Mitt i den oväntade semestern från sjukdomen smyger sig saknaden på.
Trots att jag är lyckligt lottad som får vara i skärgården med familj och vänner, ivrigt uppassad av de finaste fina, de obetydligt äldre och yngre som bara är mina, så har jag en otålighet i kroppen. Det är en iver att skriva ned idéer, att strukturera, organisera och vända på begrepp.
Jag längtar tillbaka till jobbet!
Smygsurfar in på "mina" sidor och vill genast logga in som admin och fixa, trixa, uppdatera och förändra. Men nekade mig själv åtkomst i ett smart (svagt?) ögonblick av sjukdomsinsikt för exakt tre månader sen, strax efter behandlingsstart.
En starkt bidragande orsak till jobbivern är att Esset med brunbjörn var på efterlängtat besök idag. Även om vi inte pratade jobb en endaste sekund, och trots att vi inte längre driver JES! Kommunikation ihop utan är tryggt anställda på andra utmanande positioner idag, så ger min vapendragares blotta närvaro en lust till att åter utföra stordåd tillsammans.
Ser jobblängtan som ett tecken på tillfrisknad och hoppas att jag snart är tillbaka i verkligheten igen. Har kommit halvvägs av sjukskrivningen och hoppas innerligt att ett halvår räcker.
Med den förhoppningen slänger jag jobblängtan tillfälligt över axeln. Eftersom det faktiskt är okej med semester när den innebär halvtidsvila i min hittills tuffaste match.
Nu ska jag använda energin till att tvätta ett fönster. Regnet hänger ändå i luften, så jag har ryggen fri. Och semestern är inte fulländad förrän man tagit putsångesten vid hornen för att sedan pusta ut med gott samvete. Vissa må protestera, men jag tror verkligen att de flesta nånstans funkar så. Jobb först, semester sen.
Och Luther gör sig åter påmind. Vilken kille.
torsdag 30 juli 2009
Mina musketörer
Storebror har långt tålamod, men surnar slutligen till över mitt orerande om forntidens musketörer och alla äventyr på berg, i skog och på hav (och is) som genomfördes. Älsklingen, Doc Love och JaktAttackSpaning. Och jag. (Och många, många fler, även om föremålen skiftade något.)
- Jaja, jag förstår att ni gjorde kuliga grejer när ni var unga, men nu är det faktiskt vi som är dina musketörer och vi ska göra dig frisk innan vi kan göra alla dom där sakerna tillsammans!
Hajar till över "när ni var unga" men får främst dåligt samvete för att min lille prins bär botandets tyngd på sina späda axlar. Hur blev det så här?
- Jaja, jag förstår att ni gjorde kuliga grejer när ni var unga, men nu är det faktiskt vi som är dina musketörer och vi ska göra dig frisk innan vi kan göra alla dom där sakerna tillsammans!
Hajar till över "när ni var unga" men får främst dåligt samvete för att min lille prins bär botandets tyngd på sina späda axlar. Hur blev det så här?
Motorcykelmannen och musketörerna
Efter en kväll väl värd att minnas, med tregenerationsfamiljen och vän sedan länge (och alltför länge sen sist) på Skravelstranden är vi alla trötta och fulla av intryck.
Barnen duschar av sig kamellopporna från cirkusen, borstar tänderna, men minns plötsligt vår nattgäst i lillstugan:
- Jag måste säga god natt till mannen med motorcykeln!, yrar vindögd lillebror och vinglar ut.
De forna musketörerna sitter uppe och pratar om livet då och nu så länge vi orkar. Sover sedan gott, tills lillebror vaknar, kl 05.45, och minns sitt uppdrag:
- Jag måste säga god morgon till motorcykelmannen!
Förmår honom att tänka om och får veta att hans lilla lamm heter Janne, hans större får heter Isabel (förra veckans kära lillstugegäst) och nallen heter Gösta-Bertil. Min gamla trasdocka bär plötsligt mit namn. Passande. Sedan sjunger solstrålen "In kommer Göst!" och "Jag vill vara din, Margareta" i två timmar, medan vi dåsar, tills han faktiskt får väcka JAS (på besök hos JES, hehe).
Efter en rekordsnabb frukost beundras vrålåk och utrustning inför tackochadjöochvimåstegöraomdetsnart,varförsesvisåsällan?!-föreställningen. Och nu, medan brummandet från racinghojen dör ut väcks grannarna av nya lekljud. Två MC-killar kör rally, med naturtrogna ljudeffekter, på den soliga altanen.
Förklarar att riktiga knuttar och spettor mekar mycket, i det tysta, medan jag njuter av att dricka en kopp kaffe i skuggan och av att faktiskt inte vara på sjukhuset, som var ursprungsplanen.
Dags för ett dopp, någon?
Barnen duschar av sig kamellopporna från cirkusen, borstar tänderna, men minns plötsligt vår nattgäst i lillstugan:
- Jag måste säga god natt till mannen med motorcykeln!, yrar vindögd lillebror och vinglar ut.
De forna musketörerna sitter uppe och pratar om livet då och nu så länge vi orkar. Sover sedan gott, tills lillebror vaknar, kl 05.45, och minns sitt uppdrag:
- Jag måste säga god morgon till motorcykelmannen!
Förmår honom att tänka om och får veta att hans lilla lamm heter Janne, hans större får heter Isabel (förra veckans kära lillstugegäst) och nallen heter Gösta-Bertil. Min gamla trasdocka bär plötsligt mit namn. Passande. Sedan sjunger solstrålen "In kommer Göst!" och "Jag vill vara din, Margareta" i två timmar, medan vi dåsar, tills han faktiskt får väcka JAS (på besök hos JES, hehe).
Efter en rekordsnabb frukost beundras vrålåk och utrustning inför tackochadjöochvimåstegöraomdetsnart,varförsesvisåsällan?!-föreställningen. Och nu, medan brummandet från racinghojen dör ut väcks grannarna av nya lekljud. Två MC-killar kör rally, med naturtrogna ljudeffekter, på den soliga altanen.
Förklarar att riktiga knuttar och spettor mekar mycket, i det tysta, medan jag njuter av att dricka en kopp kaffe i skuggan och av att faktiskt inte vara på sjukhuset, som var ursprungsplanen.
Dags för ett dopp, någon?
tisdag 28 juli 2009
Linda Skugge och Blodbibeln
Jag har en avlägsen vän som är produktiv som få.
Som hela Sverige har en åsikt om.
Som vågar vägra vara vanlig.
Som struntar i konventionen.
Som törs sticka ut, säga ifrån.
Hon har en kraft och ilska jag avundas.
Hon är driven. I allt hon gör.
Skribent sen tjugo år tillbaka.
Startar företag, föder flickor, tar sig tid för det viktiga.
Och för mig. Skriver, skickar styrka och god litteratur.
Vi är gamla grisslanvänner.
Var länge brevkompisar, som små.
Förlorade kontakten i de knepiga tonåren.
Men återfann den i vuxen ålder, på landet igen.
Ses i sajber, sällan i skärgården, även om vi förgäves försökt oss på möten stan.
Nu har Linda startat ännu ett bra tjejprojekt.
Och jag är med på ett hörn med en text.
Kolla här och bidra själva vettja!
Som hela Sverige har en åsikt om.
Som vågar vägra vara vanlig.
Som struntar i konventionen.
Som törs sticka ut, säga ifrån.
Hon har en kraft och ilska jag avundas.
Hon är driven. I allt hon gör.
Skribent sen tjugo år tillbaka.
Startar företag, föder flickor, tar sig tid för det viktiga.
Och för mig. Skriver, skickar styrka och god litteratur.
Vi är gamla grisslanvänner.
Var länge brevkompisar, som små.
Förlorade kontakten i de knepiga tonåren.
Men återfann den i vuxen ålder, på landet igen.
Ses i sajber, sällan i skärgården, även om vi förgäves försökt oss på möten stan.
Nu har Linda startat ännu ett bra tjejprojekt.
Och jag är med på ett hörn med en text.
Kolla här och bidra själva vettja!
Radioskugga och klassisk kultursol
Vi har lite problem med sommarsignalerna. På flera plan ...
- Katastrof i elcentralen!, hojtar lillebror.
- Nej, det är fel på antennen. Jag cyklar ut till Skatudden och kör lite signalspaning i hemliga grottorna., upplyser storebror.
Han har lite rätt. Den vackra udden är ett gammalt militärområde och de hemliga grottorna är bunkrar från vilka de spanats på rysken, tysken och Bellman. När jag var liten hovrade helikoptrarna här, på jakt efter u-båtar, som en livrädd regering förklarade som illrar. En svensk tiger.
I brist på nätuppkoppling, TV-signal och stundtals även mobiltäckning lyssnar vi på musik om kvällarna, på gammaldags CD medan älskade Spotify är utom räckhåll. Hade nästan glömt bort hur stereon fungerar, hur långt tid det tar att byta skiva, men inser återigen hur nyttigt det är att bara vara, prata med varandra och leva livet långsamt. I sällskap av en god bok och älsklingen. Just nu läser vi faktiskt tillsammans, med visst besvär eftersom jag är en bokslukare som läser fortfort, medan Mumrik funderar samtidigt som han smakar på formuleringarna. Vi delar nu mikromjukisens barndomsväns debut: Vägen till Samarkand. En spännande dokumentär om Erik Österlinds motorcykelresa genom Mellanöstern. Utan erfarenhet, kunskap eller intresse för motorcyklar men med en brinnande äventyrslusta och stor historietörst.
Idag är jag mol allena. Övriga familjen har åkt till stan för att kolla ommålningen, hämta upp och leverera badrumsinredning men framför allt för att barnen behöver bekräfta boendet.
- Vi är kontrollchefer idag, måste kolla att vi har nånstans att bo sen när sommaren är slut. Du får stanna och passa hästarna och huset., förklarar storebror.
Så då gör jag det. Och städar. Om en stund ... eftersom jag just hittade en svag uppkoppling och några smultron mellan klippskrevorna. Livet på en pinne.
- Katastrof i elcentralen!, hojtar lillebror.
- Nej, det är fel på antennen. Jag cyklar ut till Skatudden och kör lite signalspaning i hemliga grottorna., upplyser storebror.
Han har lite rätt. Den vackra udden är ett gammalt militärområde och de hemliga grottorna är bunkrar från vilka de spanats på rysken, tysken och Bellman. När jag var liten hovrade helikoptrarna här, på jakt efter u-båtar, som en livrädd regering förklarade som illrar. En svensk tiger.
I brist på nätuppkoppling, TV-signal och stundtals även mobiltäckning lyssnar vi på musik om kvällarna, på gammaldags CD medan älskade Spotify är utom räckhåll. Hade nästan glömt bort hur stereon fungerar, hur långt tid det tar att byta skiva, men inser återigen hur nyttigt det är att bara vara, prata med varandra och leva livet långsamt. I sällskap av en god bok och älsklingen. Just nu läser vi faktiskt tillsammans, med visst besvär eftersom jag är en bokslukare som läser fortfort, medan Mumrik funderar samtidigt som han smakar på formuleringarna. Vi delar nu mikromjukisens barndomsväns debut: Vägen till Samarkand. En spännande dokumentär om Erik Österlinds motorcykelresa genom Mellanöstern. Utan erfarenhet, kunskap eller intresse för motorcyklar men med en brinnande äventyrslusta och stor historietörst.
Idag är jag mol allena. Övriga familjen har åkt till stan för att kolla ommålningen, hämta upp och leverera badrumsinredning men framför allt för att barnen behöver bekräfta boendet.
- Vi är kontrollchefer idag, måste kolla att vi har nånstans att bo sen när sommaren är slut. Du får stanna och passa hästarna och huset., förklarar storebror.
Så då gör jag det. Och städar. Om en stund ... eftersom jag just hittade en svag uppkoppling och några smultron mellan klippskrevorna. Livet på en pinne.
måndag 20 juli 2009
Äntligen vardag
Smultronbarnen arbetar under full koncentration
Det bästa med att komma hem är givetvis att få njuta av familjen, friheten och den självvalda tystnaden.
Det sämsta med att komma hem är de konflikter som uppstår inom familjen när jag, planeraren med alltför stort kontrollbehov, ställer krav och ger alla dåligt samvete, smärta och oro. Och inser att jag måste leva i det tysta ett tag.
Men efter några uppslitande bråk med musketörerna har vi hunnit vänja oss vid varandra igen, och familjelivet börjar likna vanlig semestervardag. Med små, viktiga framsteg: de plockar faktiskt upp efter sig och jag försöker fokusera på beröm i stället för skuldbeläggning.
Vi vuxna får den fantastiska bonusen att bevittna stolt storebrors framgång i simskolan med en lillebror som storögt beskådar och härmar. Samma eftermiddag lär sig storebror att cykla på "stora" cykeln medan lillebror vågar prova storebrors avlagda mindre tvåhjuling med stödpinne.
- Stödhjulen provar jag sen. Om jag behöver., deklarer brådmogen treåring bestämt.
Den kvällen får de dessutom rida nere vid viken - vilken lycka! Deras smittande skratt ekar uppåt husen när de travar fort, fort på Lillis, den lånade shettisen som liknar en rullande tunna. Nästa morgon metar lillebror sin första lilla aborre, efter många misslyckade försök, vilken fileas, steks och äts med vördnad.
- Men varför måste man döda fisken innan man äter den?, funderar storebror efteråt, lite skuldtyngd.
En varm sommarkväll åker vi till Skatudden och har räkfrossa med havsutsikt. Jag är ganska svag så vi tar bilen ut, vilket känns lite märkligt, som ett nederlag faktiskt. Det här är ju vår vanliga promenad, ridväg, cykeltur och joggingrunda. (Men när Esset tog bröllopsfoton körde vi iofs Silverpilen 2, precis som nu.) Efter räkor, lite Chardonnay och havssaltschoklad återfår jag färgen. Alla killarna går på grottäventyr till övergivna bunkrar, men först plockar de blåbär. Barnens åker mest rakt ner i magen, men jag får också smaka.
- Det är viktigt för att du ska bli frisk, förstår du., förklarar storebror.
Den kvällen somnar de snabbt, men funderar en del innan de får ro att slumra in.
- Känner du hur jag överraskade kroppen med mina kramar nu, så att det sjuka försvinner?, undrar storebror.
- Men nu får du faktiskt gå upp och sova, mamma. Inga mera baskilusker i blodet. Dom stör. Kan du förstååå det?, hävdar tröttaste lillebror.
Sen babblar de med varandra om allt spännande som hänt under dagen, hör jag, som tjuvlyssnar bakom gläntad dörr. Men det tystnar snabbt och snusar snart sött.
Så allt är egentligen precis som vanligt denna sommar.
Och det är det bästa av allt.
Det sämsta med att komma hem är de konflikter som uppstår inom familjen när jag, planeraren med alltför stort kontrollbehov, ställer krav och ger alla dåligt samvete, smärta och oro. Och inser att jag måste leva i det tysta ett tag.
Men efter några uppslitande bråk med musketörerna har vi hunnit vänja oss vid varandra igen, och familjelivet börjar likna vanlig semestervardag. Med små, viktiga framsteg: de plockar faktiskt upp efter sig och jag försöker fokusera på beröm i stället för skuldbeläggning.
Vi vuxna får den fantastiska bonusen att bevittna stolt storebrors framgång i simskolan med en lillebror som storögt beskådar och härmar. Samma eftermiddag lär sig storebror att cykla på "stora" cykeln medan lillebror vågar prova storebrors avlagda mindre tvåhjuling med stödpinne.
- Stödhjulen provar jag sen. Om jag behöver., deklarer brådmogen treåring bestämt.
Den kvällen får de dessutom rida nere vid viken - vilken lycka! Deras smittande skratt ekar uppåt husen när de travar fort, fort på Lillis, den lånade shettisen som liknar en rullande tunna. Nästa morgon metar lillebror sin första lilla aborre, efter många misslyckade försök, vilken fileas, steks och äts med vördnad.
- Men varför måste man döda fisken innan man äter den?, funderar storebror efteråt, lite skuldtyngd.
En varm sommarkväll åker vi till Skatudden och har räkfrossa med havsutsikt. Jag är ganska svag så vi tar bilen ut, vilket känns lite märkligt, som ett nederlag faktiskt. Det här är ju vår vanliga promenad, ridväg, cykeltur och joggingrunda. (Men när Esset tog bröllopsfoton körde vi iofs Silverpilen 2, precis som nu.) Efter räkor, lite Chardonnay och havssaltschoklad återfår jag färgen. Alla killarna går på grottäventyr till övergivna bunkrar, men först plockar de blåbär. Barnens åker mest rakt ner i magen, men jag får också smaka.
- Det är viktigt för att du ska bli frisk, förstår du., förklarar storebror.
Den kvällen somnar de snabbt, men funderar en del innan de får ro att slumra in.
- Känner du hur jag överraskade kroppen med mina kramar nu, så att det sjuka försvinner?, undrar storebror.
- Men nu får du faktiskt gå upp och sova, mamma. Inga mera baskilusker i blodet. Dom stör. Kan du förstååå det?, hävdar tröttaste lillebror.
Sen babblar de med varandra om allt spännande som hänt under dagen, hör jag, som tjuvlyssnar bakom gläntad dörr. Men det tystnar snabbt och snusar snart sött.
Så allt är egentligen precis som vanligt denna sommar.
Och det är det bästa av allt.
onsdag 15 juli 2009
Framtid och bajspudding
Snälla systern kom nyss in.
- Jag har fått i uppdrag av B att ta ett blodprov från dig. Inför transplantationen.
Hjärtat slog några extra slag, jag blev först stum och skrek sen rakt ut av lycka. Det overkliga börjar blir verkligt, målet närmar sig.
Detta är så stort att jag genast försöker peta i mig den chokladpudding med grädde som sommarköksan just levererat av omtanke eftersom jag inte bör tappa mer i vikt. Jag avskyr dylika efterrätter. Men älskar att leva livet. (Aj, vad pretentiöst.)
Bestämmer mig för att äta upp den bajsbruna sörjan, men måste lägga undan locket med bilden av en gladhoppskitande ko. Smakfull design. Hur tänkte formgivaren där?
- Jag har fått i uppdrag av B att ta ett blodprov från dig. Inför transplantationen.
Hjärtat slog några extra slag, jag blev först stum och skrek sen rakt ut av lycka. Det overkliga börjar blir verkligt, målet närmar sig.
Detta är så stort att jag genast försöker peta i mig den chokladpudding med grädde som sommarköksan just levererat av omtanke eftersom jag inte bör tappa mer i vikt. Jag avskyr dylika efterrätter. Men älskar att leva livet. (Aj, vad pretentiöst.)
Bestämmer mig för att äta upp den bajsbruna sörjan, men måste lägga undan locket med bilden av en gladhoppskitande ko. Smakfull design. Hur tänkte formgivaren där?
Hem!
Odramatisk patientbandsklippning efter dramatisk födsel. Äntligen hemma från BB Sthlm med universums finaste lillebror, 15 timmar ung.
Tog sovmorgon.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.
In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.
In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.
- Du mår bra, eller hur?
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.
Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.
Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.
Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.
Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.
Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.
Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.
Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.
Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.
Solen skiner och snart är mina skyddslingar här för att hämta hem mig.
Till solvarma klippor.
Spänstig sparris.
Och en skog full av blåbär och smultron.
Som jag längtar.
tisdag 14 juli 2009
Falsterbosonen
Falsterboveckan pågår för fullt.
Hästtävlingar i nio dagar, folk och fä, fartig fest!
Och idel, ädel adel.
Blått blod ett par dagar.
Vi har sån tur att vi brukar vara där några veckor.
I svärfars femtiotalsholk, belägen på samma gata som han och bästa B bor på. Nära kusiner och vänner. Samt grevar och baroner.
I dagarna brukar dagens födelsedagsbarn, kronprisessan, hälsa på. För att vila upp sig i vanliga kläder efter ölandstokfirnadet i barnslig folkdräkt. Med sig har hon en massa säpovakter som smyger i buskarna kring Vickans bästis sommarhus.
Hon bor mittemot svärfar och ett par hus bort från oss.
Vi är aldrig säkrare än just denna veckan.
I normala fall.
Så denhär sommaren är något annorlunda.
Osäkerheten lägrar oss långt från Falsterbo.
Men efter alla behandlingar tar vi en hösttur till skånska, gästvänliga släkten.
Eller Skånes riviera.
Som min man sa första gången vi träffades, blott 19 år unga på franskt universitet.
Är han snobbig eller ironisk, tänkte jag medan jag drunknade i hans klarblå ögon då han som redan varit där en termin hjälpte mig med de franska verben samtidigt som han spelade förförande gitarr. Bestämde mig där och då för att om jag mot all förmodan någon gång skulle gifta mig, så var det med honom.
Några år gick.
När jag förvandlades från blyg viol genom att kyssa ett gäng grodor.
Sedan återförenades vi som vänner, trodde vi, en Valborg i Uppsala.
Pluggade i Spanien, genomled leukemi och lycka.
Och gifte oss några år senare.
Har jag sagt att jag är ett envist, bortskämt ensambarn som ser till att få som jag vill?
Prinsen och halva kungariket till exempel.
Och två barn som smått medicinska mirakel, på naturlig väg, första försöket för båda.
Man ska ha lite tur i livet.
Som motvikt till prövningarna som stärker.
Hästtävlingar i nio dagar, folk och fä, fartig fest!
Och idel, ädel adel.
Blått blod ett par dagar.
Vi har sån tur att vi brukar vara där några veckor.
I svärfars femtiotalsholk, belägen på samma gata som han och bästa B bor på. Nära kusiner och vänner. Samt grevar och baroner.
I dagarna brukar dagens födelsedagsbarn, kronprisessan, hälsa på. För att vila upp sig i vanliga kläder efter ölandstokfirnadet i barnslig folkdräkt. Med sig har hon en massa säpovakter som smyger i buskarna kring Vickans bästis sommarhus.
Hon bor mittemot svärfar och ett par hus bort från oss.
Vi är aldrig säkrare än just denna veckan.
I normala fall.
Så denhär sommaren är något annorlunda.
Osäkerheten lägrar oss långt från Falsterbo.
Men efter alla behandlingar tar vi en hösttur till skånska, gästvänliga släkten.
Eller Skånes riviera.
Som min man sa första gången vi träffades, blott 19 år unga på franskt universitet.
Är han snobbig eller ironisk, tänkte jag medan jag drunknade i hans klarblå ögon då han som redan varit där en termin hjälpte mig med de franska verben samtidigt som han spelade förförande gitarr. Bestämde mig där och då för att om jag mot all förmodan någon gång skulle gifta mig, så var det med honom.
Några år gick.
När jag förvandlades från blyg viol genom att kyssa ett gäng grodor.
Sedan återförenades vi som vänner, trodde vi, en Valborg i Uppsala.
Pluggade i Spanien, genomled leukemi och lycka.
Och gifte oss några år senare.
Har jag sagt att jag är ett envist, bortskämt ensambarn som ser till att få som jag vill?
Prinsen och halva kungariket till exempel.
Och två barn som smått medicinska mirakel, på naturlig väg, första försöket för båda.
Man ska ha lite tur i livet.
Som motvikt till prövningarna som stärker.
Bättre är inte bra nog
Bästa, största lyckan. Familjens alla naglar lilamålade. Under skärgårdsaltanens vita segel.Bäste B, världens vänligaste medicinman, spände ögonen i mig och min oroliga mor en kulen höstdag 1998. Jag var svag, hade utöver leukemi fått lunginflammation med 41 graders feber. Vägde 44 kg. Var oförmögen att äta, stå, prata. Minns inget annat från den tiden än just detta fragment som etsat sig fast och förändrat mig och min familj.
Anledningen till att ALLvetaren mulnade till var mammas bekräftelsefråga:
- Men visst blir det bättre?
Då leverade gurun måttot för mitt liv sedan dess:
- Du blir inte bättre. Du blir bra.
Nöj dig aldrig med något sämre än det bästa.
Bättre är inte bra nog.
Enkelt, eller hur?
Anledningen till att ALLvetaren mulnade till var mammas bekräftelsefråga:
- Men visst blir det bättre?
Då leverade gurun måttot för mitt liv sedan dess:
- Du blir inte bättre. Du blir bra.
Nöj dig aldrig med något sämre än det bästa.
Bättre är inte bra nog.
Enkelt, eller hur?
Smärta
Det finns mycket jag inte skriver om.
Även om jag är personlig.
Sånt jag besparar er.
Saker jag kanske inte vill kännas vid?
Något som grott en tid är tankarna om smärta.
Självklart har jag ont.
Hela tiden.
Men varför göra den värre genom att beskriva den?
Min mor oroas när hon hör mig gny i fosterställning.
- Hur mår du? Hur länge har du haft det så?
Jag reagerar med oväntad ilska.
Som jag sammanbitet försöker dämpa.
Har funderat en del på det här.
Jag vill inte på något sätt förringa andras smärta, själslig eller fysisk.
Men det är som med ömkan.
Jag ser illrött och blir provocerad.
Tyck inte synd om mig, dig, eller någon annan!
Gör något åt saken.
Är du oförmögen att klara det själv så ta emot hjälp.
Så dämpas all smärta.
Jag tror mig veta.
Har alltid tagit ut mig till det yttersta.
Trott att smärtan varit ett nödvändigt lidande för att nå mina mål.
Och det kan den vara, vilken adrenalinkick den ger!
Men det är du som väljer.
Ingen annan.
Nu väntar power yoga/pilates.
Efter en lång sovmorgon, mycket vila och läsande av alla hitlänkande bloggar (wow, tack) är det dags att testa styrkan.
För mig är det stort.
Att jag tillåtit mig att vila.
Tvingats inse mina begränsningar under lång tid.
Jag har varit oförmögen att träna, umgås och läsa alltför länge.
Men att klaga och bittert göra sig till ett offer det funkar aldrig.
När ska omvärlden fatta det?
Även om jag är personlig.
Sånt jag besparar er.
Saker jag kanske inte vill kännas vid?
Något som grott en tid är tankarna om smärta.
Självklart har jag ont.
Hela tiden.
Men varför göra den värre genom att beskriva den?
Min mor oroas när hon hör mig gny i fosterställning.
- Hur mår du? Hur länge har du haft det så?
Jag reagerar med oväntad ilska.
Som jag sammanbitet försöker dämpa.
Har funderat en del på det här.
Jag vill inte på något sätt förringa andras smärta, själslig eller fysisk.
Men det är som med ömkan.
Jag ser illrött och blir provocerad.
Tyck inte synd om mig, dig, eller någon annan!
Gör något åt saken.
Är du oförmögen att klara det själv så ta emot hjälp.
Så dämpas all smärta.
Jag tror mig veta.
Har alltid tagit ut mig till det yttersta.
Trott att smärtan varit ett nödvändigt lidande för att nå mina mål.
Och det kan den vara, vilken adrenalinkick den ger!
Men det är du som väljer.
Ingen annan.
Nu väntar power yoga/pilates.
Efter en lång sovmorgon, mycket vila och läsande av alla hitlänkande bloggar (wow, tack) är det dags att testa styrkan.
För mig är det stort.
Att jag tillåtit mig att vila.
Tvingats inse mina begränsningar under lång tid.
Jag har varit oförmögen att träna, umgås och läsa alltför länge.
Men att klaga och bittert göra sig till ett offer det funkar aldrig.
När ska omvärlden fatta det?
Vrålapor i min mage
De tre musketörerna var här igår. Var lite provinsiellt hoppfull. I brist på annan lokalpatriotism.
Har ett komplicerat förhållande til min hemstad. Som har potential, men som hela tiden kommer till korta i jämförelsen med storebror Stockholm. Som ingen borde göra. Vi såg i alla fall fram emot några härliga timmar vid herrgården i Hammarskog, vid vattnet.
Åkte förbi familjegraven med utsikt över Ekoln och sa hejsvejs till gammelfarmor & gammelfarfar. Det är storebrors och min grej. Min farfar stod oss så nära. Han var en av de få som förstod att ett barn kan vara både blygt och busigt samtidgt.
Storebror har kvar en nyckel till gammelfarfar som han tar fram när han "ska prata med honom där han sitter bland molnen, fast just nu rider han på Magic (mormor & Nöstas ena häst som dog samma helg som vi fick ALL-besked, vilket orsakade större familjetrauma än mitt insjuknande - det är skönt med förnekelse) medan gammelmormor matar med morötter."
- Jag ville också hoppa över graven och prata med gammelfarfar!, surade hungrande lillebror efteråt.
- Nu måste vi skynda iväg för att äta. Gammelfarfar går ingenstans, höhö., skrockar Mumrik & jag.
Dumt gjort.
Tusen frågor följer.
- Varför då? Kan han inte gå? Men han är ju i himlen, jag ser honom!, hävdar storebor tvärsäkert.
- Ja, det kanske han är, man vet inte så noga. Själen är nog där, men kroppen ligger i graven. Eller nja, alltså stoftet ...
Vi har varit inne på diskussionen så många gånger förut och det smärtar barnen varje gång. Men vad gör man när de vill veta? Vi ljuger aldrig, men försöker förklara. Det går sådär. Hur gör du?
- Har ni brännt upp gammelfarfar så att han får plats i en urna? Och lagt honom i jorden?
Hur ska han då kunna hoppa & dansa, fiska & rida? Var är han egentligen?
Vi åker vidare mot maten, trodde vi ja. Herrgården är tvärstängd denna vackra sommardag. Vi kickar lite boll i slänten, jag mysryser vid tanken på alla skolutflykter, exkursioner med biologin, skogsorienteringar och dageneftervårbalenpicnicar jag upplevt där.
Inser att barnens magar vrålar när lillebror för en sekund blir en grinolle. Högst ovanligt. Så vi far vidare mot Skarholmen, på andra sidan viken i det fiiina Sunnersta.
- Tyvärr, vi stänger precis nu och ska städa inför kvällen., hävdar bestämd sommarservitör.
- Men snälla, vad som helst till barnen bara. Vi sitter ute, stör inte nån., vädjar vi.
- Tänk om alla skulle göra så. Hur skulle det gå? Jag har fullt sjå med att få alla gästerna som är här nu att gå!, svarar viktigpettern vresigt.
- Lilla vännen ... säger jag INTE, utan tackar för ovänligheten och packar in oss i bilen igen.
Vi kör vidare.
- Vilket äventyr va?, skrattar överraskande glad storebror.
Stannar till slut, i ren desperation, på Sunnerstaköket. En bättre sunkpizzeria. I konsumhuset. Men med erforderlig uteservering. På parkeringen. Jag får inte gå in i affärer, restauranger, caféer. Eller äta sånt jag inte lagat själv. Så de tre musketörerna delar barnens pizzabeställning:
- Du kocken, kan vi be och få pizza? Det ska vara räkor och skinka. Och mycket sallad till. Gärna tzatziki också med bröd bredvid. Har du det, tack?, undrar storebror.
Jag blir alldeles paff. Har sällan hört honom tilltala okända förr.
Den trötte kocken fixar pizzan och alla tillbehör, men ajajajaj i vrålapornas magar, vilken tid det tar. Storebror kämpar med tjurigheten men törs använda baskeluskbadrummet en lång stund. Lillebror hävdar bestämt att småpojkar bara kan kissa i buskar och vägrar gå på sunkhakstoan. Vi ger upp, så trots att vi är i Uppsalas enda finförort låter vi surkarten finna ett buskage bakom lastkajen för att få tiden att gå. Och slippa kissmiss.
Efter maten åker vi till nästa tusitattraktion. Det nya, Nordens näststörsta IKEA. Mannen gör en hjälteinsats genom att springa gatlopp genom varuhuset i jakten på ett par länge eftertraktade pinnstolar. Barnen och jag vaktar bilen i skuggan under den gigantiska byggnaden medan vi lyssnar på världens bästa present: "Lillebror" av Jujja Wieslander.
Sedan är det obönhörligen dags för tackochadjöföreställning utanför sjukhuset. Alla har lärt sig, så det går bättre och bättre dag för dag, tralala.
- Du får vara kvar i två dagar., säger lillebror med underläppen plutandes och håller upp två fingrar.
- Eller tre totalt, sen hämtar vi hem dig. Säg det till doktorn!, ändrar han sig sen.
- Nu ska vi hem till E och leka & äta. Jag kan hälsa honom att ni får träffas senare. För nu har vi faktiskt varit med dom jätte-mycket i sommar och du har inte alls varit med. Det tycker jag är dåligt. Men jag kan förklara för hela familjen att det inte är ditt fel. Ska jag det?, undrar fundersamme T.
Jag pussar och vinkar och klarar det med bara en liten klump i halsen. Kommer in i svala vestibulen och ser en godisautomat. Oanade möjligheter till tröstätning öppnas för mig, som inte får gå in i sjukhusets butik. Köper en påse Djungelvrål, möter tvillingsystrarna som erbjuder sig att blir skärgårdssystrar hemma hos oss, så jag slipper vara inlagd.
- Vi solar och ger injektioner, du vilar i skuggan och din underbare man verkar ju ändå fixa precis allt runtomkring!
Har ett komplicerat förhållande til min hemstad. Som har potential, men som hela tiden kommer till korta i jämförelsen med storebror Stockholm. Som ingen borde göra. Vi såg i alla fall fram emot några härliga timmar vid herrgården i Hammarskog, vid vattnet.
Åkte förbi familjegraven med utsikt över Ekoln och sa hejsvejs till gammelfarmor & gammelfarfar. Det är storebrors och min grej. Min farfar stod oss så nära. Han var en av de få som förstod att ett barn kan vara både blygt och busigt samtidgt.
Storebror har kvar en nyckel till gammelfarfar som han tar fram när han "ska prata med honom där han sitter bland molnen, fast just nu rider han på Magic (mormor & Nöstas ena häst som dog samma helg som vi fick ALL-besked, vilket orsakade större familjetrauma än mitt insjuknande - det är skönt med förnekelse) medan gammelmormor matar med morötter."
- Jag ville också hoppa över graven och prata med gammelfarfar!, surade hungrande lillebror efteråt.
- Nu måste vi skynda iväg för att äta. Gammelfarfar går ingenstans, höhö., skrockar Mumrik & jag.
Dumt gjort.
Tusen frågor följer.
- Varför då? Kan han inte gå? Men han är ju i himlen, jag ser honom!, hävdar storebor tvärsäkert.
- Ja, det kanske han är, man vet inte så noga. Själen är nog där, men kroppen ligger i graven. Eller nja, alltså stoftet ...
Vi har varit inne på diskussionen så många gånger förut och det smärtar barnen varje gång. Men vad gör man när de vill veta? Vi ljuger aldrig, men försöker förklara. Det går sådär. Hur gör du?
- Har ni brännt upp gammelfarfar så att han får plats i en urna? Och lagt honom i jorden?
Hur ska han då kunna hoppa & dansa, fiska & rida? Var är han egentligen?
Vi åker vidare mot maten, trodde vi ja. Herrgården är tvärstängd denna vackra sommardag. Vi kickar lite boll i slänten, jag mysryser vid tanken på alla skolutflykter, exkursioner med biologin, skogsorienteringar och dageneftervårbalenpicnicar jag upplevt där.
Inser att barnens magar vrålar när lillebror för en sekund blir en grinolle. Högst ovanligt. Så vi far vidare mot Skarholmen, på andra sidan viken i det fiiina Sunnersta.
- Tyvärr, vi stänger precis nu och ska städa inför kvällen., hävdar bestämd sommarservitör.
- Men snälla, vad som helst till barnen bara. Vi sitter ute, stör inte nån., vädjar vi.
- Tänk om alla skulle göra så. Hur skulle det gå? Jag har fullt sjå med att få alla gästerna som är här nu att gå!, svarar viktigpettern vresigt.
- Lilla vännen ... säger jag INTE, utan tackar för ovänligheten och packar in oss i bilen igen.
Vi kör vidare.
- Vilket äventyr va?, skrattar överraskande glad storebror.
Stannar till slut, i ren desperation, på Sunnerstaköket. En bättre sunkpizzeria. I konsumhuset. Men med erforderlig uteservering. På parkeringen. Jag får inte gå in i affärer, restauranger, caféer. Eller äta sånt jag inte lagat själv. Så de tre musketörerna delar barnens pizzabeställning:
- Du kocken, kan vi be och få pizza? Det ska vara räkor och skinka. Och mycket sallad till. Gärna tzatziki också med bröd bredvid. Har du det, tack?, undrar storebror.
Jag blir alldeles paff. Har sällan hört honom tilltala okända förr.
Den trötte kocken fixar pizzan och alla tillbehör, men ajajajaj i vrålapornas magar, vilken tid det tar. Storebror kämpar med tjurigheten men törs använda baskeluskbadrummet en lång stund. Lillebror hävdar bestämt att småpojkar bara kan kissa i buskar och vägrar gå på sunkhakstoan. Vi ger upp, så trots att vi är i Uppsalas enda finförort låter vi surkarten finna ett buskage bakom lastkajen för att få tiden att gå. Och slippa kissmiss.
Efter maten åker vi till nästa tusitattraktion. Det nya, Nordens näststörsta IKEA. Mannen gör en hjälteinsats genom att springa gatlopp genom varuhuset i jakten på ett par länge eftertraktade pinnstolar. Barnen och jag vaktar bilen i skuggan under den gigantiska byggnaden medan vi lyssnar på världens bästa present: "Lillebror" av Jujja Wieslander.
Sedan är det obönhörligen dags för tackochadjöföreställning utanför sjukhuset. Alla har lärt sig, så det går bättre och bättre dag för dag, tralala.
- Du får vara kvar i två dagar., säger lillebror med underläppen plutandes och håller upp två fingrar.
- Eller tre totalt, sen hämtar vi hem dig. Säg det till doktorn!, ändrar han sig sen.
- Nu ska vi hem till E och leka & äta. Jag kan hälsa honom att ni får träffas senare. För nu har vi faktiskt varit med dom jätte-mycket i sommar och du har inte alls varit med. Det tycker jag är dåligt. Men jag kan förklara för hela familjen att det inte är ditt fel. Ska jag det?, undrar fundersamme T.
Jag pussar och vinkar och klarar det med bara en liten klump i halsen. Kommer in i svala vestibulen och ser en godisautomat. Oanade möjligheter till tröstätning öppnas för mig, som inte får gå in i sjukhusets butik. Köper en påse Djungelvrål, möter tvillingsystrarna som erbjuder sig att blir skärgårdssystrar hemma hos oss, så jag slipper vara inlagd.
- Vi solar och ger injektioner, du vilar i skuggan och din underbare man verkar ju ändå fixa precis allt runtomkring!
Strålande idé. Lite vin och grill på det. Och massor av skratt. Undrar om nye, sparivrige sjukhusdirektören, "Enkronan" kallad, misstycker?
Tillbringar kvällen med att fylla magen med vrålapor. Vaknar några gånger av torr mun och vrålande apmage. Blir medveten om syndandet. Somliga straffas direkt. Godis en måndag, va?
Tittar på filmer och foton från mina egan vrålapors födslar. Och får äntligen gråta hejdlöst.
Tillbringar kvällen med att fylla magen med vrålapor. Vaknar några gånger av torr mun och vrålande apmage. Blir medveten om syndandet. Somliga straffas direkt. Godis en måndag, va?
Tittar på filmer och foton från mina egan vrålapors födslar. Och får äntligen gråta hejdlöst.
Skurmoln
Ser vädret.
Väldigt sömndrucken.
Väldigt sömndrucken.
Skurmoln över hela Sverige.
Vilka rena, såpadoftande hem och sommarstugor alla semestersvenskar kommer njuta av ikväll, tänker jag. Som tolkar språket som gammaldags. Skurlov fanns ju förr. Har gammelmormor berättat.
Jag är redan en gammal tant.
Som slipper städa, hoho.
Så synd at jag är inlagd.
Men ha så kul med skurborstarna, alla.
Vilka rena, såpadoftande hem och sommarstugor alla semestersvenskar kommer njuta av ikväll, tänker jag. Som tolkar språket som gammaldags. Skurlov fanns ju förr. Har gammelmormor berättat.
Jag är redan en gammal tant.
Som slipper städa, hoho.
Så synd at jag är inlagd.
Men ha så kul med skurborstarna, alla.
Speciellt Snygg-Lisa (och alla andra höggravida väninnor) som vill få ut övermogna bök&stökbebbe ur stora magen.
Tre tips som funkar:
Städa maniskt, gå i trappor, idka föröknikngsövning.
Tre vinster:
Solstrålen ser dagens ljus, ni återvänder till ett rent hem, du blir fittare än fittast, fast med ett t?
Just det, knipövningar efter leverans är av yttersta vikt.
Ooooh
vad en gumma kan gnooo.
Tre tips som funkar:
Städa maniskt, gå i trappor, idka föröknikngsövning.
Tre vinster:
Solstrålen ser dagens ljus, ni återvänder till ett rent hem, du blir fittare än fittast, fast med ett t?
Just det, knipövningar efter leverans är av yttersta vikt.
Ooooh
vad en gumma kan gnooo.
måndag 13 juli 2009
Säkert sex eller medan blodet ännu droppar
Kroppens mysterier äro oändliga.
Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.
Meningen med livet är att fortplanta sig.
Det har min kropp förstått.
När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.
- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.
Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet.
I samband med benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.
Tanken svindlar.
Det är sorgligt, men praktiskt.
Har alltid haft enorm mensvärk.
Och rikliga blödningar.
De är snart ett minne blott.
Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet?
Vilken blir min nya identitet?
Jag väljer att se det från den ljusa sidan.
När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling:
- Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter!
Och så skrattade vi rått.
Det är kärlek.
Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.
Meningen med livet är att fortplanta sig.
Det har min kropp förstått.
När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.
- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.
Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet.
I samband med benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.
Tanken svindlar.
Det är sorgligt, men praktiskt.
Har alltid haft enorm mensvärk.
Och rikliga blödningar.
De är snart ett minne blott.
Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet?
Vilken blir min nya identitet?
Jag väljer att se det från den ljusa sidan.
När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling:
- Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter!
Och så skrattade vi rått.
Det är kärlek.
söndag 12 juli 2009
Lagen om alltings jävlighet
... tror jag inte ett ögonblick på. Jag blir vansinnigt provocerad av dem som anammar devisen att allt som kan gå dåligt gör det. Men det får mig att fundera lite på vår nuvarande situation och valen vi gör. Det är som bekant bara upp till varje individ att fixa sitt liv. Ingen lär göra det åt dig. Även om man, som i mitt fall, har en fantastisk familj, välvilliga vänner, en självuppoffrande släkt och stärkande sajberkompisar. (TACK alla.)
Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.
Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.
Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.
Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.
Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.
Barnen är villrådiga. Och oroliga.
- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.
Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.
Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.
Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?
Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.
Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.
Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.
Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.
Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.
Barnen är villrådiga. Och oroliga.
- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.
Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.
Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.
Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?
Ödets ironi
Trombocyter i mikroskop. "Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering."
Pyttsan.
Hade precis publicerat det beslutsamma inlägget när doktorn kom in och meddelade att nu låter hon mig inte åka hem igen. Ombytta roller i de envisas kamp. Jag har en infektion i kroppen som inget av alla åtta pillerantibiotika jag knaprar biter på. Så jag skyddsisoleras, övervakas och får effektiva injektioner flera gånger per dygn i stället.
Jag blir kvar på sjukhuset ett tag. Vilket känns förfärligt frustrerande eftersom jag mår förhållandevis bra. Efter omständigheterna. Fysiskt svag och smärtande som en 90-årig liten tant, men mentalt uppfylld av ett gigantiskt överjag.
Pratade just med mannen och barnen som blev besvikna, men som storebor sa:
- Du måste vara på sjukhuset så att doktorn kan ge superjuice till Super-Jos.
Kloker. Juicen han syftar på är trombocyter, som i droppåsen faktiskt liknar koncentrerad apelsinjuice. Han vet, som var med häromdagen för att han behövde "kolla så att dom gör rätt med slangarna".
Pyttsan.
Hade precis publicerat det beslutsamma inlägget när doktorn kom in och meddelade att nu låter hon mig inte åka hem igen. Ombytta roller i de envisas kamp. Jag har en infektion i kroppen som inget av alla åtta pillerantibiotika jag knaprar biter på. Så jag skyddsisoleras, övervakas och får effektiva injektioner flera gånger per dygn i stället.
Jag blir kvar på sjukhuset ett tag. Vilket känns förfärligt frustrerande eftersom jag mår förhållandevis bra. Efter omständigheterna. Fysiskt svag och smärtande som en 90-årig liten tant, men mentalt uppfylld av ett gigantiskt överjag.
Pratade just med mannen och barnen som blev besvikna, men som storebor sa:
- Du måste vara på sjukhuset så att doktorn kan ge superjuice till Super-Jos.
Kloker. Juicen han syftar på är trombocyter, som i droppåsen faktiskt liknar koncentrerad apelsinjuice. Han vet, som var med häromdagen för att han behövde "kolla så att dom gör rätt med slangarna".
En vampyrs bekännelser
Vaknade vrålhungrig häromdagen, piggare än på länge.
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
onsdag 8 juli 2009
Betraktelse
Behöver barnens bus.
Bara vara.
Men är bräcklig.
Besviken.
Besväras av behandlingens biverkningar.
Blir barn bara.
Besvärlig. Igen.
Behöver mina föräldrar.
Behöver all hjälp.
Basala behov blir svåra att bemästra.
Bakslag idag.
Besviken.
Besvärar.
Besväras.
Bär av till till bästa B på sjukhuset.
Benmärgsprov.
Bara vara.
Men är bräcklig.
Besviken.
Besväras av behandlingens biverkningar.
Blir barn bara.
Besvärlig. Igen.
Behöver mina föräldrar.
Behöver all hjälp.
Basala behov blir svåra att bemästra.
Bakslag idag.
Besviken.
Besvärar.
Besväras.
Bär av till till bästa B på sjukhuset.
Benmärgsprov.
lördag 4 juli 2009
För fem fantastiska år sen ...
firade vi bröllop, min älskling och jag.
Truls låg i den lilla, lilla magen och gjorde saltomortaler av lycka, trots att det bara återstod några veckor till beräknad födelsedag.
Vi firade vigsel med alla vänner, några släktingar och hela byn i Singö kyrka innan bröllopsfesten tog sin start i Badviken i Grisslan, min lekplats för alltid.
Det blev givetvis en lycklig, fantastisk och helt underbart härlig dag, kväll, natt med det ena framträdandet mer slående än det förra. Tänker behålla tredagarsbröllopet i minnet att ta fram när det bäst behövs, dagar som i går. Det vi minns bäst är nog ändå lyckan i magen och den påtagliga lokalpatriotism som blommade upp mellan Skåne och Mälardalen.
Nu är jag lyckligen hemma med min familj, äntligen, fyra veckor är en förfärligt lång tid. Prova inte om du kan undvika den avhållsamheten. Är i stan för att säga hejdå till den ultracharmiga men inte helt praktiska ensidiga etagevåning på NB + 1 tr som varit vårt hem de senaste fyra åren.
Svärfar med sambon och superkocken är här och hjälper oss med allt. Jag försöker packa det personliga innan flyttfirman tar vid, slänga kontrollbehovet över axeln och bara vara med mina solstrålar. Ska jag vara ärlig? Lite ... jag är rätt skruttig, krasslig och oroar mig en smula för hur jag ska orka aktivera mina busfrön när mormor hämtar ut oss till kusten imorgon. Men jag lovar att njuta så länge jag kan och får, för det är vi värda!
Kvällens tv-tips, som börjar nu: Kvarteret Skatan och därefter Dom kallar oss artister. Nån' som vill tjäna en hacka och gissa hur länge jag håller mig vaken? :-)
Truls låg i den lilla, lilla magen och gjorde saltomortaler av lycka, trots att det bara återstod några veckor till beräknad födelsedag.
Vi firade vigsel med alla vänner, några släktingar och hela byn i Singö kyrka innan bröllopsfesten tog sin start i Badviken i Grisslan, min lekplats för alltid.
Det blev givetvis en lycklig, fantastisk och helt underbart härlig dag, kväll, natt med det ena framträdandet mer slående än det förra. Tänker behålla tredagarsbröllopet i minnet att ta fram när det bäst behövs, dagar som i går. Det vi minns bäst är nog ändå lyckan i magen och den påtagliga lokalpatriotism som blommade upp mellan Skåne och Mälardalen.
Nu är jag lyckligen hemma med min familj, äntligen, fyra veckor är en förfärligt lång tid. Prova inte om du kan undvika den avhållsamheten. Är i stan för att säga hejdå till den ultracharmiga men inte helt praktiska ensidiga etagevåning på NB + 1 tr som varit vårt hem de senaste fyra åren.
Svärfar med sambon och superkocken är här och hjälper oss med allt. Jag försöker packa det personliga innan flyttfirman tar vid, slänga kontrollbehovet över axeln och bara vara med mina solstrålar. Ska jag vara ärlig? Lite ... jag är rätt skruttig, krasslig och oroar mig en smula för hur jag ska orka aktivera mina busfrön när mormor hämtar ut oss till kusten imorgon. Men jag lovar att njuta så länge jag kan och får, för det är vi värda!
Kvällens tv-tips, som börjar nu: Kvarteret Skatan och därefter Dom kallar oss artister. Nån' som vill tjäna en hacka och gissa hur länge jag håller mig vaken? :-)
torsdag 2 juli 2009
Info för den intresserade
Ja, apropå fokus ... detsamma gäller gibbonapa, tuttfixerad lillebror och så jag då. Frångår härmed alla publiceringsprinciper av famljefoton. I give you a tiny piece of Thailand 2008!Trots kära besök av styvfar, mina tre musketörer, Nin, och övernattanande Eve var gårdagen en riktig skitdag. Så den lägger vi härmed bakom om oss. Fokus på det goda!
Dagen idag har hittills tillbringats åt läkarmöten, packning; mina prinsar hämtar hem mig idag efter fyra veckors inlåsning!, sista dagen med cyto och äntligen några fler glada besked.
Efter kaos, bakslag, hopp och förtvivlan men framför allt ett jäklar anamma som INGEN rår på har the flytt from hell - som inte ens har börjat - fått oanade konsekvenser. Tänker inte gå in på det heller. Fokus - det blir bra när allt är klart, men det lär dröja innan vi flyttar in. Tack gode Gud för att vi har en tillflyktsort i Grisslehamn, självuppoffrande föräldrar som kommer till undsättning från norr till söder för att hjälpa oss med precis allt, och ett bra föräkringsbolag som ordnar boende nära dagis när sommaren lider mot sitt slut. Sa jag fokus? :-)
Dagen idag har hittills tillbringats åt läkarmöten, packning; mina prinsar hämtar hem mig idag efter fyra veckors inlåsning!, sista dagen med cyto och äntligen några fler glada besked.
Efter kaos, bakslag, hopp och förtvivlan men framför allt ett jäklar anamma som INGEN rår på har the flytt from hell - som inte ens har börjat - fått oanade konsekvenser. Tänker inte gå in på det heller. Fokus - det blir bra när allt är klart, men det lär dröja innan vi flyttar in. Tack gode Gud för att vi har en tillflyktsort i Grisslehamn, självuppoffrande föräldrar som kommer till undsättning från norr till söder för att hjälpa oss med precis allt, och ett bra föräkringsbolag som ordnar boende nära dagis när sommaren lider mot sitt slut. Sa jag fokus? :-)
Glada besked!
Hittills har inga alarmerande fel hittats i lungorna efter BALen nära slottet, ej heller i de leverbiopsier som tills idag har analyserats. Jag ropar inte hej, men är försiktigt optimistisk när jag snart åker hem. Får fler besked i nästa vecka när gurun är tillbaka, och väljer att slänga det jag inte kan påverka över axeln så länge. Fokus, som sagt.
Jag har ett bra benmärgsvärde (2% blaster, "alla" har 0-4%), men ett lite sämre MRD (3%) vilket eventuellt innebär att jag behöver ytterligare en kur om en månad. För att vara säker på att benmärgstransplantationen blir lyckosam om ytterligare en månad. Fem matchande märgar hade hittats, delvis i Sverige via Tobiasregistret, denna underbara uppfinning. Av dem passade två väldigt bra, och man har nu kommit fram till att en tysk givare vore den ultimata. Sprechen sie Deutsch?
Hittills har inga alarmerande fel hittats i lungorna efter BALen nära slottet, ej heller i de leverbiopsier som tills idag har analyserats. Jag ropar inte hej, men är försiktigt optimistisk när jag snart åker hem. Får fler besked i nästa vecka när gurun är tillbaka, och väljer att slänga det jag inte kan påverka över axeln så länge. Fokus, som sagt.
Jag har ett bra benmärgsvärde (2% blaster, "alla" har 0-4%), men ett lite sämre MRD (3%) vilket eventuellt innebär att jag behöver ytterligare en kur om en månad. För att vara säker på att benmärgstransplantationen blir lyckosam om ytterligare en månad. Fem matchande märgar hade hittats, delvis i Sverige via Tobiasregistret, denna underbara uppfinning. Av dem passade två väldigt bra, och man har nu kommit fram till att en tysk givare vore den ultimata. Sprechen sie Deutsch?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
