Nu är det nära.
Utsläppet.
Jag har hållit andan i några dagar.
Och hoppats att löftet ska infrias.
Väntar på ronden.
Sen vet jag.
- Snart får jag komma hem, min solstråle!, berättade jag för storebror när vi lekte i parken i helgen.
- När är snart? Jag måste få följa med och hämta hem dig när det är dags, för annars stannar du och säger snart igen., svarade den tvivlande store lille.
Ett styngn av dåligt samvete.
Min son törs inte känna tillit.
Världens vackraste palindrom.
Det är därför jag har varit tyst sedan dess.
Och hållit andan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Nämen sikken söt stormusketör. Han är tvivlaren, funderaren och så ansvarstagande.
Vi hoppas med dig, darling. Heja, heja, heja. Rond-on, ba! Så följer vi utvecklingen med dig.
Kram Eve
Håller andan, tummarna etc. Snälla, snälla doktor! Grizzly som gäller då antar jag?
Kramis, Louise
Håller tummarna håååårt.
Fantastiskt1 Om inte förr så senare och det är också bra. Vill inte att du ska känna dig besviken på dig själv. Du har kommit så långt nu. Kram A
Kära vännen! Jag ryser och får en glädjetår i ögat! Det bara måste vara ett positivt besked! Du har så mycket att se fram emot nu, du och dina fina, duktiga, starka killar. Jag förstår så väl att det gör ont ända in i hjärtat när T ställer sina frågor och misströstar svaren och löften som ni ger. Ni är värda så mycket och jag hoppas nu att du får komma hem och bara vara med killarna och mysa och busa, läsa sagor, kolla nya lägenheten, baka, ja allt det där som hör vardagen till. Du är så stark och fin Josefin. Stor, stor kram från Åsa
Hoooppaaaas!!! Hoppas ända ner i tårna!!!
Skicka en kommentar