Myrsteg

Jag vet att tålamod är en dygd.
Och att jag ska var stolt över framstegen hittills.
Samt tacksam för att biverkningarna just nu är hanterbara.

Men för en sån' som jag är det både svårt och lärorikt att acceptera situationen.
Det är inte så lätt att "ta det lugnt, tillåt dig slappa lite".
Att tvingas vila efter en brant uppförsbacke.
Eller kräkas galla efter morgonduschen.
Inse att jobbet som jag längtar till är en bra bit fram i tiden.

Så nu övar jag på att ta myrsteg.
Går en sväng till hamnen, står en stund på bryggan och gör tåhävningar.
Dammsuger en våning, vilar.
Gör långsam pilates utan boll, kryper ihop och läser en bok.
Hänger tvätten långsamt, tar igen mig.
Reser mig hastigt, trillar ihop.

Äter även bebisportioner, men törs utöka menyn.
Dagens bortglömda, sanslöst goda 70-talslunch:
Kronärtskocka!
Koka en timme, njut med Bregott och havssalt samt ett glas Heineken, ty ölsmaken är den enda som inte förändras av cytostatika. Och jag som inte ens gillar öl i vanliga fall tycker plötsligt att det är helt okej just för att det smakar som det ska. Ja, fast inte som jag tycker att det borde, men öl är ju öl är ju öl ... inget nytt under solen.

Dagens språklektion:
Det finns olika sorters skockor, inte kockor.
Det är något helt annat.

Nu ska jag öva på det svåraste av allt; inse mina begränsningar och stänga av datorn för att sova. Men jag måste ha ork imorgon, för då kommer mina musketörer.