Ishotellets Mon Chi Chi

Speedad av cortison och kaxig som få för ett par timmar sedan på power walk tjattrandes i gammeltelefonen har jag nu fått vad jag förtjänar. Besparar er som vanligt onödiga detaljer ang biverkningar. Känns ointressant nu när jag kan andas igen. Ni fattar kalibern.

Men jag knaprar is som en besatt, som levererats till sviten i snygg ishink av omtänksam syster, eftersom man i en forskningsstudie här funnit bevis för att nedkylning av munnen medan cytostatika ges minskar problem med slemhinnelossning. Dock måste sjukdomen vara förintad, annars finns risk för försämring. Tidigare provades isblåsa på huvudet på Onkologen för att patienterna skulle få behålla håret, men det gav förödande resultat. Cancercellerna kyldes ned och stannade kvar. Vad är väl ett tappat hår mot en botad cancer?

Min leukemi är borta - oj, det är STORT att kunna konstatera - och de här dagarnas cellgifter syftar till att bryta ned min märg för att ge plats för den nya. Is är alltså tillåtet. Men lägger inget på huvudet. Även om mitt hår har vuxit ut några millimeter. Liknar en Mon Chi Chi, om nån' minns dem?