAP&Design.
Så klart.

Hittar också en av de mest lästa artiklarna.
Om varumärken som barn ser dem.
Som råkar vara mitt alster.

Mums. Boostat självförtroende gör underverk för kreativiteten.
Nu kör vi!

Kunglig glans

"Kungen är korkad, men det kan han ju inte hjälpa, pojkstackarn' ..." brukade min mormor ofta säga. Ofta som inledning till en diskussion om kungahusets vara eller icke vara. Eller döpande av barn.

"Nu bestämmer vi att pojken får heta Carl Gustaf. Så var det inte mer med det.", sa hon när storebror kom till världen. Hon skrev till och med de namnen på doppresenten. Sedan tvingades hon ta upp frågan igen när lillebror såg dagens ljus. Och fortsatte med mantrat om kungen varandes en korkskalle med fina namn och en habil, intelligent fru vid sin sida. När inte det funkade kom nästa snilledrag. Att spela på känslor. "Din farfar har ju inte haft det lätt på sistone, med alzheimerfarmor och allt. Nu döper ni pojken efter honom, något annat går inte an." Så då gjorde vi det. Som tredje och fjärdenamn ... vilket nu gör att även storebror vill ha fyra förnamn och helt sonika har lagt sig till med Alfons som utfyllnad. Vilket jag älskar. Ibland utbytt mot Zlatan. Som pappan avgudar.

Vördnaden för kungahuset blev större efter mormors stroke för tio år sedan. Eller "den stora revolutionen" som hon alltid benämnde den. När hon vaknade upp pratade hon faktiskt uteslutande om gamla kungar och deras forna glansdagar. Men så härstammade hon (och därmed jag) från det spanska hovet. Någon iberisk monarks snedsteg med en hovdam blev ett släkte i Svea rike. Det blåa blodet pulserar i mina ådror.

Min rojalistiska mormor älskade därför det faktum att jag pluggade i Spanien ett knappt år. "Lär känna dina rötter, tala spåket!", sa språkbegåvade mormor som själv inte gick så många år i skolan. Jag stannade där tills det blå blodet blev sjukt och fick förgiftas för att sedan fyllas på med generösa okändas röda blodkroppar och trombocyter. Något mormor aldrig fick veta. Somliga trodde inte att hon skulle klara den oron.

Att jag sedan flyttade till den kungliga hufvudstaden och bosatte mig på Kungliga Ladugårds Gärde samt använder kungliga Djurgården som träningsställe när vi inte är "på Grissel - inte lika kungalikt, men med havet inpå knuten" gillade mormor verkligen.

Därför känns det fint att plantera mormors favoritbuske, rosenkvitten, som drivits upp och tuktats av hovträdgårdsmästaren på kunglig mark, för att sedan pryda vår gård där den kungliga farbrorn med gröna fingrar bodde. Och nu har den alltså mycket varsamt flyttats ut till "Grissel".

Kungligt värre. Men det är hon värd. Min mårrmårr.

Kvinnlig kompetens

Kvällar som denna är det tur att vara kvinna. Med simultankapacitet.

En färdighet som utnyttjas till att uppkrupen i favorithörnan i soffan kvällsjobba på pianolackade grymdatorn samtidigt som jag slötittar jag på Grey's Anatomy. Min enda dumburkslast.

Efter Uppdrag granskning. Som kommer före. Fast i fantastiska public service då. Ikväll om ovärdigt miljonprogramsboende i segregerade Malmö. Barn som lever i mögel med kackerlackor krypande över ansiktet. Fy fan. Då är det lätt att sitta och uppröras på nedre Öfre. Innan man zappar viare till glättiga femman och det sexiga sjukhuset.

Efter regn kommer sol. Men idag snöade det. Blir det en vit jul? Då borde vi kanske stanna hemma?

Resor och vardagspussel

Maken reser bort en vecka per halvår. Möte och kurs med internationella teamet. De som annars endast syns i cyber frotterar sig med varandra live and direct och insuper kollegornas kunskaper i allehanda systemvetenskapliga problem.

Snart är det dags. Paris. Hôtel Notre Dame. Oh la la. Och jag har engagerat tillresande föräldrar som barnvakter, eftersom resan givetvis sammanfaller med allehanda läkarbesök, jobbevenemang och gullegårdslussanden.

Med min nya atlantiska tjänst följer en del korta resor. Mellan London, Madrid och Paris. Två dagars intensivt diskuterande med en knapp natt på hotell är upplägget.

Som vi planerat, fixat och trixat för att få ihop vardsgpusslet trots varsitt heltidsjobb. Och då, kabom, ändras makens kursvecka, så att den sammanfaller med mitt företags största event nånsin. I London. Som jag delvis håller i. Och alltså måste närvara vid.

Vi kommer överens om att makens resa måste vänta. Denna gång. Och börjar suktsurfa efter sistaminuten till Thailand över jul och nyår. Tre veckor i solen ... som belöning efter regnochrusk i Stockholm, London och Paris. Och ressällskapet uppenbarar sig plötsligt! Nån' mer som vill hänga med?

Drömma går ju.

Det stora klippet

Jag funderade på att göra en Brittan, så less var jag på de hösttrista guldlockarna ... men fick hjälp att göra hippt klipp i stället.

Sökte något nytt. Och fann det. "Du ser så pigg och glad ut, mamma!" sa storebror. Som sedan drog lite i pappans korta strån och konstaterade: "Kanske du också skulle klippa dig lite till, så att du blir mindre trött?"

Skalad skalle har jag redan testat. Tämligen ofrivilligt. Men ändå. Old news. Ett decennium sen nu. Det jag fruktade som liten var cancer och tappat hår. Drabbades av det ena som gav det andra. Saknade inte håret alls. Då. Slapp lida av en bad hair day. Hehe. Men sjukdomserfarenheten gav en enorm styrka. Såväl mentalt som det hår som växte ut. Inte mycket rår på det ena eller andra idag.

Men novembertröttheten drabbar den bäste. Och håret. Som åkte av.
Det är praktiskt att ha frisörer i familjen. De räddar liv.

(Inser att jag borde frångå principen om att inte publicera bilder på mig själv nu. En före/efter hade varit en ypperlig illustration. Eller en gammal flintisbild. Jos som Sinead. Någon som vill se?)

Guldgrannar

Nope.
Vi flyttar inte.

För vi kan aldrig nånsin tänka oss att byta bort "världens bästa dagis" på vår gård samt den bästa av grannfamljer. Rakt över samma gård. Vars storasyster tillsammans med våra gosgrodor bildar de tre musketörerna. Med lillasyster bebis i släptåg.

Smartasakersupermorsan tar två dagar i rad hem hela grushögen av skogstroll, plus nämnda bebis, samt ett stycke blöt labrador, helt på eget bevåg. Och ringer och bjuder in urvriden diskatrasa på lekfika och barnhämtning.

Såna grannar växer inte på trän.
Vad gör vi om dom flyttar?

Bostadspsykologi

Ambivalent är mitt mellannamn.

Med skarpt läge på en lägenhet vi i drygt två år suktat efter, med våra egna lån nästintill helt avbetalda så tvekar jag plötsligt.

Förklara det, den som kan!

Singin in sunny London

Lite sömn.
Mycket huvudvärk.
Resfeber?

Lämnar ett Stockholm som blivit kallt, täckt av dimma.
Och anländer till soligt, något varmare London.
Där jag inte varit sen språkresan som fjortis.

Produktivt möte på spanska, franska, engelska.
Träffar sedan branschens älskling. The sing star.
Som visar sig vara lika trevlig som briljant.

Nu ska vi fira min atlantiska chefsroll.
Även om jag mest längtar efter att få sova.
Ostörd. På fint hotell.

Men jag saknar mina prinsar.
Ökar längtor med avstånd?

Smärtsamma sammanträffanden

"Jag känner igen dig, varför det?",
säger en småländsk sjuksköterska på St Görans ortopedakut.

"Eh, jo, jag låg ju här några dar för en månad sen. Hmm.",
mumlar jag.

Svärfars födelsedagsfirarhelg i huvustaden, som började så bra med traditionell fredagmiddag hos kvartersgreken, blev med ens lite annorlunda under desserten hemmavid. Liten svägerska föll samtidigt väldigt oturligt av stor häst och hela familjen tappade fattningen.

Så svärfar vankar, svägerskans storebror stånkar och barnen bankar och ritar på gipset.
Sjukhus är kul. När man är frisk.

Vardagslyx

Vilken lyx att en vanlig tråktisdag få åka hem till en vän efter jobbet, mötas av hennes och min egen familj och bara prata, äta, dricka gott medan barnen leker sjörövare. Utan att nudda ett enda av de tusen tända ljusen.

"Man ska gå när det är som roligast." Är ett urkorkat ordspråk. Om man inte har ett charmtroll som på en nanosekund förvandlas till en övertrött skrikhals. Som skrämmer slag på storebror.

Men bortsett från det misstaget (att allt var för trevligt) så ...

Hösten kanske inte är så dum ändå?

Unga vuxna

På hemväg från lugna landethelgen gjorde storebror och jag en avstickare till fd dagiskompisens kalas.

"Varför har du röda gummistövlar? Det kan inte pojkar ha. Det är fult. Jag har riktiga läderstövlar med klack."

Förkunnade en treårig flicka, som liksom övriga kalasdeltagare (utom T) var iklädd vuxenkläder i miniatyr.

T blev lite ledsen och ville gå hem ganska snart. Men skrattar bäst som skrattar sist ... för vem kunde leka i trädgården, sparka i löven och klättra i träden medan övriga unga vuxna endast fick se på, åthutade av sina falsettskrikande föräldrar att "akta kostymen, den kostade faktiskt tretusen!"

Det hela utspelade sig i det mörkblåaste Djursholm. Där prinsar och prinsessor ikläds kostymer och pimpinetta dräkter som gör det omöjligt att leka.

"Dit flyttar vi inte. Vad gjorde vi där egentligen? Varför får inte barn vara barn?",
undrade vilsen fyraåring på väg hem. Och jag är böjd att hålla med. Än en gång vinner Gärdet över alternativen.

Landetlängtor och avgiftningar

Efter septembers jämmer och elände kom vi äntligen till landet.
Som vi längat, alla fyra.

"Det är väldigt vackert här. Det hade jag nästan glömt."
Sa storebror.

"Jag vill bo här. Alltid. Varför finns stan?"
Sa lillebror.

Mysmannen och jag lämnade familjens funderare hos mormor på vägen till Havsbadens Spa. Och utnyttjade förra årets födelsedagspresentkort, som vi på nåder fått förlänga eftersom vi aldrig får tunggumpen ur vagnen.

Man glömmer lätt vikten av att prata klart. Planera framtiden längre bort än närmsta timmarna och dagens måltider. Men vi lyckas och drömmer oss bort ... på bröllopsresan som aldrig blev av. En hel förmiddag tillsammans i bubbelpoolen och solstolen med utsikt över Ålands hav. Och med färsk frukt, juicer och annat bubbel i glasen. För att sen' bli knådade och lerinpackade i en timme. Detox kändes passande efter allt pillertrillande på sistone.

Varför är vi så in i h-e lutherskt missunnsamma mot oss själva att vi inte gör det här oftare än när den berömda väggen är nära? Måste bli mer åttiotalistisk!

Hurra, jag lever ju

... men frånvaron från bloggosfären beror på att många nära och kära, några allt för unga inte finns mer. Hur orättvist kan livet bli? Barn får bara inte dö, inte heller mammor och pappor till små, oskyldiga individer. Men precis så meningslöst är livet just nu.

Och när all sorg gör att huvudet snurrar snabbare på jobbet för var dag, då blir jag befordrad. Så går det ännu lite fortare. Tills jag stupar. Bokstavligt talat. Maken tillkallar ambulans, trots mina protester, och jag blir inlagd på ortopedakuten några dagar, för den sedan fem månader smärtande ryggen. Som nu gör att jag inte ens kan stå. Och svimmar, har kramper och frossa. Tack gode (?) Gud för att barnen sov, när det hände.

Mentalt och fysiskt inkapabel att kommunicera sittandes vid dator finns det mycket tid för eftertanke. Ack så nyttigt. Och jobbigt, bitvis.

Septembersorgsenheten, som tilltog för var dag när besked om alltings jävlighet rasade in dag för dag, avslutades med att min älskade mormor somnade in. Visst var hon gammal, hade levt en långt, härligt liv, men det gick så fort och hon var så levande ända in i det sista.

Hon var en sann förebild. Alltid sprudlande glad, ofta sjungandes eller livligt diskuterandes samhällets företeelser och med knivskarpa, om än något egensinniga analyser av världspolitiska läget. Hon klagade aldrig, trots ett helt liv fyllt av smärta. Polio vid tre års ålder sätter sina spår.

Nu gör det ont, för hon saknas mig något oerhört. Men jag ska försöka inspireras av henne. Hon, som kallade sin stroke för tio år sen för "den stora revolutionen" och oförtrutet kämpade vidare i uppförsbacken.

Hurra, jag lever ju.

Vårtig röksvamp

Så det kan gå.

Står med luren i handen i en solig skogsglänta med en skock barn springandes runt benen när jag får ett ovanligt besked. Jag som sällan varit anställd har blivit befordrad. Hoppla.

Hinner inte fundera så mycket mer på det. Ena sonen undrar om man kan äta röksvamp och jag är tyst tacksam över att han än så länge tycker att magiska svampar är mystiska. Inte spännande provapådroger. Den andre sitter sonen mitt i blåbärsriset och plockar munnen full och njuter. Liksom jag, och de andra dagisföräldrarna som valt bort kollegorna på jobbet till förmån för barnen i skogen runt hörnet. Just idag.

Vi är ute mellan nio och fem.
En helt underbar arbetsfri dag.
Hur blir det sen?

Liten tuva ...

... stjälper ofta stort lass

Ketchupeffekten är vida känd.
Först kommer inget,
sen kommer inget,
och till slut kommer allt, vilket är mer än man kan hantera.

När det sker i jobbet kan man skrattande skaka det av sig.
Händer det på hemmafronten biter man också ihop, småleendes, och klarar treårstrots, rinnande näsor eller snarkande äkta hälfter.

Men när sorgen drabbar en mångfalt inom loppet av några dagar, då rinner tårarna över. Av sorg, ilska men också av lycka. När de enda som betyder något vid dagens slut möter med varm famn, blöta pussar och slanka barnarmar som aldrig vill sluta kramas. Då är jag trygg. Och äntligen hemma.

Eller nåt' säger det bäst. Carpe diem.

Match making

Pernilla & David

Min aversion mot Pernilla Wahlgren är vida känd bland vännerna, och föremål för skämt om att jag egentligen är avundssjuk. Det bjuder jag på.

Makens låtsasfascination över David Hasselhoffs varanden och låtanden är också en källa till munterhet. Det bjuder han så gärna på, som så mycket annat.

Nu sitter vi sida vid sida, vid varsin dator och MSN Video slumpar videklipp. Gissa vilken underbar match making vi precis skapade?

Så, Pernilla, om du behöver en trygg famn hos en nallebjörn med egen Facebook-idé: satsa på The Hoff.

After work n' park

Föräldraråd. Solskensfika som förr. Fast ändå inte alls.
Fakturor. Förundras över att stora, etablerade företag törs "glömma" att betala, trots påminnelser. David och Goliat ...

Tidig hämtning. Mys i parken, med gosegossarna och deras vänner. Varför kom inte jag på idén med pedagogiska bokstavskex? Till hutlöst pris, högst på allas mellisönskelista.

Å så kvällen. Två trötta exklassisar äter libanesiskt.
+1 hos galna italienaren. "Como fare le mysigt?"
Tre vänner diskuterar döden, döden, döden över lite rödtjut.

Brittsommaren i city.
Nittonhundranitti
Kommer du ihåg den?

Exakt samma 2008.
Om man byter ut döden mot livet. Förr, och nu, oftast, hobbyanalyseras livspusslet. Men döden kan vara uppfriskande. Eller tänkvärd i alla fall.

Cojones

Spanska sjöborrar (vars taggar ironiskt nog återfinns i morfars fot)

Dagen igår var testosteronstinn. Minst sagt. Och en upplevelse utöver det vanliga.

Gladstressade, hyperkoleriska killar på kontoret innan the real deal. Mötet med fartberusade journalister på STCC-pressvisning. Helt speedade i fantastiska simulatorer, i race mot våra starkast lysande stjärnor. Unga proffs i tajta rally- (nej jag menar racing-!) overaller mötte ärrade murvlar som blev barn på nytt. Totalt 40 pers varav min side kick och jag var de enda på Ball Breaker som saknade cojones.

Därefter promenad i solen, middag med stans' snyggaste sjönsjungande snäcka på Elverket. Boef Bourgignon och Girlietalk. Manligt och kvinnligt. Sedan teater. The Dad på Maxim. Endast män var inbjudna men vi fick komma gratis. Eftersom vi var de enda utan cojones?

Gråtlåt

Min sommarenärövergråtlåt som ironiskt nog repas just nu.
Jag ser det som terapi.
Våga gråta!, är mottot.
(Och visst är det en patetisk kärlekssång, men jag tolkar den annorlunda.)

Tho'we gotta say good bye for the summer
Darling I promise you this
I'll send you my love ev'ry day in a letter
sealed with a kiss.

Guess it's gonna be a cold lonely summer
But I'll fill the emptiness
I'll send you my dreams ev'ry day in a letter
sealed with a kiss.

I'll see you in the sunlight
I'll hear your voice ev'ry where
I'll run to tenderly hold you
But darling you won't be there

I don't wanna say good bye for the summer
knowing the love we'll miss
oh let us make a pledge to meet in september
and seal it with a kiss.

Text & musik; Gary Geld/Peter Udell

Sorgsen september

Ibland är tårarna närmre än vanligt.
Normalt är jag inte särskilt sentimental.

Men när jag repar en låt i en konsertlokal där min farfar så ofta hört mig sjunga kan jag inte hålla dem tillbaka, tårarna. Jag ser den tomma stol där han brukade sitta och får en stor klump i halsen och måste torka kinderna som är gråtvåta. För jag tänker ju inte bara på honom, utan på det fruktansvärda som nyss hänt.

Livet är förjävla orättvist.
Och jag är helt maktlös inför denna sorgsna september.

Lycka och sorg

När den stora sorgen drabbar ens nära och kära, när marken försvinner under fötterna och allt bara blir svart. När det som inte får hända faktiskt sker, och någon plötsligt inte finns mer.

Då är det svårt att räcka till. Balansgången att finnas där men utan att störa är svår. Att trösta, utan att bli för närgången. Att finna de rätta orden, utan att fastna i klyschor. Och att nånstans själv försöka förstå det fruktansvärda. En bit på avstånd, men ändå.

Det är då jag kramar mina muntra lergökar extra hårt på dagisgården och inser att lyckan faktiskt är här och nu. Inte sen.

"Man ska vara rädd om sig så länge man har sig", säger gamla mormor. Konstigt ordspråkssnickeri, med sann innerbörd. Vid 88 vet man.

Nya tider

Första Praktiska Rapporteringsveckan är till ända.
Eller Paranormala Röjauppiträsketdagarna?
Snarare PRatglada nya tiden.
Annorlunda och spännande.

Ledig fredag med gosebarnen som avslutning.
Trädgårdsfika i solen på V med maxade bebben.
Å så landet ... efter att mannen åkt på Ålagillesgolf i Absoluts Åhus.
Nån' slags skånsk sedvänja där jag inte gör mig besvär.

Det är skönt att erkänna sina begränsningar.

Livslångt lärande

Idag gav rekryterandet resultat.
Del 1 av 3.
Min assisterande tränare började.
Och jag fick lära mig att delegera.

Ett livslångt lärande lär det bli.

Pust, poste födelsedagsveckan

Ett kalas med morfar & fru veckan före 3/4sfamiljefirandet,
ett kalas med svärmor och faster på makens dag,
ett akuttandläkarbesökskalas på min dag,
ett 4-årskalas på dagis + ett med mormor & Nösta,
ett missat kalas hos E som fyller ett år mer samma dag,
ett STORT barnkalas med nästan alla vännerna i lördags,
ett ljuvligt, djurlikt 4H-kalas för BB-kompisen i söndags.

Så imorse kom den självklara frågan:
"Hur ofta kan man fylla år egentligen?"

Ödet gjorde att mannen föddes på min namnsdag, jag föddes på hans lillasysters namnsdag ett par dagar senare och vår förstfödde kom ytterligare ett par dagar därefter. Men värkarna startade när blivande modern kom med frukostbrickan på blivande faderns 30-årsdag. Blivande moderns 30-årsfirande skedde på BB Sthlm.

Ödet ... eller god planering? Tur att vi inte gillar tårta.

Ska vi byta grejer?

Pusslandet blev verkligt för sönerna och pryltoken, när jag föreslog att det nästintill oanvända, under sängen dammsamlandes och helt hysteriskt färgsatta skumgummigolvpusslet skulle doneras till bättre behövande. Nämligen kollegans ½-åring som tydligen vill ha ett sådant. Kravspecen startar tidigt hos vissa.

"Får jag sova på saken?", undrade storebror.
"Jag sover på rosa månen!", deklarerade lillebror och tog ett stadigt tag om en rund pusselbit.

Nästa morgon bar sönerna ut pusselpåsen i hallen.

"Bäbisen får det här. Vi har ju en bilmatta i stället. Men den byter vi aldrig bort! Kan du förstå det?"

Annars är det ju den nya trenden. Att byta bort i stället för att köpa nytt. Anammar gärna idén.
Antar att patriarkatet har en del att invända. De skulle bara veta hur mycket som får fötter utan deras vetskap ... Och när skrymmande saker ibland efterfrågas hävdar jag med en dåres envishet att man inte ska behöva byta bostad för de materiella tingens skull. Så det så!

Kalaos

Det är egentligen vansinnigt att arrangera familjens första, riktiga barnkalas för de 25 närmaste vännernas barn, när knoppen går på högvarv. Mikromjukisens väckelsemöte kvällen innan tog på krafterna. Och mitt trejobbiett börjar kännas drygt.

Eller så är det otroligt smart. Att släppa allt, bara vara med bästisarna och dränera huvudet på jobb genom att blåsa ut hjärnan i ballongerna, s a s.

Efter lite kaosig start fick vi rull på tipsrunda, tårtbuffé och skattjakt för 50 glada. Ute på dagisgården och inne i brf-lokalen. Huvudpersonen var salig av lycka:

"Tänk att alla ville komma. Samtidigt. Landetkillarna, stanarkompisarna och hela uppsalaligan! Och inga gamlingar. Får jag fylla år imorgon också?"

Pusslet

Två barn som älskar sitt utedagis. På vår gård.
Två föräldrar som gillar sina nya jobb. Dock inte på vår gård.

Föräldrarna turas om att lämna och hämta.
Jobba tidigt eller sent.

Det betyder att vi inte kan/vill flytta.
Vi måste bo exakt här.
(Men gärna större. Med balkong. Nån' gång.)

Allt funkar, men det kräver minutiös planering.
En avsvimmad tant på tuben tas om hand, efter att 100 plötsligt blinda personer passerat, på bekostnad av missad hämtningstid på dagis.

Hur gör man?

Den omdiskuterade trean

... är äntligen här!

Mitt i födelsedagsfirandet kommer ett efterlängtat SMS:

"Sötnosen har kommit, allt har gått bra och vi mår bra allihop."

Efter lång väntan valde han den bästa av dagar!
Och föderskans fantastiska uppdateringsföljetång från förlossningssalen fick sitt lyckliga avslut.

Grattis till P3, I & R.
I Grissle lyssnar vi på P4. :-)
Nästa P, som i projekt?

Himmel och pannkaka

Pannkakstårta med vattenmelon, feta, banan och rårörda lingon på beställningen. Fyraårsdagen till ära. Vad gör man inte?

Lycka är ...
... att efter en utmanande dag på nya jobbet komma hem till en för dagen utökad familj som lagar pannkakor och plättar i gammelfarmors laggar.

Pladdrandes, lekandes, stekandes, med skratten ända ut på gatan ekandes.
Mormorn, styvmorfarn, fastern, pappan, födelsedagsbarnet och lillebrorsan.
Och den ensamma mamman i hallen.
Som storögt tittar på.

Alla tillsammans i en salig röra.
Mycket liv, men utan kiv.
Bara värme och stekos.

För fyra år sen', idag, var vi helt vilse i pannkakan.
Färska föräldrar utan ett uns av erfarenhet.
Förvirrade är vi förvisso allt som oftast nu också.

Skillnaden är att vi har ett par lintottar som gör livet så mycket större, oväsentligheterna så mycket mindre och perspektivet oändligt annorlunda.

Alla känslor blir starkare.
Som förälder skrattar jag mer, oftare, högre.
Samtidigt som jag förlorar tålamodet snabbare.
Men även återfår fattningen fortare än förr.

Himlar och avgrunder.
Plättar och pannkakor.
Sånt' sysslade vi inte med för fyra år sen'.

Efterlysning 2

Jag har en efterlysning på en grabb
han var här
igår kväll,
jag blev kär
igår kväääll ...

Hallå hela pressen,
radion å teven,
alla mina vänner,
alla som jag känner.
Hjälp mig nu!

Utom att jag inte träffat rätt ännu.
Job wise.
Privat är saken biff.
Och biffen är klar.

Men, alltså, rekrytering pågår.
Spelglad coach sökes.
Till global organisation.
I nyskapande bransch.

Intresserad?
Press the button!

(Den första lysningen gav önskat resultat, så jag ger mig oblygt in i rekryteringsbranschen igen. Watch out, AMS. Here we go!)

Tandlöst firande

Intervjuer störda av ettrig telefon.
Va fa...
Visade sig vara olycka som gömdes bakom dolda nummer.

Sprang som besatt till tuben, snälla - inga växelfel nu, okej?
Kom fram till akuttandläkaren illa kvickt, men ingen familj där.

Ännu en klump i halsen svaldes ned.
"Lugn, han var så duktig, men är nog på Apoteket nu."

Finaste storebror får fira fyraårsdagen med norra Europas största fläskläpp.
Medan vi hoppas att de perfekta framtänderna stannar kvar.

Och jag valde av förklarliga skäl bort fläsket till raggmunken idag.

Hurra

Imorse väcktes jag av liten storebor, som stod vid sängkanten och viskade i mitt öra:

"Du fyller år idag, men jag vet inte vad som finns i det lilla, lilla paketet som pappa har gömt högst upp i det stora skåpet. Men det kan vara ett halsband med en stor, glittrande glasbit."

Sen' tog han i från tårna och sjöng för full hals, uppbackad av solstrålande lillebror och yrvakne pappan.

Fint var det. Halsbandet, lyxpresenten och skönsången.
Men finast är dom. Mina killar.

Diskus till pappa, häst till mamma

"Pappa. Det är fina martinglas i alla fyra paketen. Och en blommande lampa. Kanske.",
avslöjade storebror vid sängkanten innan lillebror och öm mor hunnit överrösta med skönsång.

Överraskningarnas födelsedagar är förbi. Helt klart.
Skulle ha låtit T köpa det han ville till pappa:

"En häst vill han ha. Eller du och jag vill att ska vilja det. Och annars ... hmmm .... en diskus! Så kan han snurra runt fortfortfort och skrika Oouuaa!"

Vilken fantastiskt oväntad present.
Varför är jag så praktisk och trist?

Kaka söker maka

Rekrytering via blogg är underskattat.
Något för AMS att testa?

Efterlysningen blev hörsammad.
Tack för hjälpen, alla som hört av sig.
Vinnaren utses snart.

Snart utlyses fler projekt.
Spänningen är olidlig ...

Lågmält loco

"Vi behöver nån' som du. Nån' som är loco och lågmäld på samma gång."

Är jag sån'?

Efterlysning

Första dan' på jobbet:
Laddad.
PRatglad.

Efter en timme på nya stolen:
Nytt erbjudande jag inte kan tacka nej till.
Drömjobbet!?
Globalt, mot hisnande höjder, atlantisk utmaning.

Igår:
Pusselpysslande för att få livet i finaste familjen att fungera.
Mikromjukisen lämnar sent, jag hämtar tidigt.
Barnen fortsätter med samma "korta" tider på dagis.

Idag:
Vänder varje sten i jakten på efterträdare.
Någon som vet någon som gillar PR?
Du blir rikt belönad!
30 skivor i potten.

Personligt rekord

Sex veckor utan att koppla upp mig.
Frivilligt.

Trots tillgång till bra bandbredd
Och snyggaste datorn i byn.

Var tvungen att slappna av totalt.
Testa beroendenivån.

Endast två återfall på denna långa rehab.
Koll av företagsmejlen. Överlevnadsfråga.
Och ett (1!) blogginlägg.

Har bara kommunicerat direkt.
Fysiska möten. I realtid.
Och ett eller annat förfluget mess.

Imorrn börjar allvaret.
PR-chef. Hjälp?

Semester?

Det spelar ingen roll hur länge vi stannar i Skåne. Sista dagarna blir alltid galet hektiska. Och svärmor tycker att vi precis har kommit när det är dags att åka hem igen.

Vi far som skållade troll mellan vänfikor, kusinträffar, stockholmsvänner äntligen i sin österlenska dröm, gammelfarmorluncher, 3-årskalas, hästtävlingar, gåsatåg, grillkvällar, skånska vänner i strandnära, renoverade sekelskifteshus, gåsamarscher, trädgårdsfester, mölleklättring, "ett glas bubbel i den vackra solnedgången" osv. Allt utöver vårt dagliga egna famljebehov som innebär power walk Falsterbo-Skanör ToR inkl bad, snäcksamlande och flafflaff. Roliga aktiviteter, men alldeles för mycket på två ynkliga dagar, av två dryga veckor som haft ett orosmoln över sig pga den utökade familjens trauma.

Till sist strejkar barnen, så vi åker hemåt.
"När ska vi sova i våra egna sängar?"

Fullt förståeligt eftersom en typisk nästsistadag i sköna Falsterbo ser ut så här:
utflyttstäd ur stuga, inflytt med stresslunch hos farfar, barnvagnsrally till dop, flytta ut alla dukade bord: det är sol!/flytta in dito: det tokregnar! (på dopkalaset i trädgården), kolla in i stugan igen: kan vi hjälpa lillfaster med 30-årsskivan?, bada/mata/lägga tröttskrikigt barn hos farfar, förmana storebror att hålla sig i skinnet på kusinpyjamaspartyt, 30-sekundersfix före festen, regnvått trädgårdspartaj i tält men kul! och fullständigt barnfritt, uppbrutet diskbråck (fn i hlvt jvl skt) - frossa - törs man ta morfin fyra timmar efter sista vinglaset?, barnen vaknar - var är vi och varför?, lugnar, lägger igen, morfin är grejen!

Vi mellanlandar i Sthlm inatt efter en roadtrip via Gbg (gammelmormor), Ulricehamn (hotellnatt), Gränna (bad), Tjugby (lunch med kusinhoppålek), Linköping (fika hos bästis Lisa). Åker till Grizzly imorrn fm.

Där ska vi bara vara rara å kära i varann.

Skånes dyraste hus

är till salu.

För endast 75 000 000 kr. Som hittat, och nästgårds gula stugan. Bygget kostade drygt 100 sköna miljoner för ett par år sen. Och skapade ramaskri i byn. Mitt emellan alla sommarnöjen anno tidigt 1900-tal tornade denna luxuösa samtidsarktitektur upp sig. Nu gör sig folkhumorn påmind.

"Bara 65 000 000" står det på en handskriven lapp på den gistna grinden vid stugan intill skrytbygget.

Men vi stannar i 50-talsholken. Den är så mycket lättare att städa.

Nya horisonter

Från playa Grisslan till kokande storstad. Och långbänkssammanträde som tar en hel dag.

Snabbt hem för att valla in familj på gränsen till nervsammanbrott i fullpackad bil.

Tre timmar senare, efter varnande bilolyckor som bildar sirapsega köer blir vi fredagsfrälsta. I en skogsdunge finner vi dagisbästisens omtalade fritidsprojekt. Missionshuset som Gud glömde.

Haleluja, vilken start på semestern!

SPAntastiskt

Att med strejkande rygg hoppa och leka med barnen, samtidigt som flyttutstädet hjälpligt görs (inför husutlåning) och samvetet förmörkas av jobbhögarna i datorn,

nej, det är sådär. Även om Roslagen är en lisa för själen.

Att då få en halvdags SPA inkl allsköns väldoftande mirakeloljor, rosenblad, tända ljus och jordgubbar hos vännerna, allt medan de passar virvelvindarna,

ja, det är en rörande vacker gärning. Har sällan varit så avslappnad.

Vänner som vet. Som inte frågar, utan bara gör. Eftersom de vet att jag sällan ber om hjälp. De är finast i världen.

Ett enda orosmoln skymtar på den skärgårdska, klarblå himlen. Ingen gentjänst går upp emot den här gesten.

Resevdelar sökes

Skärgårdsidyll ...

Dagledig med barnen.
Kvällsjobbar med havsutsikt.
Men är helt väck i hjärnkontoret.

Har otur när jag tänker, snällt omskrivet.
Skyller allt på knarket. Som hjälper mig att stå.
Missade att juni blivit juli och att barnen borde vara på kalas. I stan.

Diskbråck är ett litet helsicke.
Oavsett utsikter.
Kota till salu?

Triangeldramatiskt avsked

Aftonbladet: TRIANGELDRAMA Ken och Barbie har varit ett par sedan 1961. Men nu är skilsmässan ett faktum. Kan det ha något samband med den nye surfarkillen Blaine?

Att skiljas är att dö en smula.

Helt sant.
Sista dagisdagen på sex långa veckor.
Barnen förfärade.

- Får vi inte träffa L på hela sommaren? Vi vägrar!, förkunnade storebror vid frukosten.
- Vi ska gifta henne med oss, sa tvååringen bestämt.

Lillebror är nämligen uppöveröronen förälskad i grannen över gården som är "sär" i storebror, vilken helst myser med Ls pyttelillasyster M eller blir rastad av Buster (barnkär labrador). Barnen leker hela dagarna på dagis, badfikar varannan dag hos varandra efter dagis och drömmer sedan sött och skrattar i sömnen åt sina gemensamma upptåg.

Vi föräldrar har högtidligen lovat våra barn, på heder och samvete, att aldrig flytta från kvarteret. Samt att ses i sommar.

- Ja, för L måste faktiskt bada ibland. Jag tvättar och lillebror vattnar. Hennes mamma å pappa har inte riktigt tid. Dom har ju en bebis som måste byta blöja, du vet?, förklarade storebror.

Det blir garanterat ett tårfyllt avsked i eftermiddag. Frestar med att skärgårn' hägrar! Säkert för döva öron ...

Tur eller skicklighet?

-Vilken tur du har! Eller är det skickligt fångat?,

sa barndomsvännen drömmande när maken nattade övertrött lillskrikis samt dvalande storebror.

Tur? Skicklighet?
Nä, en fullständig självklarhet.

SATC

Chic chickflick. Med mogna kvinnor.
Inte alls fullständigt förutsägbar. Faktiskt.
Rekommenderas!

Rosépremiär på Riches veranda.
Fjärran ankdammskändisarna i baren.
Ännu bättre.

Snillen spankulerar spekulerandes i sommarkvällen.
Staden nära landet.
Bäst av allt.

Sjuuukt övertänd

Lita på det oväntade.

Det är mitt ordspråk.
Ni som känner mig vet varför.
Det hjälper en att aldrig bli bitter, ty bitterhet dödar.

Hur som helst så har det slagit till igen.
Det oväntade.

För vem i h-e trodde att en liten människa på 163 cm kunde få "lågt sittande ryggskott"? Va?!
Det kan man. Eller jag. Åtminstone. Häpp.

Vaknade av att jag inte sov. Överjävligt ont. Men efter åtta veckor med träningsskada (trodde jag) är jag van. Men då, kl 04.45 fick jag nog. Tog en taxi till akuten på DS. Kändes en smula dramatiskt, men vad fasen, kan man inte gå så kan man inte köra. Och barnen ville jag inte ta med mig. Även om mannen gärna fått haka på. Men de där små passar inte sig själva. Än.

Well, efter provtagningar, sprutor, hockeygodis fick jag linka hem efter en halv nattådag. Mycket gladare (knark funkar alltid) men framför allt klokare. Alltid skönt med en god diagnos. Om än en förvånande sådan. Men det mesta är bättre än det förhatliga c-ordet. Som började likadant. Så nu kan mina nära som oroats andas ut.

Jag firar med tjejbio. För första gången på fyra år. Känner mig lika glad som allsångsanders, som jag inte såg igår. Men som brukar vara sjukt övertänd.
Skål!

Pretty pretto

Synthjonas midsommarfest blev en orgie i fjortisnostalgi. Jag var bara tio när det begav sig och fick inte riktigt vara med. Plötsligt ville ingen leka burken längre. Alla var fåniga och luktade för mycket Date. Hängde vid tjorren och Marinan. Tjyvrökte ena sekunden och tuggade hubbabubba i nästa. Mina kompisar var mittemellan. Varken stora eller små. Bara väldigt osäkra med tre lager indianpuder och blå kajal. Skrattade lite för gällt åt stora, snygga kvarnsandskillarnas skämt. Som jag inte alls förstod.

Det var då. Nu vilandes i nostalgins skimmer över viken där månen speglar sig när vi susar hemåt i midsommarnatten och jag längtar efter mina snusmumrikar som alldeles för snabbt kommer bli coola killar med kepa.

Vaknar abrupt upp ur nattådagdrömmen när en raglande 30nåntingkille utbrister:
- Fy fan vad pretto!

Och vi som tyckte vi var så frigjorda, för ovanlighetens skull frivilligt vakna vid soluppgången, på hemväg från fest utan våra män och barn. Väl hemma hos nattpappan tar vi ett glas vin, mot bättre vetande. Och pratar om allt det där viktiga, som vi så lätt glömmer. Sover 2½ timmar den natten, men så är det ju också årets kortaste.

Silverfiskar och nakna kockar

Midsommarhelgen hade extra allt och lite till.

I gassande sol har det plockats blommor, dansats, sjungits, hoppats groda.
Ridits, badats, sjösatts båt, rotts, metats (i pool, orkade inte gräva mask).
Lekts, cyklats, spelats fotboll och "golfi".
Lillebror har också skrikit "meeera glass!" i högan sky.
Storebror har surat över spilld mjölk.
Och vi har nästanfyraårspussats i Singö kyrka.
"Tänk, det är bara fyra år sen!", sa vännen Å.
"Fyra år är en väldigt lång tid,", svarade vi oroligt blickandes efter de busande barnen.

Men mest var det midsommarfest.
I dagarna tre.
Med LL, landetligan, i toppform.
Såväl originalgänget, bara brudar. Nu med äkta hälfter.
Som telningarnas pojklag. Redan rollsatta.
Måste vara nåt' med vattnet.
Flickfödslar på sjuttiotalet. Med ett enda undantag.
Pojkar på nollnolltalet. Även nu är den sistfödda ett unikum.

"Ingen mer sill. Det är nej tack på den!" sa storebror bestämt igår. Så nakne kocken gjorde sin egen variant på vännens C's Nigella-sallad. Vattenmelon och feta blandas med snabbrynt, nykokt färskpotatis, babyspenat, rädisor och spritärtor. Över alltihop ringlas dressingen: rödlök marinerad i mynta och balsamico. Älskas av alla! Speciellt med rabarberåhallonpaj efteråt ...

Ja, för alla silverfiskrecept är nu avklarade; styvsfars vitlöksmarinerade stekta strömming, café Kalasets Singöfläsk (specialströmming) med hemlagat mos, mormors strömmingslåda med bacon och purjo. Även om Tl:s skånskitalienska sillanrättning var en lyckad cross over. Tipstack!

Moget ställningstagande 2

Posten damp just ner, och mitt bland magasin, räkningar och adresserad reklam finner jag ett äggskalsfärgat kuvert. Som innehåller ... nej, inte en inbjudan ... utan ... en bild på snyggingvännerna med texten:

"Efter 16 år sa vi Ja!
Nu heter vi alla L....."

Grattis E & F, till ett bra val.
Efter moget övervägande är ni äntligen ärbara.

Puss på er!

Moget ställningstagande

Singö kyrkbacke, imorgon

Samtal med vännen I:

J: - Vad ska du göra på midsommar?
I: - Börja inte ens. Du vet att jag inte gillar högtider och traditioner.
J: - Nä, men om du ändrar dig på den punkten är du varmt välkommen till oss i skärgårn'.
I: - Sluta, sa jag.
J: - Men jag vill ju inte att du ska vara själv i stan'.
I: - Du är snäll, men jobbig nu, vet du det?
J: - Vi gillar ju inte heller högtider. Har inga traditioner alls faktiskt.
I: - Nä, du har bara varit på ditt ääälskade lantställe varenda midsommar sen' du föddes.
J: - Haha, midsommar är den enda högtiden värd att fira. Det är min tradition. Och jag står för det!
I: - Men oh, så moget av dig. Vi ses när du lugnat ner dig.
J: - Om du inte ångrar dig, förstås.
I: - Eller hur?

Homofobernas högborg

Förfärad tjuvlyssning på ett vanligt (?), svenskt kontor:

- Det är synd om alla bögar och flator. Dom kan ju inte hjälpa att dom saknar en kromosom, eller har genfel, eller vad heter det?, säger en kvinna i 40-årsåldern.
- Nej, men dom vill ju bara ha uppmärksamhet fattar du väl!, säger en man i ungefär samma ålder.
- Ni måste skoja! Vet ni ens vad ni pratar om? Menar du att det är ett fritt val varje människa gör?, halvskriker en kvinna i 30-årsåldern.
- Ja, det måste du förstå att är man ful och fet så måste man skaffa sig uppmärksamhet på andra sätt., svarar mannen.
- Menar ni det ni säger så går jag hem nu. Här kan man fan inte vara kvar!, utbrister den yngre kvinnan. Och marscherar ut ur kontorslandskapet.

Heja dig, tänker jag. Och smyger ut. Vill plötsligt inte anlita den där firman. Måste ha luft!

En helt vanlig dag på jobbet ... för några stackare. År 2008, faktiskt. Inte 1208, tyvärr.

Sex and the city

Missade galapremiären igår. Ångrar mig så här i efterhand. "Det är alltid kul att klä upp sig för röda mattan, se en glad film och komma hem med en goodiebag", sa kollegan. Har själv inte varit på bio sen veckan innan storebror föddes. Det är snart fyra år sen. Thank God för fildelning.

Men eftersom makens sommaraktivitet var inbokad i familjeschemat långt innan jag fick en sen inbjudan - tillhör inte direkt A-kändislistan - så blev det mysmåndag med mumrikarna. Tiderna förändras.

"Attans rackarns, Carola tackade nej. Var väl för okristligt filmval för henne. Andrahandsvalet Idol-My är det ingen som sett sen 2004, så okejdå, vi frågar det här blåbäret i stället."

Och det lär de ju inte göra igen. Jag orkade inte ens försöka få barnvakt en måndagkväll. Så trött är jag efter motvallskonsnultardag ute hos kund.

Det är kul att filmen om de fyra 40-taggarna i New York får män att se rött. Eller är de gröna av avund? Hans Wiklund är argast av alla. "Fansen är värda halva lönen!". Ett resonemang jag inte förstår. Men så föreslår han också Hulken i stället. Mandom, mod och morske män är tydligen inte alls könscementarande.

Nån' annan som var där? Eller vill se?

Sommarsolomiddag i ett nafs

Femkamp på Grönan känns väl fräscht och nyskapande?, tänkte sommaraktivitetsarrangören på makens jobb. Synd att det upplägget kördes sex år i rad på förra företaget med.

Så jag är solo med barnen. Storebror sover med fötterna på skohyllan, när jag hämtar på dagis. Omöjlig att väcka. Lillebror är gladare än nånsin då han får hålla hov halva kvällen utan konkurrens.

Gör världens snabbaste, enklaste middag. Om någon behöver tips. Tyvärr utan frestande bild, eftersom bloggverktyget ogillar bilduppläggsingsförsök för tillfället. Morr.


½ melon av valfri sort (fylls med/kulas ur och blandas med)
Fetaost (i kuber/stavar i mängd efter smak)
Parmaskinka (x antal lövtunna skivor)
Nymalen svart- och rosépeppar

Et voila!

Sanningens ögonblick ...

"Jos är 73% boknörd"

Är någon förvånad?

Själv är jag lättad. Efter visst mått av oro. Hade varit ytterst pinsamt att få lägre böknördsfaktor. Arbetsförmedlingen nästa. Jag vill ju inte byta bransch.

Skärgården nästa! Båten ska i. Även om herr redaktör varnar för regn. Perfekt!, eftersom storebror och jag just har installerat ny läslampa vid fåtöljen närmast brasan. Comme il faut, som boknörd.

Sidvind

Äntligen!

Man måste våga för att vinna.
Vilket redaktörn' har gjort.
Startat en politisk blogg.

Med- eller motvind?
Men håll i hatten.
Nu blir det åka av!

Fem myror och en låtsasfarfar

I saknaden efter världens bästa farfar finner jag en imaginär låtsasfarfar. På kvällstidningslöpet, av alla ställen. Samt promenerades här i krokarna titt som tätt. Som åldersmässigt kunde varit ytterligare en låtsaspappa, men strunt samma.

En av skaparna av världens bästa barnprogram är en skarpsynt och pillermarisk liten farbror. Som inte blundar för sanningen. Tror jag. Och som snart spelar en homosexuell transvestit som agerar Hitler. Låter spännande.

Och nu har han fått medalj av knugen himself. Det fick min farfar med, men han pratade aldrig om det offentligt. Tyckte liksom inte att det var något speciellt med det.

Magnus Härenstam själv har en något kluven inställning till utmärkelsen som han fick ta emot i går.- Det är förfärligt roligt. Men lite grann är det också ett tack för lång och trogen tjänst, det finns en slags doft av förmultnelse över det hela: Nu är det lika bra att du tar till höger här, för där ligger ett ålderdomshem där du kan syssla med akvarellmålning.

Briljant!

För övrigt är det lite lustigt att den andre gammelelefanten är före detta låtsaspappa till en väninna. Men sorgligt att den lilla myran i mitten inte finns mer.

Zlatan, vem annars?

Fotbollsexpressen idag. Varför måste sportrubriker vara så här töntiga? Är det roligt? Jag fattar inte.

Sist det var EM låg Zlatan i min mage.
Kickade som få. Redan då.
Men tänk ändå, vad de växer upp fort, de små liven!

För medan "den långe" gjorde snyggemålet igår nattade vi plötsligt klarvaken lillebror. Hörde alla grannars glädje. Och mindes bröllopssommaren med bicicletan mot Italien.

Medan vi spolade tillbaka (mediecenter är grejen) kom nästa målgörarvrål från de öppna fönstren. Upphovet till dagens fotbollsvåldsförhärligande citat: "Enda tanken var att sparka på allt som rörde sig!"

Insekter

De förstör alla försök till innovativt webberi.
De förgör en marknadsföringskampanj på 40 000 Euro.
De nonchaleras totalt av dem som bär ansvaret för att smörja maskineriet.

Buggarna som gör att jag tillfälligtvis vill omskola mig till systemvetare. En äkta tekniknörd. Eftersom själv är bäste insektsbekämpare. Tydligen.

Eller så fortsätter jag att skälla, gråta, be ... och vråla oförskämdheter på franska. Skall hädanefter bojkotta franska viner (som efter kärnvapenprovsrängningarna av atoll), grodlår och vitlöksstinna sniglar.

Bra betyg

- Vi vill gå till dagis, tralala.
Änligen dagis, tralalalala!

... sjöng lillebror glatt i bilen efter en långhelg på landet. Med massa kompisar, kalas, bad, hästar, båtar och perfekt högsommarväder.

Det säger väl allt?


(Men så var dagis stängt igår, så parkleken fick bli substitut. Och plaskdammen. Och Tessins hutlöst dyra och fruktansvärt långsamma ... men perfekt belägna servering. För några lyckliga dagiskompisar som "leeengtat efter varandra". Och alla helgens för-och-emot-diskussioner med nära vännerna fick därmed ett resolut svar. För vår personliga del.)

Jag hädar ...

... då jag sitter inne och njuter framför kall dator med en java bredvid mig medan barnen slumrar alltför sen vila.

Men efter en medelhavsvarm långhelg med barndomsvännerna i skärgården, då vi levt utomhus dygnet runt, i stort sett, känns det helt okej att avsluta den dagisstängda dagen inne. I stan.

Trots att SOLEN SKINER!

Fullträff

En ny era har startat - vi har varit på vårt första bröllop utan barnstress!

Ingen som frågar: "Och när är det dags för förlovning/giftermål/tillökning?", ingen bebbe i maggen, inte heller någon som vill ammas ideligen. I stället två glada barn som fick följa med mormor till landet, medan vi kunde packa egen bil med alla högtidsattiraljer och åka i sakta mak genom ett vackert Sörmland. Vi var ute i god tid (måste vara en småbranskonsekvens) och kunde ta en avstickare för en picnic på tu man hand innan Rally-Kalle racingtävlade med andra gäster till Stjärnhov.

Vilken dag, vilket landskap men framför allt vilket brudpar. Allt in i minst detalj välregisserat av skådespelande bruden (snart på en biograf nära dig). Den förföriska men farliga kombon av flödande Champagne och gassande sol fick oanade, men skilda konsekvenser för pingviner och galablåsklädda gäster. Lägg till en åttatimarssitttning för idel, ädel adel med 25 långa tal och spex med snabbfotad och generös spritservis ... så är all annan beskrivning överflödig.

Bäst var brudens överrraskning. En egen sång till brudgummen. Låter banalt, men var fullständigt briljant. Intet öga torrt.

Nästbäst var att umgås med varandra och kära vänner, äta och dricka gott, dansa natten lång för att sedan få sova ut. Och trots att vi bodde i Ondskans högborg Solbacka stördes sömnen endast av en skällande hund i fjärran.

Söndagbrunch med kungligt telegram, ännu en vacker bilfärd - nu lugnare med barfotakörande sommarklänningschaufför och vips var det dags för vårkonsert med da Capo, Deluxe och Petronella. Och det gick ju också bra. Och var hur kul som helst. Med alla tre föräldrarna där, några vänner och de hett efterlängtade barnen.

Sen sov vi. Alla fyra. Mellan kl 20 och 08.

Sisådär. Framgångsrecept på en lyckad helg.

Dialektalt

Webbutfrågningar är lite småfåniga, men KvP:s dialekttest kunde jag inte motstå. Var rätt stolt över mitt skånska ordförråd efter ett drygt decennium tillsammans med pågen.

Nu är jag dock inte lika självsäker ...

"Du fick 5 rätt av 10 möjliga Du är helt ok, faktiskt ganska imponerande!"

Eller hur? Säg som det är; jag suger fidd.

Hur gick det för er?

Cementerade könsroller

På dagis finns det 38 barn. Alla med minst två föräldrar var. Av dessa har ingen ännu tagit initiativ till att ombesörja det traditionella, och kanske lite lätt löjeväckande, men som jag tror uppskattade presentinköpet till personalen. Vi hade tänkt att någon annan kanske kunde göra det till denna terminsavslutning, som sker imorgon. Så vi tar givetvis tag i det. Igen. För femte gången i rad. Man skapar sig så lätt en vana.

På kontoret gör den näst högst utbildade (tjejen) städerskans jobb, samtidigt som hon ständigt upprepar sitt mantra: "Jag är inte nån' jävla morsa". Och då blir hon givetvis det. Man skapar sig så lätt en roll.

Hemma bakar storebor och jag en fransk chokladtårta till morgondagens gårdsfest, samtidigt som pappan och lillebror hämtar postpaket med ytterligare en väsentlig datapryl. När huvudsäkringen sedan går, för att vi har igång alla köksmaskiner och datorer/mediecenter/hifisystem samtidigt, är det givetvis pappan som raskt klättrar upp på en stege med ficklampan i högsta hugg för att byta den. Man skapar sig så lätt en arbetsfördelning.

Människan är lat av naturen. Det lättare att göra som man alltid gjort än att tänka nytt och göra rätt (?). Inget konstigt i det. Men jag blir lite oroad när storebrors bästa (tjej)kompis, 3½årig dotter till min sedan fjortistiden uttalade feministvän, förfärat stirrar på hans rödmålade tånaglar och grönglittrande fingernaglar och utropar:

- Pojkar kan inte ha nagellack!!!

Kafferep

Morgonkaffe i syrénbersån med snäckan och hemliga polisen. En liten paus i solen. Efter lämning, före jobbet (idag på hemmaplan). Pratar PR, som i parrelationer, och press. Kopplat till musik. Vovven och bebben slumrar i skuggan.

Ser barnen glatt galoppera ut i skogen och funderar allvarligt på att lägga ett bud på grannens minitrea med balkong i vinkel. Mot bättre värdevetande. Att utvidga de två hopbyggda lägenheterna i etage med ytterligare en måste vara varje mäklares mardröm.

Har jag kanske nämnt att vi trivs galet bra där vi bor ...?

Fridens liljor

- Vi har brännt upp gammelfarfar. Och sen har vi lagt honom i en liten urna, ja som en keramikvas ungefär. Och nu ska vi gräva ner honom i jorden, bredvid gammelfarmor i graven. Vill du följa med?

Nä, så säger man ju inte till sina barn. Så de fick se på båtarna i viken nedanför kyrkan med pappan. Medan mamman sjöng en sång och fällde en tår. Så kan livet gå vidare. Mycket fattigare, men med världens bästa farfar i fint minne bevarad.

Mors dag

Ill: Hans Millgård

Alla dagar är väl mamma-och-pappa-dagar? Men trippande fötter som smyger fram med prassliga paket är ju bara helt bedårande. Deras förväntan och stolthet över att ha slagit in, ritat och "lagat latte" är obetalbar. Och att de stolt talar om paketens innehåll innan jag ens fått försöka öppna för att se själv, det är rörande.

Så jag skippar revolutionen idag. Ringer mor och mormor. Och hoppas att de känner min uppskattning.

Helgsilen

Fobi: fullmatade, förfärliga fästingar som förstör friden. Förgör!

Hädade igår. Skippade landet. Trots sol. För mycket att göra hemma. Och borta.

Så vi (mannen) rensade bland våra gadgets. Installerade några nya, absolut nödvändiga maskiner. Nu kommer allt bli bättre, enklare, snyggare.

Flanerade sen' ljumsksträckningsvänligt långsamt längs vattnet, i barnens takt. Kollade in båtuppvisningar från Skeppsholmen ("Elias den lilla räddningsbåten!" skrek lillebror upphetsat), fick en påse surdeg av några kursdeltagare (har förstått av C & JEB att det är grejen), var inne i hemliga bergrummet ("Det var regn i grottaket" berättade förundrad storebror efteråt) endast öppet denna dag.

Och vaccinerade oss! Såg en skylt i folkvimlet på Resans dag i Kungsan, så med rinnande glassar sprang vi gatlopp likt sprutnarkomaner på jakt efter den sista silen och radade upp oss alla fyra. Faster Liiis hade inget val, så trots lätt nålrädsla hade även hon snart fått sin drog. Försiktiga protester tystades effektivt: "Men vaccinet är slut överallt. Det här är vår enda chans!" Helt hysteriskt, kan tyckas, men när barnen tillbringar hela somrarna i hästhagen i Roslagen kan man inte vara nog försiktig. Förra året missade vi tåget, och skärgårdsbåten som hade knarket. En orolig tid följde. (Mild underdrift.)

Sen sov vi oss igenom hela tjottabalongen. Såg iofs några bidrag. Minimala kläder på extremsolarade/solduschade, plastikopererade kvinnokroppar. Lite falsksång (precis om det ska vara) av banala texter till strippstångsmelodier. Men Frankrike var bra! Vilket underbart begåvat undantag från schalgereländesregeln.

Vaknade 00.12. Inget nytt under månen. Varför är alla i TV:n så chockade?, undrade vi som aldrig gillat Christer Björkman featuring CharlottePerelli singing Bobby Ljunggren. Äh, pensionera dem och låt några åttiotalister ta över rodret. Då blir det garanterat schlager så det skvätter. Nostalgi blandat med nya tongångar. Eller så lägger det medvetna nya gardet ner hela satsningen. "Det blev för jobbigt att driva och ger mig ingenting.", blir kommentaren. De som är födde årtiondet efter mjukiskarriäristerna har fattat grejen. Självförverkligande och egen tid först. Jobbet sist. Men för en tokhög lön. Streetsmartness at large.

Sisådär. Lite bitter moralkakeschlager på kvällskvisten. Tonartshöjning, någon?

VKS

Äntligen!
Bollen är i rullning.
Deluxe har återuppstått.

VKS led visserligen stora förluster. Kraftigt kvinno(för)fall. Men tre av tio utmanade tröttheten och fick en något annorlunda form av fredagsmys. Endast ett stenkast från familjernas soffslappande. Men ack så välbehövligt!

Piff i solnedgång, Retzina och massor av vitlök. Hos kvartersgreken. Långa diskussioner endast avbrutna av servitrisens påfyllning.

Inte mycket sång. Men prat därom.
Globen nästa. Here we come.

Kulturtanter i klimakteriet iklädda linnetält

Glada i hågen beger vi oss ut på heldagsutflykt med dagis. Tidig samling på gården, gåsmarsch till Djurgården. Skrattande, förväntansfulla stora, mittimellan och små ryggsäcksbarn. Och nyfikna föräldrar. Som tagit ledigt och bara njuter. Många har vågat stänga av mobilerna, andra blir ständigt störda tills de får onda ögat av stränga ridskoledagisfröken.

Solen skiner, barnen leker, föräldrarna diskuterar dagisval, boende och familjeförhållanden medan de beundrar sina skogsmullar, lite i smyg. Smiter in på Rosendal för att stilla abstinensen. Men begår det stora misstaget att ta med lillebror. Tänker att han rimligen borde somna i sin vagn om max tvåochenhalvminut. Långsam kö i trettiogradig hetta ger dåliga odds. Men kaffebegäret är enormt. Klär av, rullar vagn och håller hand. Målet är nära: blytunga ögonlock och näst i tur att betala.

Då slår de till - kulturtanterna framför mig. Sådana där hennafärgade spöken i naturliga linnetält från Gudrun Sjödén. Med keramikdingelidonger i öronen och kraxiga röster efter alltför många rödtjutskvällar med cigg. 3o cm från mitt ansikte, rakt ut luften, med blicken i fjärran, utbrister en av sextiotaggarna:
- Det där stackars barnet kommer att dö av värmeutslag. Röda, kliande prickar blir det. Jätte-farligt. Kan hon inte ta av honom mössan?
Och får medhåll av sina medsystrar.
- Ja, dagens mödrar. Bara latte för hela slanten.

Mot bättre vetande och totalt befriad av skånegåssyndromet för en nanosekund bemöter jag:
- Det är en sommarmössa, som han vägrar ta av sig. Och kaffet är ekologiskt brygg.

Då drämmer tältklädda tjocksmockan till vagnen med sådan kraft att lillebror vaknar med ett vargvrål samtidigt som jag tappar båda kaffemuggarna pga stöten i magen.

- Men för i helvete!, utbrister jag (som nästan aldrig svär normalt).
- Vilket språk!, svarar skräcködlan.

Inser att vidare diskussion är totalt meningslös. Kommer inte få någon ursäkt. Samlar mig, fyller på nytt kaffe och anstränger mig för att leende skrida ut.

Barnet ylar, vagneländet dryper av kaffeslask men i långt där borta i fjärran, under de blommande äppelträden, leker storebror pussåkramtafatt med bästisarna.

Det är härligt att socialisera över generationsgränserna.

Reklam

Borde inte blanda jobb med vardagstrams. Har ett smart upplägg, dock ur funktion: En yrkesrelaterad blogg på min egen webb, men var tog den vägen? Alfons Åberg härjar. "Jag ska bara ..." Kvalar inte till svensk webb i världsklass. Ytterst pinsamt. Lägger i stället min lilla tid på ventilen, här. Små navelskådande dagboksbetraktelser för de närmast sörjande.

Men regler utan undantag är värdelösa. Och idag har jag inget att tillföra, så jag blandar hejvilt och länkar en repa som just publicerades på en annan ypperlig sajt.

Och när jag ändå gör reklam för mig och min upppdragsgivare: spring och köp nya numret! Sprängfyllt med klarsynta artiklar om utmärkt design.

Ett decennium

Uppsala.
Akademiska sjukhuset.
Heldags tioårskontroll.

Det är så stort och underbart och svidande svårt att jag drabbas av lätt delirium. Det sämsta tänkbara (utom alternativet) blev det bästa. Barnakvitto på det. Även om vägen var vindlande. Ingen fattar, men ändå alla. Jag har det lättast, jag vet ju. De närmaste har det utan tvekan värst. De har inte en susning. Bara oro. Som aldrig riktigt går över.

Helvetesjävlaskitcancer,
har jag aldrig sagt.

Vad stark jag blev!, som vågar vara svag.

Sexigt

Att lyckas med igenkänningskomik, under de enklaste former, Chinateaterns scen till trots, samtidigt som publiken tvingas sätta skrattet i halsen när tyngden och allvaret gör sig påminda. Det är en svår konst.

Att inte välja den enklaste vägen, den ironiska, självklara. Det är modigt. Inför fullsatta hus. Kväll efter kväll.

Att få det hemvändande paret med kära vänner att diskutera vilka de är och varför - existensiellt värre - det är stort. Att sedan försommarkvällspromenaden hemåt ägnas åt den eviga debatten: "Vill vi bo på dubbelt pendlingsavstånd och missa ännu mer tid med barnen? Nej, tack. Gärdet äger." Ja, det är ju vår ryggsäck.

Att stå för att man blev precis likadan som dem man inte ville efterlikna. Det är rätt sexigt. Men det är kanske inte så svårt om man heter Henrik Schyffert och har åldrats med värdighet. De grå tinningarnas charm har fått en ny innerbörd.

Skepp ohoj

Dumskallen har vaknat ur dvalan. Kan bara konstatera att jag älskar att sova. Sömn gör underverk med kroppen och knoppen. Självklarheter. Men jag är lite lätt skadad och töjer alltid på gränserna för de basala behoven.

Krampen var borta i morse. Både i hjärnan och ljumsken. Producerar texter på löpande band, leverar copy på fyra språk och går utan att halta. Vårruset känns inte längre lika avlägset.

Glad i hågen tar jag för säkerhets skull tuben till kunden i sjöstan'.
Ordinerades sex veckors vila av doktor Dick (sic!) igår.

- Snälla människa, du är ju löjligt överböjlig. Sluta stretcha sönder dig! Och var stilla.
- Men jag har redan vilat jätte-länge. Nästan två veckor.

Delar vagn med storebrors lekkompisar. Som berättar allt om sitt dagis och att:

- Småsyskonen sover där hela dagarna. Men vi stora killar bara åker tåg och är ute på äventyr, ja, hela tiden faktiskt.

Underbart underhållande ressällskap.

På kontoret tror de att jag seglat till jobbet. Lagt jollen i hamnen. Bara för att jag råkar ha väder efter kläder, lite marint så där, när regnet häller ner. Så vi pratar fejkgöteborgska hela dagen. Och berättar dåliga KålleåAdahistorier. Man har inte roligare än man gör sig. Ena. Måste ringa "gamlamårrmårr i Majera".

Nu far vi till skärgårn'. Simma lugnt!

Skrivkramp

Trekantigt penngrepp av PVC-plast. Motverkar skrivkramp. Kan användas till alla smalare pennor för bättre grepp. Sorterade färger. Leveranstid 1-2 dagar

Det kan hända den bäste, ja och så mig.
Det sker inte ofta, men nu har den slagit till.

När jag som minst anande det.
När jag borde massproducera.

Så förlåt mig kära redaktörer, men det blir inget ikväll.
Inte ett enda vettigt ord. (Och deadline är ju inte förrän i övermorrn ...)

Trots inspirerande ämnen och uppdrag.
Tack så mycket, men det ekar tomt.

Jag har kramp och nu ska jag sova bort den.
God natt. Och puss på er.

Hobbypsykologernas sammansvärjning

Tack C, för en underbar kväll!

Vi har övervunnit rädslor (ha, som om vi hade några!), huggit trä med bara pekfingret (utom jag som råkade peka med hela handen) och lärt oss elitidrottarnas mentala knep.

Uppåhoppaentreprenören hade inget nytt under solen att förtälja, men med vår rödvinsanalys ter sig allt mycket ljusare. (Hick.)

Och tack, snygge lillebror, för flarran. Valpolicella Classico 2006 är en ny favorit. Det är f ö helt perfekt att bo i etagevåning. Vi har babblat ohämmat medan övriga familjen sovit sött en trappa upp. Och imorgon är en helt annan konsultdag. (Hu.)

Hemlisar

Ssh, säg det inte till nån' men idag har jag fördrivit lunchtimmen med att smygtitta på ett topprenoverat, arkitektritat, engelskt radhus anno 1960 med gigantisk terass och lättskött trädgård på en närbelägen ö.

Utsikten var fantastisk, ja från grannarnas hus. Terassen, som enligt kungens gamla flamma (mäklerskan) låg i sydväst, befann sig i själva verket i norr. Med vy över stora vägen. Och i källarens sovrum och musikstudio luktade det så mycket avgaser att jag var rädd att finna (fler) lik i garderoben.

Dessutom var konkurrensen hård: jag blev katten bland hermelinerna på intresselistan. Där var bara af och von bland lejonskallarna, så mäklarinnan stavade givetvis mitt förnamn med ph och extra e, samt efternamnet med dt-ändelse. Fint som snus.

Väl hemma på Kungliga Ladugårds Gärde känner jag att familjen inte är redo för ytterligare segregering. Här är alla en smula olika. Och får stava sina namn som de låter. En sån' befrielse.