När den stora sorgen drabbar ens nära och kära, när marken försvinner under fötterna och allt bara blir svart. När det som inte får hända faktiskt sker, och någon plötsligt inte finns mer.
Då är det svårt att räcka till. Balansgången att finnas där men utan att störa är svår. Att trösta, utan att bli för närgången. Att finna de rätta orden, utan att fastna i klyschor. Och att nånstans själv försöka förstå det fruktansvärda. En bit på avstånd, men ändå.
Det är då jag kramar mina muntra lergökar extra hårt på dagisgården och inser att lyckan faktiskt är här och nu. Inte sen.
"Man ska vara rädd om sig så länge man har sig", säger gamla mormor. Konstigt ordspråkssnickeri, med sann innerbörd. Vid 88 vet man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar